Hoppa till innehållet

Guldchans för stjärnfilmaren

För gemene man är Linus Sandgren okänd, men i Hollywood är han en av branschens allra mest efterfrågade filmfotografer.
Nu är han nominerad till en Oscar, den första svenska filmfotografen att få äran sedan Sven Nykvist.
Di Weekend besökte Linus Sandgren på Österlen.

GULD I SIKTE. Den 26 februari kan svenske Linus Sandgren vinna en Oscar.
GULD I SIKTE. Den 26 februari kan svenske Linus Sandgren vinna en Oscar.Foto: Foto: Lars Jansson
Den 26 februari kan svenske Linus Sandgren vinna en Oscar.
Di Weekend träffar Linus Sandgren i byn Brantevik på Österlen där han har ett sommarhus.
I skymningen på Mulholland drive inför plåtningen av ett sång- och dansnummer i La la land.
Damien Chazelle och Linus Sandgren på inspelningen av La la land.
Tillsammans med Lasse Hallström på inspelningen av The Hundred-foot journey.
Jennifer Lawrence i framsätet och regissören David O. Russell och Linus i baksätet under inspelningen av American Hustle.
Jennifer Lawrence i framsätet och regissören David O. Russell och Linus i baksätet under inspelningen av American Hustle.

Kvällen innan tisdag den 24 januari sätter Linus Sandgren klockan på ringning till 05.15. Han vaknar av sig själv fem minuter tidigare, som när kroppen och tanken är inställd att vakna en viss tid. Han sätter på kaffe, väcker sin fru Cecilia och går in på Oscars.org på sin Ipad. Klockan 05.18 börjar de direktsända vilka som är nominerade till världens främsta filmpris.

”Jag trodde att ’Best cinematography’ skulle komma mot slutet, men i stället var det en av de första kategorierna som räknades upp. Jag hängde knappt med, allt kändes surrealistiskt. Men innan de hunnit börja med nästa kategori började telefonen ringa”, berättar Linus Sandgren.

När alla nomineringar var uppräknade stod det klart att La la land fått hela 14 nomineringar, inklusive bästa filmfoto. Endast två andra filmer i Oscarsgalans historia, All about Eve och Titanic, har fått lika många nomineringar tidigare, och ingen har någonsin fått fler.

”Det kändes fantastiskt. Men jag kände också lättnad att det var över”, säger han på telefon från Los Angeles.

Filmar med Lasse Hallström

Två veckor tidigare träffas vi i byn Brantevik på Österlen. Här har Linus Sandgren ett sommarhus och är på besök över helgen. För tillfället jobbar han i London med inspelningen av The Nutcracker and the four realms, Nötknäpparen, i regi av Lasse Hallström. Det är den andra filmen de gör tillsammans och det är en stor inspelning, med Disney i ryggen och nära 250 personer på plats vid varje scen. Filmen har nära dubbelt så många inspelningsdagar som en vanlig film – över 80 stycken mot vanliga 40 – och en stor budget.

Men just nu är det filmen La la land som gör att Linus Sandgren kan titulera sig ”Academy award nominee” för resten av livet, förhoppningsvis också ”Academy award winner”. La la land är något så ovanligt som en film i musikalform, regisserad av 32-årige fransos-amerikanen Damien Chazelle. Vinner Linus Sandgren en Oscar är det första gången en svensk filmfotograf vinner priset sedan Sven Nykvist 1984, för Fanny och Alexander. Nykvist är för övrigt den enda svenska filmfotografen före Linus Sandgren att bli nominerad i kategorin.

För filmarbetare är Linus Sandgren ett välkänt namn. Han började sin karriär på filminspelningar som chaufför i början på 1990-talet, arbetade sig upp som assistent, c-fotograf, b-fotograf och till slut filmfotograf, ”Director of Photography”. Parallellt utbildade han sig på Stockholms filmskola.

”Den vanligaste frågan man får som filmfotograf är ’vad gör du?’. Få utanför filmvärlden vet vad filmfotografens jobb går ut på”, säger Linus Sandgren.

