Di Weekend INTERVJUER

Hon försökte rädda livet på Palme

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

»Jag fryser, och än i dag när jag tänker på förhöret ser jag blodet på mina händer. Mitt fokus är att bli av med blodet – jag har blod på hela min kropp, så kändes det, och det luktar järn ... Det var en surrealistisk situation” berättar Anna Hage.

Foto: Joey Abrait

Hon var 17 år gammal när hon blev vittne till mordet på Olof Palme. Upplevelsen förändrade och färgade hela hennes liv. I dag är hon starkt kritisk till hur hon behandlades. Därför gör Anna Hage nu det som hon aldrig fick göra då: berättar hela sin historia.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Nästan alla svenskar över 40 år kan berätta exakt var de befann sig när de fick veta att statsminister Olof Palme hade skjutits till döds, natten till den 1 mars 1986.

Men få har en så tydlig minnesbild som Anna Hage.

Hon står bredvid en polis i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan, med blodiga händer och byxor. Hon tittar på kroppen som hon just har gjort hjärtkompressioner på, när en kvinna ropar ”Ser ni inte vem jag är? Jag är Lisbet Palme! Och det här är min man, statsminister Olof Palme!”.

Anna Hage är bara 17 år, och den som var först på plats efter skottet som tog Olof Palmes liv.

Själva mordet är den första delen av traumat som ska följa henne genom livet, men långt ifrån den sista. Anna Hage sugs upp i en polisutredning som av de flesta i dag klassas som närmast ett fiasko. Hon övervakas och avlyssnas, jagas av medier och nyfikna privatspanare, och vittnar i två plågsamma rättegångar mot Christer Pettersson. Hon får inget professionellt stöd under processen, och hon blir mot sin vilja en pusselbit i det som är hela Sveriges öppna sår – det än i dag olösta Palmemordet. När hon 1988 får besök av militären, som varnar henne för att prata med andra om mordet, tystnar hon helt.

FAKTA
Anna Hage

Ålder: 49 år.

Familj: Två vuxna barn, ett barnbarn.

Gör: Marknadschef.

Aktuell: Ger ut boken 30 år av tystnad – mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme på Forum förlag den 8 februari.

VISA MER
FAKTA
Palmeutredningen
  • Olof Palme sköts klockan 23.21 fredagen den 28 februari 1986.
  • En lagändring 2010 gjorde att mordet på Olof Palme och andra allvarliga brott inte har någon preskriptionstid, alltså slutdatum för när en gärningsman kan dömas för brottet. Tidigare preskriberades den typen av brott efter 25 år.
  • Ett stort antal personer har erkänt sig skyldiga till mordet, men har kunnat avföras från utredningen.
  • Utredningsmaterialet fyller snart 250 hyllmeter varav 11 hyllmeter är ljud- och videoupptagningar. Att läsa igenom allt material skulle ta nio år, och då krävs vana vid juridiska texter.
  • Många privatspanare och författare vill ta del av materialet och Palmegruppen lägger därför mycket tid på sekretessprövningar.
  • Varje vecka inkommer det två-tre nya tips, men de flesta tips ”håller låg kvalitet”.
VISA MER
FAKTA
Vittnesstöd

Sedan 1995 finns Vittnesstöd, en verksamhet som startades av Brottsofferjouren. Det är personer med utbildning som arbetar ideellt med att stötta vittnen och målsägande i Sveriges tingsrätter och hovrätter, som förklarar hur en rättegång går till och har tystnadsplikt. 1988 fanns ingenting liknande. Eftersom internet inte heller fanns var det inte enkelt att själv ta reda på hur en rättegång i Sverige går till.

VISA MER

Tills nu, när hon släpper boken 30 år av tystnad.

”Jag har aldrig fått styra min egen berättelse. Och jag tar en sådan enorm plats om jag sitter och berättar hela min historia. Det är en otroligt stor grej att lägga i någons knä. Nu har jag packat in hela min berättelse i en bok och nu finns den där, och den som vill kan få läsa. Och det är så skönt att äntligen ha rett ut allting i mitt huvud”, säger Anna Hage.

Skapade trygghet i äktenskapet

Hon kan i dag prata om det allra svåraste. Men hon är noga med att påpeka att detta är hennes egna minnesbilder av det som hände, inget facit. Palmeutredningen utgör i dag 250 hyllmeter material och under åren har ansvariga kommit och gått. Internet är ett veritabelt träsk av spekulationer och konspirationsteorier.

Anna Hage är i dag 49 år, mamma till två vuxna barn och nybliven mormor. Att gifta sig och skaffa barn tidigt var hennes sätt att skapa trygghet efter kaoset 1986–1989.

”Jag har tryckt undan den här händelsen så långt bort det går för att kunna leva ett helt normalt liv. Men så fort någon har kommenterat eller frågat mig något om händelsen, har det blivit som ett knytnävsslag. Det har tagit för mycket energi.”

