Di Weekend INTERVJUER

»Jag är skolad att ställa upp när mitt land kallar«

För Di Weekends Peter Fellman berättar toppdiplomaten Olof Skoog om det hårda arbetet för en plats i FN:s säkerhetsråd, om kriserna i världen och om sin tuffa familjesituation.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

New York
En brokig resa har tagit Sveriges FN-ambassadör Olof Skoog till världsdiplomatins absoluta toppskikt.
Från Skåne till Jakarta, Kuba och Colombia – nu är det New York som gäller.
För Di Weekend berättar han om uppoffringarna, förebilderna och ett udda familjeliv.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Olof Skoog sitter i sitt hörnkontor på 46:e våningen och eftermiddagssolen faller över hans ansikte. Utsikten från skyskrapan på Dag Hammarskjöld Plaza är magnifik nu när solen sänker sig över Manhattan. FN-byggnaden, symbolen för fred, är ståtlig med sina 38 våningar. Men den kommer lätt i skymundan av den enorma svarta glasbyggnaden på 72 våningar, Trump World Tower.

”Tanken har varit att ingen skyskrapa här ska vara högre än FN-byggnaden. Många inflytelserika personer i kvarteren här skrev brev till Donald Trump om att han inte borde bygga så högt och inte heller kalla sin skyskrapa för The World Tower, eftersom det är FN-byggnaden som ska ha den etiketten. Men det hjälpte inte mycket, även om jag tror att han kapade några våningar på slutet”, konstaterar Olof Skoog.

Han är Sveriges FN-ambassadör, som lyckades med bedriften att ordna en plats till Sverige i FN:s säkerhetsråd i fjol. Han älskar sitt uppdrag. Känner att han kan göra skillnad. Men liksom med skyskraporna har Donald Trump kastat sin skugga också över Olofs Skoogs tid i New York. Även om han nyligen blev den första svensk som den amerikanska presidenten bjöd in till Vita huset, när Trump lunchade med FN:s säkerhetsråd måndagen den 24 april. Oron var stor inför mötet kring hur USA tänker förhålla sig till FN, om Donald Trump kommer att göra verklighet av sitt hot att minska stödet till organisationen.

”USA har nu börjat skära i bidragen till FN men inte mer än vad man kunde vänta sig än så länge. Det kunde vara värre, men det finns fortfarande en stor oro inom FN”, säger Olof Skoog, som ändå är imponerad över den tid som Donald Trump gav säkerhetsrådet.

”Det är klart att det var spännande. Det är ändå USA:s president vi träffade och han hade tagit med sig dottern Ivanka till lunchen. Han gav oss två timmar och lyssnade noga. Att presidenten ägnar så mycket tid åt FN:s säkerhetsråd är ju ändå en symbol för att han tycker organisationen är viktig.”

Sedan träffade de 15 medlemmarna i säkerhetsrådet också Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare, general H.R. McMaster, i ytterligare två timmar och senare även nyckelaktörerna i Kongressen.

”Amerikanerna känner att de alltför länge tagits för givna av andra länder. Och det är sannolikt varken rättvist eller hälsosamt att USA står för en så stor del av pengarna till FN och andra organisationer”, säger han.

Olof Skoog kan tänka sig att stödja en gradvis nedskärning av det amerikanska stödet, men det är ändå tydligt att han är rätt uppgiven över de nya förutsättningarna.

”Mycket såg så bra ut för ett par år sedan. Vi hade gemensamt nått ett nytt klimatavtal i Paris och vi gick åt rätt håll inom flera områden. Men med nya flyktingkatastrofer som hotar, starka nationalistiska strömningar och även Donald Trumps isolationistiska politik känns det betydligt dystrare.”

Han konstaterar att de största akuta hoten i världen just nu är den hotfulla upptrappningen i Nordkorea, det pågående kriget i Syrien och andra delar av Mellanöstern. Även situationen i Nordafrika är svår. Ett militärt ingripande i Nordkorea är enligt honom för riskabelt, så det är diplomati på högsta nivå som gäller.

