Di Weekend INTERVJUER

Guldläge för svenska filmparet

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

NÄRMARE VARANDRA. Lena och Björn Runge har följts åt i karriär och privatliv i över 30 år. Båda har påverkats av Lena Runges beslut att gå i terapi och därefter utbilda sig själv till samtalsterapeut. ”Jag upplevde att Lena kom närmare sig själv, och på så sätt inspirerade hon även mig”, säger Björn Runge.

Patrik Olsson

I över 30 år har de varit ett par både ­privat och inom svensk film. Nu har regissören Björn Runge och ­klipparen Lena Runge gjort sitt livs film, den Oscarstippade . Precis som i filmen har Lena Runge länge haft en undanskymd roll jämfört med sin make. Men nu kliver hon fram.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Björn och Lena Runge har varit ett radarpar sedan 1987, både privat och inom svensk film. Han i offentligheten som prisbelönt manusförfattare och regissör till filmer som Om jag vänder mig om – hon i skymundan i efterproduktionens klipprum.

Nu har de tillsammans gjort The Wife, med den sexfaldigt Oscarsnominerade Glenn Close i huvudrollen, och en budget på 70 miljoner kronor i ryggen. Film­kritiker världen över har redan hyllat Glenn Close för tolkningen av huvudkaraktären Joan Castleman. ”Hennes bästa någonsin”, skrev The Guardian. Hollywood Reporter kallade det ”hennes mest gripande och komplexa uppvisning någonsin”. Skådespelerskan tippas nu av många få sin ­sjunde Oscarsnominering – och kanske äntligen vinst – i kategorin Bästa kvinnliga huvudroll.

Den 7 december har The Wife svensk premiär. Och filmparet från Göteborg, 57 respektive 59 år, har med filmen både tagit karriärskliv och fördjupat sitt samarbete.

”Det är som en pånyttfödelse”, säger Björn Runge.

För första gången på tre ­decennier kliver också Lena Runge fram i ljuset. När ­filmens ensemble och regissör har suttit på scen ­under frågestunder, är det skådespelarna Glenn Close och Christian Slater som sett till att Lena Runge, som suttit i publiken, har fått göra sin röst hörd. Så stort inflytande anser de att hon som klippare har haft på slutprodukten.

FAKTA
Lena Runge

Ålder: 59 år.

Bakgrund: Examen i barnpedagogik, fil mag i film- och litteraturvetenskap, filmklipparutbildningen på Dramatiska institutet, diplomerad psykosyntes­terapeut och legitimerad parterapeut. Tidigare lektor på Stockholms Dramatiska Högskola.

Gör: Terapeut, filmklippare, föreläsare och dramaturg.

VISA MER
FAKTA
Björn Runge

Ålder: 57 år.

Bakgrund: Regilinjen på Dramatiska ­institutet. Har regisserat ett stort antal långfilmer och kortfilmer sedan debuten 1989, samt regisserat flera teateruppsättningar – senast Jag är en annan nu på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Gör: Regissör inom film och teater, ­manusförfattare och dramatiker.

VISA MER
FAKTA
Tre röster om paret Runge

Glenn Close, skådespelerska, spelar huvudkaraktären Joan Castleman i The Wife:

”Jag tycker det är otroligt värdefullt att ha ett gift par i klipprummet. En kvinnas ­synpunkter kan skilja sig mycket från en mans, så att ha båda perspektiven i en film som handlar om ett långt äktenskap är helt ovärderligt. Intressant nog är många av de mest framgångsrika klipparna kvinnor – det finns säkert en anledning till det.

Björn är en regissör som vet exakt var han ska placera kameran för att fånga vad skådespelarna gör. Han blottade våra hjärtan för ­publiken. Han andades med oss och kände allt vi försökte förmedla, utan att förlora sin objektivitet. Jag älskade att arbeta med honom och ser fram emot nästa gång.”

Ulf Brantås, fotograf och mångårig medarbetare:

”Jag har känt Björn sedan min första dag i filmbranschen. Det var 1983 hos Roy Andersson, och Björn hade jobbat en vecka när jag började. Vi var som ler och långhalm på den tiden och gjorde en massa märkliga saker ihop. Han har alltid varit en fantastisk berättare, väldigt intuitiv och skådespelarna litar på honom fullt och fast.

