Di Weekend INTERVJUER

Hon lotsar Wallenbergarna in i AI-framtiden

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

STÅR UPP FÖR KLIMATET. Robin Teigland bytte Handels i Stockholm mot Chalmers i Göteborg och är nu djupt engagerad i forskning om cirkulär ekonomi med inriktning på havsmiljö både i jobbet och privat som socialentreprenör.

Jesper Frisk

På jobbet leder hon Wallenbergsfärens styrelser in i AI-framtiden. På fritiden försöker hon göra världen både klokare och bättre. Hennes techprojekt i en portugisisk fiskeby fungerar som fyrtorn. ”Jag måste ut och göra det själv. Forskning går för långsamt”, säger Chalmersprofessorn Robin Teigland .
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Det utlovade kaffet dröjer. Robin Teigland virvlar runt i köket i Stocksundsvillan. Yviga rörelser. Talar oavbrutet. Höjer bara rösten när hon lämnar rummet eller byter våning för att hämta något.

”Just det, vatten till bryggaren, jag pratar för mycket…”

Robin Teigland kom från USA till Norge 1987 och flyttade till Sverige 1992. Hon blandar norska, svenska och amerikanska. Gärna i samma mening. Däremellan kommer ljudliga skratt som hon släpper loss med lungornas fulla kraft.

Livsglädjen och optimismen går hand i hand med handlingskraft.

”Jag ansökte om svenskt medborgarskap när Trump blev vald. Medborgarskapet blev klart samma dag han svors in.”

FAKTA
Robin Teigland

Gör: Professor på institutionen för teknikens ekonomi och organisation på Chalmers tekniska högskola.

Ålder: 54 år.

Familj: Särbo. Fem barn från ett tidigare äktenskap: 24, 23, 16, 15 och 13 år. En hund, två katter och en robot.

Bor: Växelbor med ex-maken ­i villa i Stocksund. Särbo i hus i Oslo och ombyggd industrilokal i Peniche, Portugal. Lägenheter i Göteborg och Lund.

Bakgrund: Riskkapital i Silicon Valley, McKinsey-konsult i Sverige och Spanien. Verksamhetsstyrning för Esso i Chile, internationell banking i Philadelphia. Drev en startup i Norge. Professor vid Handelshögskolan i Stockholm.

Utbildning: BA Stanford University, MA University of Pennsyl­vania. MBA The Wharton School.

Fritid: Vågsurfar, sup-paddel, yoga, simning. Kollar när barnen spelar basket och finåker i sin MG från 1968.

Det var då. ”Jag var ofta ­mobbad i skolan. Det gav mig drivkraft att vara en av de bästa eleverna och idrottarna på ­skolan”, säger Robin Teigland. Överst en bild från basketträningen i början av högstadieti Ens­worth School i Nashville, 1979. Ovan poserar barnen Trond Gunnar, Karoline, ­Rebecca, ­Kristoffer, Aleksander och exmaken Trond Teigland på ett bröllop i Norge, 2016.

VISA MER

Robin Teigland var tidigare professor på Handels i Stockholm, chef för doktorandprogrammet i företagsekonomi och styrelseledamot i Handelshögskolans styrelse. ­I dag är hon professor i digital transformation vid Chalmers tekniska högskola och har ett minst sagt splittrat liv.

”Jag har mina yngsta barn här i Stockholm, mitt jobb i Göteborg, min särbo i Oslo, mina projekt i Portugal och så har jag köpt en lägenhet i Lund för att kunna träffa min dotter som pluggar där.”

I hennes extremt fulltecknade schema ingår till exempel att leda ett Vinnova-finansierat projekt kallat 4Boards.ai Initative. Det skärskådar hur styrelser i stora företag på ett hållbart sätt kan dra nytt av tekniker som artificiell intelligens. Ett urval av nordiska koncerner ingår.