Men det är också Olof Skoogs bästa gren.

Tiden som FN-ambassadör har varit närmast succéartad, trots de mörka skuggorna från omvärlden. När han flyttade till New York våren 2015 var uppdraget tydligt, men utgången långt ifrån given;

”Se till att Sverige får en plats i FN:s säkerhetsråd!”.

Efter mycket hårt jobb med en lyckad kampanj nåddes målet när Sverige valdes in bland de 15 länderna i säkerhetsrådet. Dessutom med Olof Skoog som ordförande från första dagen.

”Jag kände ett stort stöd från utrikesdepartementet och har fått de bästa medarbetarna jag kunde önska mig. Vi fokuserade mycket på personliga relationer i vår kampanj, vilket jag har lärt mig i princip alltid är den effektivaste vägen. Jag tror det är en aspekt som ofta underskattas – kanske också inom näringslivet som ibland kan bli lite väl tekniskt.”

Familjen i två världsdelar

Men det är inte enbart de ökade hoten från omvärlden som kastar en skugga över den annars så pigga skåningen.

Hans familj, hustrun Johanna Brismar Skoog, som är Sveriges ambassadör i Indonesien och yngste sonen Gustav bor kvar i Jakarta där familjen tillsammans levde fram till för tre år sedan. Numera träffas de ungefär varannan månad.

Samtalet från statsminister Stefan Löfvens högra hand, statssekreterare Hans Dahlgren, strax före julen 2014 kom nämligen inte alls lägligt för familjen Brismar Skoog. De två karriärdiplomaterna hade äntligen lyckats samlas på en och samma plats, Olof Skoog som EU-ambassadör och Johanna Brismar Skoog som Sveriges ambassadör i Indonesien. Olof Skoog tillbringade själv flera år under uppväxten i Jakarta och nu gick sonen Gustav dessutom på samma skola som Olof själv gjorde några år under uppväxten.

”Det kändes som att vi äntligen hade fått ihop våra liv i en fin harmoni trots att våra två äldsta barn hade flyttat ut. Det var mycket mitt äventyr när vi flyttade till Jakarta eftersom jag hade bott där som barn och det var säkert också där som mitt intresse för andra länder och internationella frågor startade.”

Paret kunde till och med arbeta från samma residens, ena kvällen med kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia på väggen och nästa kväll hängde i stället EU-ledarna på samma vägg. Även om Olof Skoog innerst inne visste att han skulle tacka ja den där dagen Hans Dahlgren ringde, kan han fortfarande känna sig osäker på om valet var det rätta.

”Någonstans fick familjelivet åter igen betala ett högt pris. Både Johanna och jag hade jobb som vi stortrivdes med. Det är oerhört tungt att vara så långt ifrån min fru och mina barn som jag är nu. Rent privatekonomiskt var det också ett rejält tapp då EU-lönerna ligger långt över vad UD kan betala. Men någonstans är jag skolad att ställa upp när mitt land kallar. Det är så det är.”

Och New York kallade när hans företrädare på posten som FN-ambassadör Mårten Grunditz tragiskt gick bort efter en kort tids sjukdom i januari 2015. Två månader senare fanns Olof Skoog på plats i FN-högkvarteret igen.

Böcker, fotboll och tjejer

Diplomatyrket fanns inte ens i tankarna när Olof Skoog föddes i skånska Uppåkra 1962. Han växte upp med en äldre och en yngre bror. En typisk svensk kärnfamilj med pappa som arbetade som direktör på dåvarande förpackningsföretaget PLM, senare Åkerlund och Rausing, och mamma som var hemmafru.

”Som mellanbarn får man kanske inte alltid så mycket uppmärksamhet och det tror jag har präglat mig rätt mycket. Jag stack inte direkt ut, var aldrig någon A-student och inte överdrivet ambitiös. Jag läste böcker, och så var det mycket fotboll och tjejer.”

Pappans arbete gjorde att familjen flyttade till Indonesien och bodde där under drygt två år, ett äventyr som sannolikt formade Olof Skoogs framtid även om han aldrig tänkte på det då.

