Di Weekend INTERVJUER

»Jag är rädd för att inte leva«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Amanda Lindgren

SVT har visat 43 julaftnar i rad. Nu blir den legendariska kortfilmen om Sveriges Robin Hood med animationer och regi av Per Åhlin musikal.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Hyllad, prisad och 87 år. Vad får dig att häpna?

”Just nu den här enorma, och roliga, uppmärksamheten kring Karl-Bertils julafton. Den går på tre ställen: Malmö, Uppsala och Scala­teatern i Stockholm. Annars är det väl Donald Trump.”

Du har beskrivits som ett geni och jämförts med Walt Disney. Vari ligger dina framgångar?

”Kanske att jag har hållit på med olika saker – reklam, animation, regi, illustrationer, bokomslag, teaterscenografi… eller Åke Arenhills och mina korta svartvita 16 mm-filmer till tv, köksexperiment som vi kallade dem. Det ena har befruktat det andra. Framför allt har jag fått en helt annan blick. För mig är animation en fantastisk konstart, men jag har alltid jobbat med tillämpad konst, aldrig målat tavlor eller så. Som tecknare arbetar man ganska isolerad, vilket jag trivdes med. Jag känner mig besvärad av uppmärksamhet.”

Hur kommer det sig?

”Kanske en kvarleva från barndomen. Jag ­växte upp på landet, och där vimlar det inte av folk.”

Pappa var disponent på möbelfabriken i Åby, norr om Växjö, mamma hemmafru, Per sladdis med två äldre systrar. Vad gör du nu för tiden?

”Just nu är jag produktionsdesigner åt Scala­teatern. Henrik Dorsin vill vara trogen originalet och då kommer jag till pass.”

Karl-Bertil, Dunderklumpen, Melonia, Picassos äventyr … Har du blivit rik på dina animationer?

”Nej nej, men jag har alltid kunnat leva på mitt arbete. Från början fanns ett avtal om royalty på filmen Dunderklumpen, men det försvann. Varken Beppe Wolgers eller jag har tjänat ett öre på filmen mer än att man fick betalt under själva produktionen. Disneys produktioner har staber på hundratals personer, medan vi gjorde våra på sju, kanske åtta man och då tar det tid.”

FAKTA
Per Åhlin

Ålder: 87 år.

Familj: Sambo ­Gullmaj Persson.

Bor: Höör, Skåne.

Bakgrund: Bild­makare, scenograf och regissör, bland annat I huvet på en gammal gubbe, Dunderklumpen!, Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, Resan till Melonia, Alfons Åberg, Picassos äventyr, Ägget är löst och Mannen som slutade röka samt Teater23 i Malmö, Aalborgs ­Teater, Folketeatret i Köpenhamn, ­Dramaten, Oscars­teatern och SVT.

Aktuell: Som produktionsdesigner i musikalversionen av Sagan om Karl-­Bertil Jonssons ­julafton. Premiär Scalateatern, Stockholm, 8 november.

Frukost: Två ostmackor, ett glas juice, yoghurt och svart kaffe på ­Clarion Hotel Sign, Stockholm.

VISA MER
Apropå tid, nästa år har du och Gullmaj varit sambos i 50 år. Varför har ni ­aldrig gift er?

”Jag har lite svårt för att se det heliga med ­äktenskap, fast nu är det mer en juridisk grej. Man kan ju tuppa av när som helst.”

Ny scen för julklassiker Tänker du på döden?

”Ja. Jag har alltid levt med döden i mitt med­vetande. Jag är inte rädd för den, jag är rädd för att inte leva. Är glad och förvånad varje morgon som jag vaknar. Samtidigt skrämd, det innebär ju en dag mindre att leva. Fast jag har varit gift en gång, som gick åt h-e, men det berodde nog på att jag ­varit så egoistisk. Gullmaj och jag är lika varandra, samma humor, referenser och sätt att tänka.”

Lite som du och Tage Danielsson?

”Ja. Jag har blivit beskylld för att Karl-Bertil påminner som Tage, men det var i så fall omedvetet. Hans fru jobbade på förlag. Det var så allt började. På den tiden fanns bara en tv-kanal så ­Hasse och Tage hade sett mina köksexperiment och frågade om jag ville göra animeringen till deras långfilm Svenska Bilder. Om jag ville! De var legender redan då.”

Varför finns inga uppgifter om din utbildning?

”För att jag inte har någon! Jag har tecknat sedan jag kunde hålla i en penna, men är helt självlärd efter en misslyckad skolgång. Det blev två år i varje klass tills jag var 14–15 år, slutade och började på en reklambyrå. Lumpen gjorde jag i flygvapnet efter att ha förpassats som färgblind. Ingen på mönstringen förklarade vad man skulle göra med bilderna med alla prickar i olika färger, så jag räknade dem. ’Grabben är färgblind, han får bli ­radioobservatör i Kallinge’, sa de. På senare tid har åldern medfört vissa problem med gula fläcken.”

Henrik Dorsin: »Det mörka tilltalar mig« Hur är det med hälsan annars?

”Våren 1969 fick jag njursten. Och så har jag haft en hjärtinfarkt utan att veta om det. Jag var på väg till jobbet 2005 när jag velade om jag ­skulle jobba eller åka till vårdcentralen för min årliga kontroll. Det blev det senare. Läkaren hann knappt undersöka mig förrän han sa: ’Ligg still, du har en hjärtinfarkt’. Sedan by pass-opererades jag.”

Scalateatern erbjuder julbord i tre prisklasser i sann Hasse & Tage-anda: Byrådirektör, Vanligt folk eller Fattig Sate. Vad föredrar du?

”Jag föredrar byrådirektör men vill betala för fattig sate. Fast egentligen är jag ingetdera – jag är bildmakare, inget annat.”