”Kombinationen styrelsefrågor och AI är nytt för mig. Vi träffar och intervjuar personer som Tom Johnstone (ordförande Combient och Husqvarna), Ronnie Leten (Ericsson och Epiroc) och andra i Wallenbergsfären.”

Ämnet är skållhett. Forskare vid det amerikanska teknikuniversitetet MIT visade i fjol att multinationella koncerner med ­digitalt kompetenta styrelser har 38 procent högre omsättningstillväxt, 34 procent högre avkastning på totalt kapital och ökade sina marknadsandelar lika mycket, jämfört med bolag som saknar den tekniska förmågan.

En färsk global koncernchefsundersökning signerad PWC, avslöjar samtidigt att två av tre koncernchefer visserligen tror att AI kommer att ha stor påverkan på deras verksamheter, men att endast 3 procent verkligen har börjat använda AI i på riktigt.

”Bolagsstyrelser måste ändra sitt sätt att arbeta i en ny digital värld. Hur det ska se ut och fungera är vad vi försöker ta reda på”, säger Robin Teigland, som i våras klev in i finrummet Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA.

Hon är en eftertraktad talare och föredragshållare.

”Jag har börjat boka in grejer för 2020 och fick till och med en förfrågan om oktober 2020 nyligen. Men jag måste begränsa mig. Nu vill jag gräva ned mig i det här med styrelser och AI.”

Finans? So boring

Robin Teigland kallas digitaliseringsprofessor och navigerar hemtamt i ämnen som artificiell intelligens, 3D-tillverkning och blockkedjeteknik. Men hon har egentligen en helt annan bakgrund.

”Jag är utbildad nationalekonom, en MBA med inriktning på produktion, operations management. Men jag försätter mig i situationer där jag tvingas lära mig nya saker. Jag gillar att vara i fabriker, där man skapar saker. Det är fantastiskt häftigt. Bank och finans är ’so boring’.”

Hon är ’hands on’ med det mesta och lite besviken att hon inte kan visa sin egen 3D-skrivare eftersom den är utlånad till en kompis. När hon för några år sedan kånkade hem en programmerbar robot undrade barnen varför.

”Att testa själv är det enda sättet att lära sig.”

Hur skulle du beskriva dig själv?

”Mina barn säger att jag pratar med alla. Ställer frågor och är nyfiken på folk, på vad de gör. Barnen vill inte alltid följa med mig och handla. Om jag upptäcker något som inte fungerar eller är fel vill jag föra fram det till butikchefen direkt, men lastar av det på kassörskan.”

Rastlös?

”Det finns för få timmar på dygnet. Man måste ju sova, det är därför huset och trädgården ser ut som det gör. Det intresserar mig inte, jag har inte tid med det.”

Villan delas med ex-maken. De byter varannan vecka så att de yngsta barnen ska slippa flytta runt.

”Mitt ex städar, men inte jag. Dels skapar det jobb för en städhjälp, dels får jag tid till annat.”

En fördel med att bo i Stocksund är att serieentreprenören och affärsängeln Jane Walerud finns i närheten.

”Vi är nära kompisar och går ut och går med hundarna. Hon känns faktiskt som en syster jag aldrig haft.”

Vad pratar ni om?

”Allt. Jobb, relationer, samhället, mat – you name it. Vi kan gå i timmar i Altorpskogen och prata. Det är sjukt intressanta samtal.”

Tidiga morgnar går det att hitta Robin Teigland på en SUP, ståpaddelbräda på vattnen kring Tranholmen.

Hon har imponerande nog även rundat Lidingö på sin ståbräda en gång, vilket ­säger en del om hennes uthållighet.

”Kajak är för tråkigt, man ser ingenting. Att stå upp är bättre.”

Hon håller också på att lära sig att vågsurfa. En fritidssysselsättning som speglar hennes yrkesliv, att konstant försöka ligga i framkanten på teknikutvecklingsvågen.