”Det var en stor sak att komma från den här lilla byskolan utanför Lund där vi inte ens hade några invandrare, förutom en finne som då framstod som oerhört exotisk. Och vi skulle flytta till ett land som vi barn aldrig hade hört talas om och där det behövdes fyra mellanlandningar innan vi var framme.”

De åren gjorde ett stort intryck på den då 11-åriga Olof Skoog.

”Det berörde mig oerhört mycket att se människor som hade det så svårt. Men även att få gå i amerikansk skola och alla språken... Det var fantastiskt många intryck som jag sedan kände mig rätt ensam om när jag kom tillbaka till högstadiet i Lund.”

Lumpen en jobbig tid

Efter gymnasieåren gick föräldrarnas flyttlass till Schweiz för Swedish Match räkning, och för Olof Skoog blev det ett år av vantrivsel i lumpen.

”All disciplin kombinerat med tristessen var inte rätt för mig. Jag blev trotsig och gjorde ganska starkt motstånd, vilket framför allt blev jobbigt för mig själv har jag insett i efterhand. Lumpen gav mig väldigt lite förutom att jag lärde känna mig själv lite bättre.”

Sedan blev det juridik på universitetet. Ett år in i studierna tog han paus och flyttade i stället till Genève där han läste franska samtidigt som han åkte mycket skidor.

”Där kom jag fram till att jag var riktigt intresserad av mänskliga rättigheter, även om en del andra delar av juridiken kan vara lite träiga. Så efter året i Schweiz åkte jag tillbaka till Lund och fortsatte mina juridikstudier.”

Under studieåren vaknade intresserat för internationell politik på allvar och han skrev också sin uppsats om mänskliga rättigheter.

”Studieåren var egentligen fantastiska. Vi satt ofta kvar på någon bar med en flaska rödvin och filosoferade. I den åldern finns det ju på något sätt inga gränser, man vet ännu inte vad man ska bli och allt är öppet. Det var en fin tid.”

På den vägen lockade också Utrikesdepartementet. Då hade han också träffat sin blivande fru Johanna Brismar som redan hade börjat jobba på UD.

”Jag trodde inte att jag skulle bli antagen eftersom vi redan bodde tillsammans. Men mot alla odds kom även jag in.”

Nu började det som har kommit att prägla paret Brismar-Skoogs liv. Samtidigt som Olof var tvungen att studera klart i Stockholm flyttade Johanna till Peru på sitt första uppdrag.

”Problemet med våra svenska ambassader är att de är så små att båda sällan får plats. Det har inte alltid varit lätt och då har vi också lyckats skaffa tre barn under åren.”

Spännande tid i Havanna

Om Olof Skoog var utan tydlig inriktning under uppväxtåren, har yrkeslivet blivit det precis motsatta. Han har haft förmånen att få jobba med förebilder som Hans Blix och Jan Eliasson under avgörande tider. Och diplomatkarriären fick en flygande start när han skickades till Kuba på sitt första uppdrag 1989.

”Det var billigare för UD att vi åtminstone bodde på samma kontinent.”

Att vara placerad i Havanna de åren när Berlinmuren började rämna visade sig passa den unge diplomaten perfekt.

”Som ny ambassadsekreterare var det väldigt spännande. Jag hade en hel del att göra med olika dissidenter och försökte komma in på olika rättegångar för att bevaka mänskliga rättigheter. Jag tyckte att det var viktigt att det inte enbart var amerikaner som skulle bry sig om det politiska klimatet i landet.”

Det var också då han insåg att man kan göra mycket mera med diplomati än att enbart rapportera.

Vem blir nästa S-ledare?

”Om jag dök upp när någon dissident skulle få stryk av någon folkhop lugnade de ofta ner sig. Som diplomat var jag ju fredad, men min närvaro kunde ha en återhållande effekt på repressionen.”

I samma veva blev Johanna gravid och parets första son Samuel föddes i Havanna den 1 maj 1990, en dag då miljoner människor defilerar på gatorna.