Så vad gör då en filmfotograf?
”Jag är visuellt ansvarig för en films totala estetiska intryck och fotografi, basar över alla som sköter filmens foto och jag är regissörens närmsta medarbetare”, säger Linus Sandgren.

Han växte upp i Viksjö utanför Stockholm, med mamma Anita, som var teckningslärare och grafisk formgivare, pappa Bertil som då var inköps- och distributionschef på Sandrews och storebror Simon.

”Bild och film var närvarande under hela min uppväxt. Men jag tänkte aldrig på film som något jag skulle kunna ha möjlighet att arbeta med i framtiden. Visserligen ritade jag mycket serier och gjorde trickfilmer och stop-motionanimation med super-8-kamera, men jag såg det mest som en lustfylld lek.”

Under uppväxten kände han sig mest som en drömmare. Han fridök flera gånger i veckan och fantiserade att bli en ny Jacques Costeau, kanske forska om valar och delfiner.

Inte bara typiska tonårsfilmer

Att pappa Bertil var i filmbranschen märktes främst genom travar med manus i hemmet, fribiljetter till bio och när vhs-apparaterna kom hade familjen alltid tillgång till nya filmer.

”Jag såg inte bara de stora episka filmerna för min generation, som Indiana Jones och E.T. utan också mer mogen film som min pappa importerade, som Zhang Yimouns, Akira Kurosawas och Krzysztof Kieslowskis filmer. Det var nog annorlunda jämfört med många andra tonårskillar. Men jag följde aldrig med min pappa och besökte filminspelningar, som mina döttrar ofta gör med mig i dag. Min uppfattning av hans jobb var att han såg mycket film, men mest låg i förhandlingar, gick på långa möten och skrev kontrakt.”

Men det var hans pappa som presenterade honom för en person i teamet bakom Jönssonligans största kupp, filmen där han fick börja som chaufför 21 år gammal. Då hade han assisterat en duo stillbildsfotografer i ett år och gått en ettårig formlinje på Berghs. På inspelningen föll allt på plats.

”En filminspelning kan vara en bubbla, där man är helt isolerad från omvärlden. Om det är en bra inspelning skapas en magisk värld, och att få vara del av den världen är otroligt härligt. Jag visste då att det var film jag ville arbeta med och försökte lära mig allt jag kunde av fototeamet.”

Laddad filminspelning

Ett svartvitt foto på pappa Bertil står lutat mot väggen i köket i huset på Österlen. Han gick bort i en hjärnblödning på nyårsafton 2015.

”Min pappa var min bästa vän. Vi delade en enorm kärlek till film och vi kunde prata om filmer hur länge som helst. Han tyckte det var så roligt när jag började filma i Hollywood och han hjälpte mig att läsa manus, var bollplank och diskuterade idéer. Han gick bort mitt under inspelningen av Joy, som jag filmade med regissören David O. Russell. Jag satt många kvällar tillsammans med David efter det och diskuterade våra erfarenheter av livet och döden. Han är en mycket lyhörd och känslomässig person och förändrar ofta sin manus under inspelningen. I Joy introducerade han därför en karaktär som avlider i en hjärnblödning.”

”Den första film jag såg efter mina pappas bortgång var Damien Chazelles film Whiplash. Den var fantastisk och det första jag ville göra efteråt var att ringa min pappa och prata om den. Det kunde jag inte. Men bara ett par månader senare ringde Damien Chazelle mig och frågade om jag ville filma hans nya projekt La la land. Så för mig känns det som om allt hänger ihop”, säger han.

Guldbagge för Storm

Vägen till Hollywood var dock inte spikrak. Efter att ha arbetat sig fram som b-fotograf på några svenska filmer, parallellt med att filma musikvideos tillsammans med regissören Micke ”Mikeadelica” Gustafsson, som han också drev produktionsbolag med, tillfrågades han av regissörsduon Björn Stein och Måns Mårlind om han ville filma en kortfilm. Duon hade gått på Stockholms filmskola året innan Linus. Filmen var Disco Kung Fu, som ledde till deras första långfilm, Storm.