Såg du att det var Olof Palme? Vem tror du är mördaren? Såg inte du någonting av ansiktet? Hon har fått frågorna tusentals gånger, upplevt att alla vill ha någonting av henne som hon inte kan ge dem. Hon har slutit sig, tackat nej till intervjuer, fokuserat på familjen.

Panikångest och frossa

Men efter en skilsmässa för två år sedan, insåg hon att hon alltmer klev tillbaka till ett känslotillstånd som hon kände igen från slutet av 1980-talet. Kulmen blev 30-årsdagen av mordet, då hon nedstämd, sjuk och stressad av ansättningen från olika medier satte på tv:n och mötte sin egen 17-åriga blick i ett gammalt Aktuellt-inslag från den 1 mars 1986.

”Då var måttet rågat för mig. Jag föll som en gråsten, började frysa. Frossan är ju min bestående effekt från mordnatten, att jag var nedkyld i så många timmar. Det är som att kroppen kyler ned mig när jag blir rädd.”

Med hjälp av sina barn och vänner kravlade hon sig upp ur den akuta och förlamande panikångesten. Men hon tog hjälp av en KBT-terapeut för att det inte skulle hända igen, för att få bukt med frossan och komma vidare. Det var arbetet i terapin som så småningom ledde till beslutet att skriva ned hela berättelsen i en bok.

30 år av tystnad är inte bara en berättelse om hur en handlingskraftig tonåring hamnar mitt i en världshändelse, utan också om utsatthet, en vuxenvärld som låter henne falla, och traumat det skapar.

”Om jag ska beskriva det så är det som ett garnnystan inuti mig. Jag har inte kunnat fånga bilderna riktigt. Jag har haft känslor men inte kunnat knyta dem till tankar och minnen. Om någon har sagt ’Var det inte läskigt, du måste ha varit rädd?’, så är den rädslan för mig så stor och ohanterbar, på så många olika plan, att jag inte kan berätta. Det har inte gått att fånga varför jag har varit rädd. Så jag var tvungen att reda ut allting.”

***

”Utan hjärta, inget liv.” Det har hon lärt sig i skolan och det är vad hon tänker när hon står böjd över den livlöse mannens kropp. Anna Hage är halvvägs genom sin gymnasieutbildning till undersköterska. Hon är på väg hem efter ett biobesök när hon plötsligt ser en man falla livlös mot marken. Hon springer fram och börjar göra hjärtkompressioner.

En kvinna springer förvirrad runt på platsen, skriker åt Anna Hage att låta bli hennes man, och försöker flera gånger putta bort henne från kroppen. Det är Lisbet Palme, statsministerns fru, och hon är okontaktbar. Anna Hages väninna Karin får hålla fast kvinnan för att Anna Hage ska kunna arbeta med kroppen.

Mordet inträffar klockan 23.21. En polisbil är på plats inom tre minuter, och någon minut senare kommer en ambulans. Det är iskallt ute och Anna Hage är rädd, blöt av blod och nedkyld. Expressens fotograf knäpper några bilder på henne när hon försöker torka bort blodet från sina händer med en liten servett.

På polishuset får hon ingen hjälp, som en filt eller anvisning om var hon kan tvätta sig. Ingen förklarar heller vad som händer. Det första polisförhöret upplever hon som konstigt. Hon får bara svara på direkta frågor, i stället för att själv berätta hela sin historia i ett svep.

”Jag fryser, och än i dag när jag tänker på förhöret ser jag blodet på mina händer. Mitt fokus är att bli av med blodet – jag har blod på hela min kropp, så kändes det, och det luktar järn... Det var en surrealistisk situation. Men jag ville ju så klart berätta vad jag hade sett.”

Polisen har inte tid

Som ung och osäker, inte ens färdig undersköterska, vill hon få information om hur Olof Palme mår, om hennes försök att rädda hans liv har haft någon effekt. Om hon gjorde rätt.

”Ingen brydde sig om att informera mig. Och dessutom hade jag haft en kvinna som puttade på mig och tyckte att jag gjorde fel. Självförtroendet var inte på topp. Jag var osynlig.”

Först efter polisförhöret får hon veta att Olof Palme är död. Det dröjer fyra timmar innan hon kan duscha av sig och sova. Även när förhöret följs upp via telefon några dagar senare känner hon att polisen inte riktigt lyssnar eller har tid med henne. Hon vågar inte påpeka småsaker som polisen missuppfattat. Det ska förfölja henne under hela rättsprocessen.

Hur ser du på det i dag, att du var så ung när detta hände dig?

”Det var ju väldigt påtagligt i polisförhören att jag var så ung. Jag kunde ju inte ’språket’, och jag tyckte de betedde sig väldigt illa och konstigt, så formella och kyliga. De fick mig att känna mig som att jag var väldigt naiv.”