Lena dök upp efter några år. De jobbar väldigt tätt ihop med klippningen, det är en ­process jag inte har så mycket insyn i, men resultatet blir alltid bra och tar filmen till en högre nivå. I fallet med The Wife har den fått en lite thrillerartad utveckling i små steg, man vet inte hur det slutar och man måste fortsätta titta.”

Fredrik Sahlin, filmkritiker på SVT:

”Jag hörde att Björn Runge blev sur på mig för länge sedan när jag i en recension i Nöjesguiden av hans Harry & Sonja kallade honom en ’EPA-Fellini’. Hans verk var på den tiden yvigare, lite frustande, som balkansk film ungefär, men sju år senare ­smockade han till med Om jag vänder mig om, och då var det en mycket mer kontrollerad, nedtonad, svartsynt filmskapare som talade.

Just skildrandet av de mänskliga relationerna har varit hans signum och hans största tillgång. Man tror på det man ser. Och ju äldre han blivit desto mer insiktsfullt verkar det bli. Vilket The Wife är ett bevis på.

Och så är det ju såklart alltid viktigt för ett lands filmklimat att man har några belackare som skapar lite turbulens. Han har länge kritiserat den svenska filmbranschen som varandes stelbent och ­dogmatisk. Det har han ju helt rätt i.”

VISA MER
FAKTA
Filmer & tv-serier

... där Björn och Lena Runge har ­samarbetat, i urval:

The Wife (2017)

Happy End (2011)

Mun mot mun (2005)

Om jag vänder mig om (2003)

Anderssons älskarinna (2001)

Raymond – sju resor värre (1999)

Harry & Sonja (1996)

En dag på stranden (1993)

VISA MER
FAKTA
The Wife

Baserad på boken med samma namn av Meg Wolitzer, som utkom 2003.

Svensk premiär: 7 december 2018.

Regi: Björn Runge.

Manus: Jane Anderson.

I huvudrollerna: Glenn Close, Jonathan Pryce,Christian Slater, Annie Starke och Max Irons.

VISA MER

”Vi är en stor grupp människor i postproduktionen som aldrig syns, och det är kanske också vårt val. Jag har ingen ­längtan efter att synas för att förklara filmen – det är det jag gör i klipprummet”, säger Lena Runge.

Hon slår sig ned i en stol bredvid Björn Runge på Hotell Pigalle i hemstaden Göteborg. Ett hotell vars inredning inte står långt ifrån den lyxigt murriga miljö som stora delar av The Wife utspelar sig i. Det är till den miljön, i 1990-talets Stockholm, som huvudkaraktären Joe Castleman, spelad av Jonathan Pryce, kommer för att ta emot Nobelpriset i litteratur. Han – charmig och tankspridd med höga kolesterolvärden och en ändlös rad otrohets­affärer på sin meritlista, förutom det storslagna författarskapet. Hans hustru Joan – en gång själv en lovande författare, nu ­åldrande hemmafru som plockar smulor ur makens skägg, men med en uppenbart tilltagande irritation över sin plats i hans ­skugga.

Med på resan finns sonen David, och mellan dessa tre briserar Den Stora Familjehemligheten under några skälvande dagar i Stockholmsmiljö. Vem är Joan egentligen, hur har hon reducerats till denna roll, och varför stannar hon kvar i äktenskapet?

Fick sju Guldbaggar

Filmen Happy End, som kom 2011, blev Björn Runges sista svenska film. Den avslutade den så kallade Befrielsetrilogin, där även Om jag vänder mig om och Mun mot mun ingår. Totalt fick filmerna 19 Guld­baggenomineringar och sju Guldbaggar.

Men efter att han av olika skäl lagt ned två nya filmprojekt tröttnade han på det han kallar ”otydliga ramar och dåligt konsekvenstänk” inom svensk filmindustri, och övergick till att skriva och regissera teater. Eftersom Lena Runge har klippt de flesta av sin makes filmer påverkades hennes ­klipparkarriär av det som var hans beslut. Hon kände sig inte färdig med film, och i glappet som uppstod fortsatte hon att lära ut sitt arbetssätt till andra regissörer på Stockholms dramatiska högskola, STDH, och Akademin Valand i Göteborg. Regissörerna Ruben Östlund och Gabriella ­Pichler är två av hennes gamla studenter. Samtidigt arbetade hon som samtalsterapeut och som dramaturg på flera filmprojekt – senast Gudrun – konsten att vara människa, dokumentären om Gudrun Schyman som hade premiär i augusti.