Den nya familjen hann bo ett par år i Kuba där nu också Johanna hittat ett jobb på ambassaden, innan det blev dags för nästa flytt. Den här gången blev det Wien i Österrike inför att Sverige skulle bli ordförande i OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa.

”Det var en hoppfull tid i Europa som präglades av mycket framtidstro även om det också var väldigt stökigt, framför allt på Balkan.”

Pratade med chefen om kejsarsnitt

Här fick Olof Skoog sitt första tyngre uppdrag när han blev ordförande för finanskommittén för 52 länder, som möttes varannan dag under ett helt år. Det blev långa 14–16 timmars arbetsdagar. Så småningom hittade också Johanna jobb i Wien och snart var familjen samlad igen. Där föddes också familjens dotter, Carolina.

”Jag skäms nästan att berätta det, men vår dotter föddes med kejsarsnitt så vi kunde bestämma lite när födseln skulle ske. Jag hade ett samtal med min chef om en lämplig dag för förlossningen så att det skulle passa jobbet. Det kändes helt naturligt då, men i efterhand låter det ju inte klokt.”

Även de här tre åren tog slut och nu bar det av hem till Stockholm där Olof Skoog blev kabinettsekreterare Jan Eliassons högra hand, samtidigt som Johanna Brismar Skoog jobbade med humanitära frågor på FN-enheten i Stockholm.

”Det var otroligt inspirerande och lärorikt att jobba med Jan Eliasson. Han är något av en renässansmänniska.”

Men väl hemma i Stockholm var det ofta kämpigt. Ingen hjälp hemma och samtidigt ökade snarare än minskade arbetsbördan på posten som ofta går under namnet ”slav” på UD.

”Vi fick verkligen slita ont med två intensiva jobb samtidigt som vi hade två små barn. Dessutom är lönerna dåliga på UD så vi hade inte råd med någon hjälp hemma eller ens bil. Vi cyklade runt i novemberrusket med barnstolarna mellan våra jobb och dagis. Det var en närmast ovärdig tillvaro med kabinettsekreteraren i luren på mornar, kvällar och helger om världspolitiken, ständiga resor för både mig och Johanna som vi försökte pussla ihop mellan dagis- och tvättider hemma. Systemet bygger nog på att man har föräldrar eller någon släkting som hjälper till men det hade inte vi.”

I dag kan han känna dåligt samvete gentemot sina två äldsta barn för att de inte fick den tid med sina föräldrar som de hade rätt till. Just känslan av skuld mot sin familj är något Olof Skoog ofta återkommer till.

”Jag har alltid varit bekymrad över det. Någonstans betalar man ett pris.”

Stor respekt för Blix

Under de här åren förde Jan Eliasson en mycket aktiv kampanj för att Sverige skulle få en plats i FN:s säkerhetsråd 1997, vilket också lyckades.

Nästa adress blev alltså New York, först endast Olof Skoog, men senare också i vanlig ordning resten av familjen när Johanna Brismar Skoog fick ett spännande jobb i FN. Här fick Olof Skoog först sitta två år i säkerhetsrådet innan han så småningom rekryterades av nästa legendar, Hans Blix, för att arbeta med Irakutredningen.

”Hans Blix har en nästan unik integritet och är verkligen nere i detaljerna, otroligt noggrann. Det är svårt för utomstående att föreställa sig hur stort trycket var på honom framför allt från amerikanerna och britterna under den här tiden. De försökte verkligen tvinga honom att rapportera att Saddam Hussein gömde någonting.”

Olof Skoog är övertygad om att de allra flesta av de internationella tjänstemännen hade fallit till föga för det enorma trycket. Det fanns också underrättelser som cirkulerade som ”bevis”. Men Hans Blix vägrade, så länge han inte själv ansåg att uppgifterna var 100 procent säkra.

Olof Skoog jobbade i två omgångar under Hans Blix, första perioden i slutet på 1990-talet för att återupprätta FN-inspektionernas förlorade trovärdighet. Den andra perioden under några månader 2003 när kriget i Irak började närma sig och Hans Blix kallade på Olof Skoog igen.