”Jag har alltid känt att jag varit lite ’in front of the curve’. Det är nog tack vare mina föräldrar, särskilt min far. Han är kemi­ingenjör, teoretisk organisk kemi, och hans grej har alltid varit att tänka: Vad händer om...? Om man blandar olika molekyler vad sker då?”

Mamman ordnade skolplats

Robin Teigland föddes bokstavligen in i den akademiska världen: på universitetssjukhuset Yale, New Haven. Men hon växte upp i Nashville, Tennessee.

”Min mamma såg till att jag fick bra utbildningar hela vägen. Hon krigade för mig. Gick till rektorn för den finaste skolan och fick honom att ta in mig bland alla barn från de rika och fina familjerna där.”

Låg- och mellanstadiet var dock en tuff tid.

”Jag var ofta mobbad, inte bara av barnen utan även av några lärare. Men det gav mig drivkraft att vara en av de bästa eleverna och idrottarna på skolan.”

Pappan var framsynt nog att redan 1980 övertala dottern att ta en kurs i maskinskrivning trots att hon på inget sätt ville bli administratör eller sekreterare.

”Han sa tidigt att alla kommer att ha en egen dator. Då är det bra att kunna skriva snabbt. Jag var väldigt nära min pappa under hela min uppväxt. Han har verkligen påverkat mig.”

Med toppbetyg från college stod Harvards dörrar vidöppna, men ­Robin Teigland hade fått korn på Stanford University och energin som fanns där tidigt på 1980-talet.

”Men jag minns att min mamma började storgråta när jag sa att jag skulle dit. Hon ville att jag skulle in i affärsvärlden.”

Kompisarna var ännu mer direkt i synen på skolval:

”Poker” Wallenberg – familjens vinnarskalle

”Honey, you gonna go live with them hippies?”

I Robin Teiglands ögon var Stanford en äkta ingenjörsskola där saker skapades, långt ifrån ryktet som ett Flower Power-fäste. De senaste årens utveckling i Silicon Valley har dock gjort att hon ändrat uppfattning.

”Nu går det åt fel håll. Ingenjörsandan har förlorats, det är andra drivkrafter: pengar. Jag vill inte åka dit längre.”

Robin Teigland gjorde ett kort gästspel i finansbranschen under tredje året på ­Stanford, hos en kapitalförvaltare i Spanien i mitten av 1980-talet.

”Jag ville passa på att lära mig spanska, fick tag på en lista med amerikanska företag i Madrid och ringde upp det första: EF Hutton. Vd:n där bjöd in på lunch. Efteråt fattade jag att han trodde att jag var en helt annan person. Men jag fick jobbet, haha. Det handlade om att hålla koll på räntor och andra marknadsfakta. Jag hade tänkt läsa in mer om finans, men vd:n tyckte att jag nog skulle satsa på något annat i stället.”

”Min mamma sa alltid att om du ska jobba internationellt måste du lära dig språk. Mitt mål i sommar är att lära mig portugisiska. I dag är den 130:e dagen i rad med Duolingo. Jag försöker verkligen.”

Närmare verkligheten än Elon Musk

Hon tycker att Stockholm är för stort och drömmer om att vara mer i Portugal.

”Jag vill tillbaka till naturen. Jag kan inte bo här med alla stora bilar. Jag önskar att folk tänkte mer på sina konsumtionsmönster. Behövs verkligen så stora bilar? Är det för att få plats med all återvinning eller för en fjällresa en gång om året?”

Portugal och mer specifikt fiskebyn ­Peniche norr om Lissabon, har numera en alldeles särskild plats i hennes hjärta. Hon kom dit för något år sedan för att lära sig vågsurfa. Nu är det nav för hennes initiativ Peniche Ocean Watch, ett slags växthus för innovationer som ska lösa havets utmaningar.

”Jag kan inte vara forskare i cirkulär ekonomi om jag inte provar det själv. Men att vara socialentreprenör är inte lätt.”