”Blev ett crescendo”

En dansk producent började skicka filmmanus till Björn Runge för att locka honom tillbaka. Han ratade allt, men 2014 fick han The Wife i sin mejlkorg, och kunde inte ­släppa den.

”Jag kände att om jag inte säger ja till det här så kommer jag aldrig mer att syssla med film. För mig var det också en väg ut ur Sverige”, säger Björn Runge.

I svenska medier pågick samtidigt kulturmannen-debatten för fullt, en rasande uppgörelse med männens dominans och ­beteende inom kultursfären.

Producenterna från Danmark, USA och Storbritannien sa ja, men det var först ­efter ett frukostmöte med Glenn Close i New York som Björn Runge fick klartecken.

Lena Runge var tidigt med och diskute­rade manuset med Björn Runge. Hon såg The Wife som en gåva efter sin ofrivilliga paus från samarbetet i klipprummet, men också för att den innehåller allt hon själv vill se mer av i film: relationer, porträtt av äldre kvinnor och livets komplexitet.

”Det här blev ett crescendo av det man har brunnit för i så många år, och utbildat sig till”, säger hon.

Björn Runge fick ett rutinerat brittiskt inspelningsteam med en medelålder på 55 år och en budget som gav möjligheter.

”I Sverige ses allting som utgifter, men i England såg man allt som en investering. I slutändan är det ändå en produkt som kostar 70 miljoner kronor och folk som förväntar sig att få tillbaka sina pengar. Om jag bad att få ytterligare två inspelningsdagar för en viss scen, så sa de ’Varsågod’, för de inser att det blir bättre film av det, och en bättre film lockar mer ­publik. Men i Sverige vet jag inte hur många ­gånger jag har fått höra ’Kan man inte göra det på ett enklare sätt?’ eller ’Kan du inte stryka några scener?’”, säger Björn Runge.

Och med den engelskspråkiga filmen har de fått en helt annan publik än de haft ­tidigare.

”Just nu går The Wife på 1 000 biografer över hela världen, och den kommer att fortsätta göra det ett tag till. Någonstans hela tiden är det någon som sitter och tittar på den. Det är en förförande upplevelse”, ­säger Björn Runge.

Utvecklade ett gemensamt språk

De träffades 1986 i en klippkorridor på ­dåvarande Dramatiska institutet, i dag Stockholms dramatiska högskola, STDH. Lena Runge hade kommit in på den första utbildningen för klippare i Sverige. Björn Runge gick första året på regissörsutbildningen.

”Jag satt i klipprummet och rökte en ­cigarill, och såg henne gå förbi några gånger. Jag blev nyfiken. Och jag märkte att ­tredjeårseleverna hade respekt för hennes kreativitet”, säger Björn Runge.

Det första samtalet utvecklades till en ­relation i början av 1987, och i december samma år föddes parets första av tre söner.

Men de började inte arbeta ihop förrän efter utbildningen. Björn Runge gjorde kortfilmen Greger Olsson köper en bil, och när det närmade sig slutklipp kliade det i Lena Runges fingrar.

”Du släppte in mig, och där började vi ­utveckla vårt gemensamma språk”, säger hon.

Filmen fick Nordiska kortfilmspriset 1989. Sedan dess har Lena Runge klippt de flesta av Björn Runges långfilmer, kort­filmer och tv-produktioner.

Under de 30 år som gått har ­klipparens status gått från låg till att bli mer erkänd. Klippare som Thelma Schoonmaker, som klippt alla Martin Scorseses filmer sedan 1967 och vunnit tre Oscarsstatyetter, fick 2014 ett Guldlejon vid filmfestivalen i ­Venedig för sina insatser för filmkonsten. I Sverige blev Bästa klipp en officiell Guldbaggekategori först 2012. Nästa tröskel för svenska filmklippare – som Lena Runge jobbar för – är att få upphovsrätt, att klippning ska räknas som en konstnärlig funktion, i stället för en teknisk.

”Klippningen är en otroligt viktig del i hur den slutgiltiga versionen blir. Det är i klippningen du finstämmer alla instrumenten mot varandra”, säger Björn Runge.