”Det började verkligen osa katt här då. Det var väldigt dramatiskt med ständiga möten i FNs säkerhetsråd och livvakter kring Hans Blix. Vi var det enda som stod i vägen för ett högst osäkert krig. Jag satt med i säkerhetsrådet tillsammans med Hans under den här tiden och det var oerhörda spänningar. Amerikanerna hade gett upp att söka stöd från rådet, men britterna under Tony Blair jobbade mycket hårt för att få stöd, medan varken ryssarna eller fransmännen spelade boll. Till slut drog ju amerikanarna mattan undan Hans Blix och gick in i Irak. Den militära logiken tog över. Några massförstörelsevapen hittades aldrig.”

Spännande tid i Colombia

Under de här åren hann också Olof Skoog, då 38 år gammal, bli den yngsta ambassadören på UD när han fick posten i Colombia inklusive Venezuela, Ecuador och Panama. Tidigare hade familjens yngsta son Gustav fötts i New York.

”Problemet var att få med familjen eftersom Johanna inte hade något jobb och barnen stortrivdes i New York. Men vi hade en väldigt bra tid i Colombia, ett otroligt vackert, utmanande och spännande land. På förmiddagen kunde jag vara ute i djungeln och förhandla med FARC-gerillan och på kvällen främja Volvos eller Skanskas etablering i landet. Schizofrent, men roligt.”

Arbetet både i Colombia och med Hans Blix tog slut och familjen Brismar-Skoog återvände till Stockholm utan några klara framtidsplaner. Men Olof Skoog blev snabbt utsedd till utrikesråd för politiska frågor, även här rekordung, 41 år gammal, först under utrikesminister Laila Freivalds och sedan under Carl Bildt. Under de här åren inträffade Tsunamikatastrofen.

”Det blev en svår tid och jättejobbigt för hela UD. Vi höll krismöte efter krismöte. Jag kan känna att jag kom lindrigt undan eftersom det inte var mitt ansvarsområde, även om jag tillhörde ledningsgruppen. Flera nära medarbetare fick hård kritik. Det tog för lång tid för oss att inse hur stor förödelsen var och hur många svenskar som drabbats – den bördan var vi många om.”

Efter de tre åren i Stockholm var det dags för en ny upprivande flytt. Nu till Bryssel, både till ett jobb och en stad som var svår att bli exalterad över. Sverige förberedde sig för tiden som ordförandeland i EU 2009. Olof Skoog tog över som ordförande för EU:s kommitté för utrikes- och säkerhetsfrågor, som ska förhandla fram en gemensam utrikespolitik bland unionens alla länder på daglig basis.

”Vi hade förberett oss på lite mera av ett äventyr än vad Bryssel erbjöd. Johanna var enhetschef på UD och vår äldste son, som skulle fylla 18 år, var inte entusiastisk. Vi hade äntligen landat i Sverige, köpt hus och barnen var slutligen hemmastadda, efter vissa omställningsproblem. Det var svårt att motivera familjen när jag själv inte var riktigt motiverad.”

Varken han eller familjen trivdes till en början i Bryssel. Men efter en tid anpassade de sig även här. Olof rekryterades till ett toppjobb inom EU som permanent ordförande för Säkerhetskommittén, Johanna hittade ett nytt jobb och barnen gick i en bra skola – förutom Samuel som insisterade på att flytta tillbaka till Sverige och gymnasiet.

”Det var ju ett tungt och spännande uppdrag att direkt under Carl Bildt samordna hela EU:s utrikespolitik. Det var rätt slitsamt att leda förhandlingar där alla måste komma överens om allt från sanktioner mot Vitryssland till EU:s syn på Rysslands politik i Bosnien. Och alla har vetorätt. Jag blev ibland förvånad hur svårt även vi euro- péer har att komma överens, trots att vi har liknande grundsyn i många frågor. Jag ifrågasatte fler än en gång om exempelvis en bisats i ett uttalande verkligen var värd så stora diskussioner, som huruvida vi skulle säga att vi ’fördömde’ en statskupp, eller ’starkt fördömde’ den. Efter drygt två år kände jag att det var dags att röra på mig. Jag ville bidra till EU:s arbete ute i världen – se vilken effekt besluten i Bryssel har i fält.”