I sitt gränslösa sätt att se på världen tror hon att nya affärsmodeller kan skapas och har rutten plottad:

”Lokala fiskare samlar upp plasten från havets botten. Den återvunna plasten, med invävd grafen, ska användas i 3D-skrivare för allt ifrån delar till elcyklar till självkörande ­elbilar. Allt inom ramen av en hållbar affärsmodell baserat på blockkedjeteknik och kryptovalutor där pengarna går tillbaka till lokalbefolkningen.”

Det låter vackert, men känns avlägset?

”Det är långt dit, men man måste ha en vision. Och den här är närmare och bättre än det Elon Musk pratar om, att flyga människor till mars.”

Bitcoin har du väl själv förlorat pengar på?

”Ja, de försvann i en hackerattack. Men det var inte så mycket. Det var mest för att lära mig. Det var några få bitcoin som jag köpt för 130 dollar styck, visst det var mycket när de stod i 10 000 dollar styck. Jag har fortfarande lite grann kvar, kanske 10 000 kronor vardera i Bitcoin och Ether. Som forskare måste jag behålla min objektivitet och kan inte investera stora summor i det. Jag vill heller inte sitta i styrelser för företag.”

Men du har väl ett företag kopplat till projektet i Portugal?

”Ja, men det är socialt entreprenörskap. Företaget har inget vinstsyfte. Pengar är ingen drivkraft för mig.”

Robin Teiglands äldste son Trond Gunnar Teigland är platschef i Peniche och hon är själv där så ofta det bara går.

”Vi har köpt en lagerlokal på 300 kvadrat för 165 000 euro. Vi vill skapa en tech hub där.”

Tillsammans med partnern Jon Erik Borgen har hon också för privata pengar köpt ytterligare en lokal på 1 000 kvadratmeter för 210 000 euro som ska samla entreprenörer inriktade på havsteknik.

”Vi har fyra entreprenörer där nu, bland annat en surfbrädestillverkare. Den senaste som precis flyttat in med sina 3D-skrivare gör saker av återvunnen havsplast.”

Pilottester med undervattensdrönare som kartlägger mängden sopor på havsbotten utanför Peniche har redan inletts. I samarbete med traktens fiskare hoppas hon framöver kunna plocka upp skräpet.

En ansökan om EU-bidrag på drygt 10,5 miljoner kronor har redan lämnats in.

Maktfaktor i den blå ekonomin

Den privata satsningen i Portugal ingår samtidigt i ett nätverk som är på väg att byggas upp från Sverige. Vinnova puttade på försommaren in 4 Mkr i Sveriges första havsdatalabb, Ocean Data Factory, med ­Robin Teigland som chef. Labbet koordineras av Göteborgs universitet, Institutionen för Marina Vetenskaper, och är tänkt att fungera som språngbräda för innovation med hjälp av havsdata i det som kallas den blå ekonomin.

Hur ser ditt eget klimatavtryck ut, lever du som du lär?

”Jag kan inte prata om klimatfrågor om jag själv inte gör någonting. Jag har dragit ned på flygandet ordentligt. Det första jag gör är att kolla om det går tåg eller buss om jag ska resa någonstans. Till Portugal är det fortfarande svårt.”

”Jag vill verkligen försöka leva som en digital nomad. Jag skalar ned på allt jag äger. Jag reser lätt, bara en ryggsäck och en tygväska av återvunnen havsplast. Yoga ­eller simning i stället för löpning för då behöver man mindre kläder. Vårt sätt att tänka är drivet av företag som tycker att vi ska ha nya kläder på oss varje dag, tvätta ofta och köpa nytt. Jag har ett par skor, går i samma jeans och har bara ett par blusar. Om jag verkligen behöver någonting försöker jag först låna eller återanvända.”

Var kommer drivkraften ifrån?