Totalt 66 timmar film

Under inspelningen av The Wife – som till största delen skedde i Glasgow – satt Lena Runge och hennes klippassistent parallellt hemma i Göteborg och klippte en version som exakt följer manus. Björn Runge ­tittade inte på något material, men han ringde hem till Lena och frågade hur det såg ut. ”Bra”, svarade hon. I själva verket fick hon material som enligt henne var av en kvalitet hon aldrig fått tidigare. Bland annat en nyckelscen mellan Glenn Close och Christian Slater, som spelar journalist, filmad med två kameror i närbild med perfekt ljussättning och i många tag­ ningar.

”Två kameror på det sättet, som fångar ögonblicket så precist med dessa skickliga skådespelare. Det var som att skära i smör när jag klippte”, säger Lena Runge.

När alla inspelningar var klara fortsatte arbetet med att successivt kasta om och klippa fram bästa möjliga film ur det omfattande materialet – totalt 66 timmar film, vissa scener i 12–13 tagningar.

”Det är ett ganska skört läge när man har gjort allt man kan under inspelning, och då får jag inte vara för snabb med min kri­tiska röst – för den har jag.”

Stellan Skarsgård: »Inga över 18 får julklappar«

Nu pågår Oscarskampanjen för Glenn Close för fullt. Efter festivalvisningen i Madrid tidigare i år satt Lena Runge för ­första gången på samma scen som regissör och skådespelare under den officiella frågestunden, för att berätta om sin del i filmen.

Vad gör Lena till en så bra klippare?

”Dels att hon har en känsla för rytm, och förmåga att få fram den sanning som finns i materialet, hos karaktärerna. Sen är hon envis som få, men också osentimental och vågar gå i konflikt. Hon kan reta upp mig något fruktansvärt, men vi har övergående ordväxlingar och vi har en hängivenhet som matchar varandra”, säger Björn Runge.

Och vad gör Björn till en så bra regissör?

”Alla som jobbar med Björn, även jag, känner att han har en tydlig kompass för vart filmen ska gå. Det gör att man kan förhålla sig till honom som ett bollplank för sitt eget arbete”, säger Lena Runge.

Det är väl egentligen en klassisk beskrivning av gott ledarskap?

”Precis så. Får du ett bra manus som ­regissör, och blir drabbad av läsningen, då är det som att olympiska elden tänds. ­Sedan gäller det att hålla liv i den elden hela ­vägen fram till publiken. Den kommer att överlämnas till väldigt många människor på ­vägen, men i slutändan ska det vara ­samma eld som brinner för publiken så som den brann för mig när jag fick min läsupp­levelse”, säger Björn Runge.

Gick i terapi

Vid 42 års ålder påbörjade Lena Runge ett stort arbete med sig själv, gick i terapi och valde sedan att utbilda sig till samtalsterapeut, bland annat med inriktning på par och sorgebearbetning.

Hur har det påverkat er och ert sam­arbete?

”Det har påverkat hela familjen och vår relation. I det där 40-årslandet är det så lätt att gå vilse i sig själv och med varandra. Jag upplevde att Lena kom närmare sig själv, och på så sätt inspirerade hon även mig”, säger Björn Runge.

”För mig har det gett en väldig genklang, jag har lärt mig mer om mig själv men ­också om att möta människor, och den erfarenheten använder jag naturligtvis i tillbli­velsen av film. Min styrka är relationer. Är det trovärdigt? Är de här människor? Hur relaterar de?”, säger Lena Runge.

I Björn Runges tidigare filmer har han ofta grottat ned sig i konflikter, och skildrat hur alla människor har både ljus och mörker i sig.

”Men jag vill inte hålla på för mycket med mörker och ljus i vår egen relation. Jag ­tycker om när livet är ganska okomplicerat. Ett tag var det nödvändigt för mig att bearbeta det där mörkret, för jag hade ­vissa saker själv som… Ibland kan jag känna att jag aktiverar tonåringen i mig när jag ­regisserar. Men med The Wife kunde jag handskas med mina egna erfarenheter på ett väldigt moget sätt”, säger Björn Runge.

Han tar en av filmens slutscener som ­exempel: den oundvikliga konfrontationen mellan paret Castleman inne på deras ­hotellrum.

”Jag var osäker på slutet, för det är ­laddat. Jag tänkte ’Orkar jag gå in i ett rum där folk står och skriker på varandra?’ Det intresserar mig inte längre, och jag var rädd för att bli delaktig i det här grälet.”