”I pressen skrev de ’ung kvinna’ om mig, det var aldrig någon som beskrev mig som ett barn. Även om en 17-åring kanske ser sig som ett mellanting mellan vuxen och barn, så är man ju definitivt ett barn i en rättssituation och med polisen.”

En helt vanlig och morgontrött tonåring med många kompisar och flera extrajobb, är Anna Hages beskrivning av den 17-åring hon var fram till 28 februari 1986. Lite flamsig, men ansvarstagande.

”Jag försökte rädda någons liv, så det bekräftar ju att jag var ganska impulsiv, framåt och orädd.”

Hur var du efter mordet?

”Jag var väldigt rädd och orolig. Jag såg till att vara med någon hela tiden och sov aldrig ensam. Jag fick ont i magen, mådde inte bra. Jag hade en enorm frånvaro och det började gå dåligt i skolan.”

Tonåriga Anna Hage hamnar i en karusell av rekonstruktioner och förhör, förfrågningar från medier och privatspanare. De vuxna omkring henne försöker stötta men räcker inte till. I efterhand inser hon att hon hade behövt professionell hjälp att hantera både det psykologiska traumat av mordet och efterspelet. Hennes vänner blir räddningen under de värsta åren.

1988, innan Christer Pettersson gripits, kallas Anna Hage till ett möte med en okänd militär. Mannen vill att hon ska vara försiktig med vem hon pratar med. ”Vissa saker ska inte komma ut”, och ”Vi måste se till att det är lugnt i landet”, säger han enligt Anna Hage.

Varför tror du att han sa det till dig?

”Jag hade pratat med flera olika personer och jag uppfattade det som att jag skulle vara tyst utanför min familj och vänkrets.”

Anna Hage hade länge misstänkt att hon övervakades och avlyssnades.

»Det var jag och katastrofen«

”Det var ett konstigt möte. Han bekräftade att det var så som jag hade känt – att alla hade koll på mig på ett sätt som var väldigt obehagligt. I dag kan jag känna att det kanske var bra, men då skapade det bara oro hos mig. Efteråt förstod jag ju att det han sa till mig var allvar och att det var en order, att jag skulle vara tyst. Och därför slutade jag prata.”

***

Sommaren 1989 vittnar Anna Hage i tingsrätten. Christer Pettersson står anklagad för mordet på Olof Palme och hans försvarare har i sista minuten – dagen innan – beslutat att kalla henne som vittne. Utan förberedelse sitter hon ensam i Stockholms tingsrätt och nagelfars av både försvarare och åklagare. Trots att de var flera som hjälptes åt att rädda Olof Palme och hålla undan Lisbet Palme är Anna Hage den enda som kallas att vittna i rättegången.

Hur upplevde du den första rättegången?

”Jag hade inte en aning om vad jag skulle vara med om. Att bli införd i det här rummet var en fruktansvärd upplevelse. Jag minns många par ögon, och jag tycker att de är så elaka mot mig. De raljerar, det är en sådan ton, sådan kyla … Jag förstod aldrig vad de ville ha ut av mig.”

Åklagaren var mycket noggrann med vissa detaljer, till exempel i vilket stadium av fallande Olof Palme befann sig när Anna Hage såg honom. Han ifrågasätter också om hon verkligen kan avgöra om någon är ”chockad”.

Det stora ansvaret

Inte förrän efteråt förstår Anna Hage att hon blivit en bricka i spelet för att ifrågasätta Lisbet Palmes vittnesmål.

”Jag skulle dra ned hennes trovärdighet, och då tuggade de på min trovärdighet. För de ställde ju våra vittnesmål mot varandra, för att visa att jag inte var framme så snabbt som jag sa att jag var.”

”Hon (Lisbeth Palme) sa att hon hade full koll på mördaren. Och jag kan inte svara på det, jag kan bara berätta min historia. Men det var jättejobbigt och jag kände att jag utsatte henne för en väldigt svår situation.”

Men det var väl inte ditt ansvar?

”Nej, men det är ju det som har varit mitt problem hela vägen. Vilket stort ansvar de lade på mina axlar. I alla dessa år har jag funderat över alla de här sakerna. Någon skulle ha hjälpt mig att lyfta bort det, det är rättssamhällets ansvar. Jag försökte bara rädda en annan människas liv, jag kunde inte göra någonting annat.”

Redan i september 1989 har den fällande domen mot Christer Pettersson överklagats och Anna Hage kallas som vittne till Svea hovrätt. Den här gången har hon med sig en väninna som stöd. I övrigt är det ungefär samma procedur som upprepar sig. Precis som i tingsrätten direktsänds rättegången i radion.

Hur var andra rättegången jämfört med den första?

”Den var ännu värre. För då visste jag att jag skulle kastas rakt in i en ormgrop.”