”Nu blir jag alldeles… så här, säger hon medan de mörkt bärnstensfärgade ögonen fylls av tårar innan hon fortsätter med tjock röst:

”Jag ser ju vart världen är på väg och att vi måste göra någonting. Jag har fem barn. Jag vill ha en värld som fungerar för dem som kommer efter mig. Jag kan inte hjälpa att jag känner så här. Vi har gjort så hemskt mycket illa i världen.”

När känslostormen lagt sig är Robin Teigland snabbt tillbaka i mer analyserande sinnesstämning:

Spelmiljardären från Värmland går all in

”Man pratar om ’garbage patches’ i ­havet, men det är ju bara ett par procent som ligger på ytan. Resten ligger på havsbotten. Plast sjunker också. Det finns olika siffror på detta, men oavsett om det är 90 eller 80 procent av allt skräp som sjunkit är det otroliga, hemska mängder.”

Men projektet i Portugal handlar för ­Robin Teiglands del inte bara om miljö utan även om individer.

”Vi försöker skapa sätt för folk att hitta jobb och ett nytt liv. Ungdomarna försvinner iväg till städerna, och snart har vi inga jobb där heller för vi ju har sådana här”, ­säger hon och knackar med pekfingret på Nao-roboten Sparky som sitter bredvid henne i soffan i Stocksund.

”Peniche, som tidigare var en av Portugals rikaste fiskebyar, har blivit fattigt på ett par tre decennier. Så kan det bli på andra platser i Europa och i andra branscher. Klart att det beror på klimatet, men det är också ett ­resultat av automatiseringen.”

Robin Teigland har varit förutseende förr. När hon forskade på Handels i Stockholm på 1990-talet siktade hon in sig på de nya it-bolagen. Det var ingen hit i skolans ledningskorridorer.

”De fattade inte vad jag höll på med. Ingen ville forska på internetföretag. Det skulle ju vara Atlas Copco, Scania, Ericsson, Pharmacia – inte startup-bolag. De förstod inte.”

”Allvarligt, det var definitivt diskriminering på Handels då. De manliga doktoranderna fick jobba med alla stjärnprofessorer. Jag och min studiekompis, som också var tjej, fick inte följa med på mindre akademiska samlingar och möten med världens toppforskare. Vi blev inte inbjudna i den ’klubben’.”

Har det blivit mer jämlikt?

”Både ja och nej. Om du tittar på antalet doktorander är fördelningen ungefär 50/50. Men tittar du på avdelningarna är det i stort sett bara män inom finans och nationalekonomi, och kvinnor inom marknadsföring och organisation. Det är väldigt ojämlikt.”

Chalmers – ”navet i Sverige”

Robin Teigland blev 2015 den sjätte kvinnliga professorn i Handelshögskolans historia.

”Som kvinna måste man slita hårdare. Det är intressant för Handels säger att det ska bli mer jämställt, men det sitter inte en enda kvinna på ledande positioner, annat än de vanliga, HR och kommunikation.”

När House of Innovation skulle skapas på Handels hade Robin Teigland redan blivit rekryterad till professorstjänsten på Chalmers.

”Flera har sagt att de trodde att jag lämnade Handels för att jag inte fick jobbet som chef för House of Innovation, men det stämmer inte. Jag kanske hade tagit det om de hade kommit till mig och frågat vad de kunde göra för att få mig att stanna.”

Flytten till Göteborg och Chalmers tekniska högskola har gett nya utmaningar och det är högre i tak.

”I love it! Det är så kul. Man sitter mitt i teknikforskning och all utveckling som sker nära industrin och havet. Det är navet i Sverige nu. Stockholm har mest fintech och appar, det vill säga det mjuka. I Göteborg är man nära både industriella företag som SKF, Volvo och Astra Zeneca, men också till atartup-bolag och forskning inom artificiell intelligens, robotik, bio- och marinteknik och grafen. Jag tror att framtiden är en kombination av det hårda och det mjuka och att fokus på havet kommer att bli ännu större.”