Utvecklingen inom EU gör Olof Skoog orolig för unionens framtid.

”Jag känner starkt att EU behövs som en kraft i världen, för att stå upp för demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och för frihandel. EU skulle verkligen behövas som en motkraft nu när vi ser vad som händer i USA och hur Ryssland och Kina flyttar fram positionerna. Men tyvärr är det ofta interna problem som håller tillbaka EU från en starkare global roll, som nu när det olyckliga Brexit tar nästan all politisk energi. Kraft riktas inåt i stället för utåt.”

”Man manglar ner dem till slut”

»Inte åldern som avgör«

Efter åren i Bryssel slöts cirkeln för Olof Skoog. Han flyttade tillbaka till Jakarta efter fyrtio år – nu som EU-ambassadör och tillsammans med yngste sonen Gustav. Senare utsågs Johanna till Sveriges ambassadör i Indonesien och harmonin infann sig i familjen.

Ända tills det där samtalet från Hans Dahlgren.

Det är tydligt att Olof Skoog drivs av en stark vilja till förändring och att göra skillnad. Han är van vid att få sin vilja igenom och är ovanligt rättfram för en diplomat. När Di Weekend testar hans envishet i en tennismatch, en av hans favoritsporter, i tennishallen på Roosevelt Island, vinner han de flesta av de jämna gamen.

”Det är som med diplomatin. Det gäller att vara envis och inte ge upp. Då manglar man ner dem till slut”, säger han skämtsamt i en paus.

Men Olof Skoog återkommer efter matchen till läget i världen som han upplever som mycket bekymmersamt.

”Världen går bakåt i många avseenden. Tidigare lagar som oftast följts under krig, som att inte attackera civila, följs inte längre. Nyligen flög en helikopter in över Jemens kust och massakrerade 36 somaliska flyktingar. Kvinnor och barn på flykt från en annan konflikt. Och skytten kommer aldrig att ställas inför rätta.”

Feltänk av USA

Därför känner Olof Skoog att det är viktigt att Sverige är med i säkerhetsrådet, som han hoppas ska kunna göra skillnad.

”Det är viktigt att vi kan vara med och påverka. Vi träffar amerikaner, ryssar och kineser varje dag. Spänningarna i världen fortsätter och vi har ju Nordkorea där vi går mot en väldigt farlig situation just nu och där det är för sent med militära lösningar”, säger Olof Skoog, som också reagerar på den amerikanska budgeten.

”Att lägga så mycket mer pengar på det militära på bekostnad av utveckling och diplomati är feltänkt. Och att underminera klimatavtalet är ju tokigt.”

Även om Olof Skoog gillar tennis blir det långt mellan matcherna i New York. Han sätter nästan all sin tid på arbetet, speciellt nu när han bor här ensam. Han hoppas att Johanna snart ska hitta ett spännande uppdrag även här och följa efter.

”Det är tungt att leva med sådana avstånd mellan oss. Ordet veckopendling har fått en ny innebörd – en vecka är ungefär vad det tar att resa fram och tillbaka till Jakarta från New York!”

Vill stanna i New York

Som vanligt har inte Olof Skoog planerat sin framtid i detalj, men hoppas att det blir många år i New York.

”Sannolikt kommer jag att vara här till sommaren 2019. I mitt jobb är det inte jag som bestämmer utan i slutänden regeringen. Men får Johanna ett meningsfullt jobb här kan jag tänka mig att stanna kvar längre. Det finns ju också många intressanta uppdrag inom FN, kanske ett medlingsuppdrag. Eller någon ny kampanj. Eller så kanske det är dags att göra något helt annat.”

Olof Skoog skyndar vidare. Han går hem för att skriva klart ett tal som han ska hålla kommande vecka. Sedan är det dags för middag tillsammans med utrikesminister Margot Wallström som är på besök i USA.

När regeringen kallar ställer Olof Skoog upp.