”Jag räknar Storm fortfarande som en av de bästa filmupplevelser jag har varit med om, ett enormt passionsprojekt”, säger Linus Sandgren och visar upp en seriebok han själv gjorde av filmens storyboard och som trycktes upp i fyrfärg till alla i teamet.

Storm gav också Linus Sandgren en Guldbagge för bästa foto.

”Måns och Björn fick erbjudanden från Hollywood. Jag åkte också över, fick en agent och etablerade mig genom att göra reklamfilm. När Björn och Måns skulle göra sin film Shelter med Julianne Moore fick jag erbjudande att plåta den.”

Men det var en rad prisade reklamfilmer, bland annat en för Hennessy där en man jagar en monsterliknande skuggkanin, som gjorde att den legendariske regissören Gus van Sant hörde av sig om filmen Promised land.

”Han gillar att arbeta med nya människor och testa ’wild cards’ och den här gången blev jag hans wild card. Det var en ovanlig och spännande process. Gus gillar inte att planera varje scen fullt ut, med storyboard och shotlist, utan ibland kunde vi bara åka till en inspelningsplats och prova oss fram.”

Efter det ringde regissören David O. Russell. Denne hade just haft enorm succé med sin film Silver linings playbook tillsammans med Jennifer Lawrence och Bradley Cooper.

Samma team, inklusive Amy Adams och Christian Bale, skulle nu göra filmen American Hustle.

”Jag fick ett samtal kring jul, pratade med David via Skype på nyårsafton, fick jobbet dagen efter och började arbeta en vecka senare.”

David O. Russell är känd som en passionerad, men labil, regissör. På youtube finns ett par exempel på hur han flippar ur på skådespelare, slår sönder saker och kallar dem fula ord.

”Jag var lite orolig. Mitt mål är alltid att skapa ett positivt team där alla har det trevligt. Själv undviker jag att anställa en otrevlig person, även om den är lysande på sitt hantverk. En dålig stämning påverkar hela slutprodukten.”

Utskälld första dagen

Redan första inspelningsdagen på American hustle fick Linus Sandgren smaka på David O. Russells temperament.

”Många var på inspelningsplatsen, eftersom det var första dagen, även skådespelare som inte var med i scenen. Vi skulle följa Amy Adams karaktär genom en korridor. David diskuterade hur scenen skulle lösas, när jag kom på en beskrivning från manuset och avbröt honom.”

Regissören tystade och fräste; ”So! Mr Sandgren is going to direct this movie. Go ahead! I’ll just stand over here, you make your movie, and I’ll make mine!”

”Det spelade ingen roll hur mycket jag ursäktade mig, han var riktigt sur för att jag hade avbrutit honom inför alla. Det var pinsamt. Där och då trodde jag att min tid på filminspelningen var över. Men efter det så gjorde vi mitt förslag och det var det som kom med i filmen.”

Hur utvecklades er relation efter det?
”Vi fick stort förtroende för varandra och är numera nära vänner. Vi tjafsar en del, men alltid om det bästa för filmen. Jag har också tappat humöret. En gång plockade han bort lampor ur scenen, vilka var min enda ljuskälla, utan att fråga mig – sådant blir jag arg över. Men så löser man det och ofta till det bättre.”

När jag pratade med Björn Stein och Måns Mårlind tidigare skrädde de inte orden över hur jobbiga vissa studiomänniskor kan vara i Hollywood. Har du råkat ut för något sådant?
”Jag har faktiskt haft turen att bara ha positiva upplevelser. Primadonnor finns, men även i Sverige. Vid ett tillfälle exempelvis var jag på en svensk inspelning och i en scen mellan en man och kvinna var fokus på henne och hennes känslor. Den manliga skådespelaren ville så gärna att han skulle vara i centrum att han började gråta av missnöje.”

Du har jobbat med några av de skådespelare som omskrivs som de mest sympatiska i Hollywood, som just Jennifer Lawrence, Matt Damon, Emma Stone och Ryan Gosling. Hur är de under inspelningarna?
”Otroligt sympatiska då också, måste jag säga. Att vara på set är en frizon för skådespelare, särskilt de som är kända och ofta följs av paparazzis privat. Alla du nämnde är engagerade filmskapare som gärna tittar på dagstagningar och förstår hela processen.”

