Di Weekend INTERVJUER

Hon växte upp med opera till frukost

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Di Weekend har ätit frukost med operasångerskan Ida Falk Winland.

Joey Abrait

Ida Falk Winland duckar inte för det jobbiga. Tvärtom. ”Jag jobbar och sedan går jag hem och jobbar lite till – teknik, språk, fysik, ­mentalt fokus”, säger opera­stjärnan inför -premiären på Operan.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
De flesta icke-sångare förstår vikten av röst- och sångteknik, liksom mentalt fokus, fysisk styrka och kondition, men språk?

”Tänk dig en opera på 3–3,5 timme. Det motsvarar kanske 300 sidor text på italienska, tyska eller andra språk att lära sig utantill.”

Du sjunger titelrollen, den lyxprostituerade Violetta, som är dödssjuk i tbc. Verket handlar om kärlek, makt och hyckleri. Reflektioner?

”Kärlek och hälsa är alltid aktuellt, oavsett tidsepok. Violetta är inte bara beundrad, hon är också till salu, och väldigt ensam, trots alla omkring henne. Verket visar hur härlig kärlek är och fruktansvärt svår den kan vara, när den inte ­fungerar. Vi gör det här på teater, men det finns på riktigt – kvinnors och mäns utsatthet.”

Som sopran får du ofta gestalta förtryckta kvinnor. Hur går det ihop med din personlighet?

”Sådär. Jag kan ibland ha svårt att identifiera mig med de kvinnor som jag ska spela. Jag kan också bli lite less på att det inte finns ett större spektrum av roller, utan att behöva dö i slutet, bli mördad, martyr eller olycklig. Varför kan inte en hjältinna få vara hjältinna fullt ut? Jag längtar ­efter en kommande operamarknad – i verkliga ­livet och på scenen – där kvinnor får ta plats på ett annat sätt. Där man får reflekteras i olika ­åldrar och ­situationer.”

Efter teaterns #tystnadtagning samlades över 650 sångare i #visjungerut mot sexismen och trakasserierna i operavärlden. Ledde det till förändringar i grunden?

”Vi pratar i alla fall om det. Förminskande är också en kränkning – ton, språk, gester, kroppsspråk och exkludering. Jag tror att konstnärliga yrken har varit mer tillåtande än andra, som om det vore en del av flamboyant leverne. Folk har inte reagerat, utan bara varnat varandra för att inte bli ensam med X eller Y. Det är det som är det konstigaste i alltihop, när kränk­ningar och förminskanden ses som ­’normalt’. När den sortens strukturer och attityder blir norm, som bara ska tålas och absolut inte ifrågasättas öppet.”

Comeback för folkkär »flopp« Har tystnadskulturen inom operavärlden ­minskat?

”Ja! I alla fall i Sverige. Jag arbetar även mycket utomlands, jag bokas upp till två år i förväg. I de flesta länder jag har jobbat är det fortfarande väldigt svårt att ta upp kränkningar från chefer och kollegor.”

FAKTA
Ida Falk Winland

Ålder: 37 år.

Familj: Make, två döttrar, 5 och 4 år.

Bor: Hammarby ­sjöstad, Stockholm.

Bakgrund: Opera­sopran. Utbildad vid Royal College of Music, Benjamin Britten Opera School och National Opera Studio, i London. Årets P2-musiker 2007, Solistpriset 2008, Birgit Nilsson-stipendiat 2010, ­Tidskriften Operas Operapris 2018.

Aktuell: I titelrollen i Verdis opera La traviata. Premiär 23 november på Kungliga Operan, Stockholm.

Frukost: Stor hotellfrukost på Elite Hotel Kvarnholmen i Stockholm.

VISA MER
Du gifte dig nyligen med Christian Sommer, som arbetar inom vindkraft på Vattenfall. Hur träffades ni?

”På en middagsbjudning på en restaurang i London. Vi möttes i baren och sa hej. Christian skulle vidare till ett annat sällskap så vi hann inte prata så mycket just den kvällen … Men ett år ­senare var vi förlovade. Christian är romantikern i familjen, jag praktikern. Vi ordnade vigsel, lokal, mat, inbjudningar och allt annat och sedan tog jag tåget till Göteborg och sjöng Figaros bröllop. Allt skedde inom loppet av två veckor.”

Caroline Farbergers år efter könskorrigeringen Din mamma Christina Falk var opera­sångerska, din pappa Leo Winland var cellist. De skilde sig när du var liten, du är äldst av fem barn och den enda som arbetar med klassisk musik. Vad håller dig kvar?

”Känslor! Jag kan inte stå emot. Jag börjar ­gråta, skratta – allt det fantastiska i att bara få svepas med i musiken. Vi växte upp med opera till frukost, men att sjunga professionellt är som att vara elitidrottare. Lite medfödd begåvning, mycket ­disciplin och hårt arbete. Att ha ett yrke där man ständigt förväntas vara i blickfånget kräver dessutom en enorm social insats. Däremellan har jag stort behov av att få sitta en mörk garderob i total tystnad.”