Mitt under förhöret bryter Anna Hage ihop, och hennes väninna tvingas vädja till rätten att ge henne en paus.

Du beskriver i boken att efter den andra rättegången blir din omgivning helt tyst, nästan undviker dig. Du ser det som en bekräftelse på att du verkligen har gjort bort dig och bär skuld. Hur var det?

”Ja det är ju den tuffaste biten egentligen. Så här i vuxen ålder tror jag inte folk kunde hantera situationen. De kunde inte mildra … Vad skulle de säga, liksom?”

Anna Hage torkar tårar från kinderna.

Vad kände du?

”Jag ville bara gömma mig. Allt var oerhört pinsamt, ingen sa ifrån, de lät det bara fortgå. Och det behöver jag berätta nu. Jag måste berätta att så här gör man inte, de borde ha tagit hänsyn.”

Vilken var den överhängande känslan?

”Att jag var förnedrad. Jag har tampats mycket med skuld och skam. Det finns egentligen ingen anledning att jag ska känna skuld, men jag har fått det pålagt mig eftersom jag inte har lyckats berätta mer från mordplatsen. Så jag har känt mig misslyckad.”

Det blir sista gången Anna Hage vittnar eller förhörs i Palmeutredningen. Hon träffar snart sin blivande make och bygger sin trygghet på honom. Men inom henne växer traumat till stora låsningar och blockeringar.

Du är kritisk både mot rättsväsendet, militären, polisen, medier och den nyfikna allmänheten. Vilket har varit värst?

”Absolut rättegångarna. Men när jag har nystat i det här så har det varit som en röd tråd att om jag hade fått stöttning på mordnatten, om jag hade fått berätta hela min berättelse, fått information och förstått vidden av det protokoll som fördes då, så kanske situationen hade varit annorlunda för mig.”

”Levt i min lilla tomtebovärld”

Kultförfattare på bråkhumör

Polisens utredning av Palmemordet har i efterhand fått skarp kritik, bland annat vad gäller avspärrningar och säkring av bevis, men också för att man siktat in sig på fel spår och att vittneskonfrontationer inte gått rätt till. Mördaren går fri, trots att mordet skedde på öppen gata i centrala Stockholm, inför mängder av vittnen.

Det var mycket som gick fel, och hanteringen av dig är ytterligare ett exempel. Kan du tänka så?

”På något sätt är det förlåtande att alla tycker att det har varit ett fiasko, för då kanske jag inte behöver ta det här personligt. Jag ser nu att det var kaos överallt, även poliserna som var där tyckte att det var en väldigt svår situation. Men det hade ju varit skönt att få den bekräftelsen redan då.”

Det har dröjt ända till nu för Anna Hage att få samma bild av Palmeutredningen som de flesta andra har haft i 32 år. Hon har skärmat av, bläddrat förbi när det har stått något i tidningarna, för att kunna leva ett normalt liv. Först i samband med att boken blev till googlade hon sitt eget namn.

”Jag har levt i min lilla tomtebovärld. Jag ville inte hamna i en situation där jag tog plats från mina barn och var ledsen.”

Hur ser du på det i efterhand, att du hamnade i den här enormt stora händelsen?

”Jag försöker i dag att leva med det jag har varit med om. Jag kan inte få det ogjort, däremot kan jag titta på det på ett annat sätt, och har faktiskt tagit kommandot över vad jag känner. Det hade kunnat vara vem som helst. Men jag tycker så klart att det är orättvist att det var jag.”

Vad vill du mer uppnå med boken?

”Jag vill påverka folks tankar om hur rättssamhället har fungerat. Men en annan sak som är viktig för mig hänger ihop med mina barn. Det har varit väldigt viktigt för mig att lära dem kommunicera, välja sina krig och att inte acceptera att bli tystade när de pratar. Jag har lärt dem någonting som jag själv inte lyckades med, och jag känner att jag måste göra som jag säger också.”

Aldrig för sent

I sin bok varvar Anna Hage händelserna från 1980-talets slut med besök hos sin KBT-terapeut. Det är ett ovanligt grepp, högst privat, men enligt henne själv det enda sättet att måla hela bilden.

”Det är ju två olika personer som på något sätt ska bli ett nu. 17-åriga Anna råkade ut för allt det här, men det är ju 49-åriga Anna som reflekterar över hur hon faktiskt blev behandlad.”

Det blir ju delvis också en bok som beskriver hur det kan vara att gå i terapi, var det viktigt?

”Ja. Min berättelse är väldigt speciell, men min ryggsäck är ju inte så mycket tyngre att bära än vad din ryggsäck är – vi har alla vår historia. Jag tycker att det är viktigt att kunna visa hur jag har levt med ett trauma, och jag vill visa att det inte är för sent att ta tag i sina problem.”