Man talar ofta om att vi har platta organisationer i Sverige, medan allt är mer hierarkiskt i USA. Är det så i filmvärlden?

”Min erfarenhet av filminspelningar är att de är väldigt lika världen över. En inspelning har en naturlig, hierarkisk struktur, som ett mikrosamhälle där alla är beroende av varandra för att fungera.”

Hur får du betalt?
”Lön, veckovis. I mitt skrå kan det skifta stort, men tumregeln är att man alltid ökar en del från en film till en nästa, så att de med mest erfarenhet tjänar i allmänhet mer.”

Om du skulle få en Oscar, påverkar det?
”Ja, absolut tas det med i en förhandling. Pengar är ett medel att kunna arbeta så fritt som möjligt. Tjänar jag bra på en film kan jag kosta på mig att göra en indiefilm för ett mindre arvode. Men den stora skillnaden ligger mellan att göra reklam och spelfilm, generellt är det dubbelt så mycket betalt att göra reklam.”

Hur kommer du och regissören fram till vilket visuellt uttryck er film ska ha?
”När jag läser manuset får jag förhoppningsvis en vision, sedan diskuterar jag och regissören vilken känsla vi vill förmedla med filmen, bryter ner manuset och utvecklar visuella metaforer och sätter upp ramar och regler. Nyligen spelade jag in filmen Battle of the sexes, om tennismatchen mellan Bobby Riggs och Billy Jean King 1973, spelade av Steve Carrell och Emma Stone. Jonathan Dayton och Valerie Faris var regissörer. Filmen handlar mycket om kvinnokamp. Där valde vi en metafor, att kvinnorna i filmen som är framåtsträvande alltid rör sig från vänster till höger i bild, medan bakåtsträvande män rör sig från höger till vänster. Man väljer också filmsort, ljussättning, avstånd och liknande för att fånga historien på rätt sätt.”

Tänker du på sådant när du själv tittar på film?
”Om filmen är riktigt bra så sugs jag in i den. Då ser jag oftast om den för att studera den. Men i bland börjar jag tänka för mycket på arbetet bakom kameran.”

Har du själv någon speciell estetik?
”Ja, men det är svårt att analysera sig själv. Jag försöker vara öppen för nya utmaningar och se varje manus för sig, inte applicera samma stil. Hur man tolkar ett manus visuella behov baseras ju på ens egen smak, så det klart att jag påverkar i en viss riktning. Möjligen kan jag säga att jag har en minimalistisk stil när det kommer till ljus, lite av Sven Nykvist gamla skola, ’det finns bara en sol’. Man ska inte ha 40 lampor och spotlights, utan jag älskar naturligt ljus. Jag är känslig för hur färg återges och tilltalas av skuggor i bilden. Samtidigt tycker jag om film som förmedlar en förhöjd version av verkligheten.”

Hur resonerade ni kring La la land?
”När Damien spelade originalmusiken för mig klickade allt. Den är melankolisk och stämningsfull, inte alls som man föreställer sig typisk musikalmusik. Vi ville förstärka känslan med starka, drömlika färger. Tonen måste vara genomgående så att sång, dans och de magiska ögonblicken känns naturliga.”

Hur gjorde ni för att spela in de långa numren i naturlig skymning?
”Scenen där Emma Stone och Ryan Goslings karaktärer sjunger och dansar på Mulholland drive repeterade vi hela dagen, från klockan 07.00, för att scenen skulle sitta perfekt. Mellan klockan 19.00 och 19.45 hann vi göra fem tagningar i skymning, nästa dag upprepade vi samma sak. Man får ha is i magen och hög ambitionsnivå.”

Vad vinner man på att ta allt i en enda tagning?
”Som betraktare blir du mer involverad i filmen, du rör dig fysiskt igenom den. Öppningsscenen i La la land är ett långt musikalnummer i en bilkö som krävde 27 tagningar i tre delar. Där är kameran rytmisk och stannar i takt med musiken.”