”Men så kom Glenn Close och sa någonting i samma linje, att ’Börjar jag skrika här nu på fel sätt så kommer jag att förlora all min kraft i förhållande till hans karaktär.’ Det är ingången i scenen.”

Scenen förstärks av Lena Runges thriller­liknande klippning, och fotografen Ulf Brantås tajta närbilder, och inom loppet av minuter kastas publiken mellan den ena twisten efter den andra i en känslomässig urladdning.

Kan ni själva se några likheter mellan er själva och paret Castleman?

”Jämförelsen faller på en avgörande punkt: vi har båda nyckeln till det kreativa rummet. Olyckan hos Castlemans är ju att en person har nyckeln och den andra ­kommer aldrig in”, säger Björn Runge.

Har ni använt era egna erfarenheter av ett långt äktenskap på något sätt?

”Under våra 30 år tillsammans har vi gått igenom kriser och utvecklats. I The Wife har vi använt oss av det som en resonans­botten in i karaktärerna. Jag har också adderat mina erfarenheter som parterapeut och att jag ­jobbar mycket med unga vuxna i terapin. I filmen är det ju sonen David som bär familje­hemligheten, och det tror jag att många kan känna med. Nyckeln till allt mänskligt ­växande är sanningen”, säger Lena Runge.

Erfarenheten med The Wife har fördjupat och omformulerat deras yrkesrelation, mycket tack vare filmens tema.

”I England märkte vi att de betraktar oss mer som ett team. De kände till – och ville ha – triangeln, det vill säga fotografen Ulf Brantås, klipparen Lena Runge och regissören Björn Runge. Vi har svetsats ihop på ett nytt sätt, och nu diskuterar vi mycket mer kring vilken film jag ska regissera ­nästa gång. Lena är en väldigt klok person och hennes åsikter om manus blir avgörande för mig. Det är som att Jag har blivit mer ett Vi”, säger Björn Runge.

Björn Runge har några manus som han tycker är riktigt bra, men har ännu inte ­tackat ja till något.

”Att få vara med om en sån här resa som The Wife, det var som att komma hem. Jag fick ta för mig och breda ut mig på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om i min yrkesbana. Och vi märkte att det sätt som vi har arbetat på fungerar även i en ­mycket större kontext, och det var väldigt spännande”, säger Björn Runge.

”När jag summerar det så har jag bara gjort två riktigt bra filmer: Om jag vänder mig om, och The Wife. De står ut, de kommer att hålla. De andra var viktiga och intressanta, men de försvinner bort”, fortsätter han.

Att slå igenom internationellt när det bara är några år kvar till 60 är något de ­njuter extra mycket av.

Med blick för svart dramatik

”Att få sträcka ut vingarna efter 30 års ­arbete är ju en sådan oerhörd tillfreds­ställelse. Jag hoppas att många ska få uppleva det i sina yrkesroller, för det är ren ­glädje”, säger Lena Runge, och vänder sig mot Björn:

”För mig är det också dubbel glädje, i och med att så många andra nu ser och får uppleva det jag alltid har sett i dig, det vill säga att du är en fantastisk regissör.”

Känner du motsvarande för Lena, Björn?

”Ja, jag tyckte det var så häftigt när Glenn Close såg den färdiga filmen och förstod Lenas insats. Lena är ju med och skriver den slutgiltiga versionen, och där är hon extremt viktig. Att vi sedan lever ihop gör det på ett sätt bara rikare, för vi delar ju glädjen på många olika arenor.”

När det är dags för fotografering i hotellets trappa bildas ett alldeles eget rum kring Björn och Lena Runge. Han kan inte låta bli att pilla kärleksfullt på henne, och hon tycker att det känns som en bröllopsfotografering.

De drar själva en noggrann gräns mellan arbete och privatliv, men menar att det har varit svårt att övertyga andra regissörer om att det är vattentäta skott mellan dem när de jobbar med olika projekt.

”Vissa regissörer har inte velat jobba med Lena för att hon är gift med mig, och hon drabbades av mitt val att lägga ned min filmverksamhet i Sverige. Så Lena har tagit lite stryk där, tror jag”, säger Björn Runge.

Lena Runge tillägger:

”Men det är värt priset, där vi står nu.”

Första sommaren tillsammans 1987.

(text) &

(foto)