Vad arbetar du med just nu?
”Jag ska ha en paus och ha lite vardag med min familj. Jag har filmat långfilm oavbrutet i flera år. Sedan hoppas jag och Damien Chazelle att vi ska få göra hans nästa film, som ännu inte är ’green-lightad’. Den handlar om Neil Armstrong, Ryan Gosling ska spela honom.”

Finns det något filmprojekt du skulle vilja göra i framtiden?
”En episk historisk film, med många statister, som kräver maximal ambitionsnivå hos alla avdelningar i teamet, och fånga allt i kameran utan datasmanipulation. Precis som Zhang Yimous Att leva, som jag såg som tonåring. Det vore oerhört roligt. ”

Innehåll från MendiAnnons

Träna upp hjärnan – öka effektiviteten och skapa optimala arbetsplatsen

Mendi är en portabel hjärnträningsprodukt. Med den kan företag båda mäta och träna upp de anställdas hjärnaktivitet – och därmed öka effektiviteten.

Hjärnhälsa är sällan något det pratas om och att det går att träna upp hjärnan är det inte alla som har koll på – men det går i allra högsta grad.

– De flesta är medvetna om att man får positiva effekter av att träna kroppen och hjärnan fungerar på exakt samma sätt, säger Eva Engelbert, vd på Mendi.

Portabel hjärnträningsprodukt 

Neurofeedback-träning har funnits sedan 1960-talet och är ett vetenskapligt validerat sätt att lära hjärnan att fungera bättre. Det används exempelvis av professionella atleter amerikanska elitstyrkor och av dem som vill hantera vardagen bättre.

– Våra kunder vittnar om att de sover bättre, känner mindre ångest, kan kontrollera sin PTSD och har starkare impulskontroller som är en del av ADHD- och ADD-problematiken, säger Dr Mustafa Hamada, produkt- och forskningsansvarig på Mendi.

Detta eftersom neurofeedback exempelvis kan ge förbättrat fokus, kortare reaktionstider och snabbare skiftningar mellan olika tillstånd. 

Mendi har tagit fram en portabel hjärnträningsprodukt. Med hjälp av ett headband och en app får användaren information om sin hjärnaktivitet och kan på så sätt träna upp sin mentala förmåga. Det här innovativa systemet gör det möjligt att mäta och förbättra hjärnfunktionen i realtid. 

– Neural information från hjärnan omvandlas till spelliknande övningar, vilket gör neurofeedback till en rolig och engagerande upplevelse, säger Dr Mustafa Hamada.

Plattform som ger helhetsbild av hälsan på arbetsplatsen

Mendi Innovations AB, som i dag har drygt 35 000 användare, samarbetar med det globala IT-konsultbolaget Accenture för att bygga en plattform för hjärnhälsa som riktar sig mot ‘Corporate Wellness’ och elitidrottare. Plattformen ska ge en helhetsbild av hälsa och välmående på arbetsplatsen, med skräddarsydda träningsprogram som förbättrar kognitiv funktion, stresshantering och generell produktivitet hos anställda. I förlängningen möjliggör detta förutom en bättre allmänhälsa även effektivare och säkrare arbetsplatser.

– För exempelvis piloter och kirurger kan tappat fokus vara skillnaden mellan liv eller död, säger Eva.

Enligt en studie av IT Governance Institute kostar mänskliga fel företag i Storbritannien uppskattningsvis 98,6 miljarder pund per år.

– Tappar man fokus kommer misstag att ske. Vi vill använda Mendi för att under längre perioder kunna se, och varna, om en person är nära en nivå där misstag kan begås, säger Dr Mustafa Hamada.

– Att bygga en ekonomi baserad på psykologiskt och kognitivt välbefinnande gör det möjligt att skapa en starkare och mer motståndskraftig framtid.

 

Läs mer på https://www.mendi.io/

 

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Mendi och ej en artikel av Dagens industri

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill du bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1180kr
Prenumerera