Di Weekend INTERVJUER

»Glaset är alltid halvfullt«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Mer att vänta. ”Den här boken tog längre tid än vad jag hade planerat och är extremt självupptaget självbiografisk. Nu längtar jag tillbaka till fiktionen. Jag har idéer som jag håller på med, men de är bara i mitt huvud än så länge”, säger Per Hagman.

Foto: Jesper Frisk

Generationsförfattaren Per Hagman är försatt i personlig konkurs, men låter sig inte nedslås.

”Rättstaten var inte snäll mot mig, men jämfört med andra människors bekymmer är jag väldigt lyckligt lottad i livet”, säger författaren, som är tillbaka med den självbiografiska boken Allas älskare, ingens älskling.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

»Efter sina böcker Cigarett, Pool och Volt på tidigt 1990-tal blev Per Hagman tätt sammankopplad med Stockholm och stadens nattliv. Alla som slarvat under sena nätter i city kunde känna igen sig. Även i Allas älskare, ingens älskling, en självbiografisk fortsättning på hyllade ”Att komma hem ska vara en schlager från 2004, finns det krogliv beskrivet på sidorna. Den här gången får Göteborgsromantikern som nattsuddat på etablissemang som Park Lane, Uppåt Framåt eller Smaka sitt lystmäte tillgodosett.

Och den som har tillbringat somrar på Marstrand kommer känna igen sig i beskrivningen av blandningen av krog- och näringslivsprofiler och en och annan excentriker.

”Många näringslivstoppar semestrar på Marstrand, jag har jobbat på många av krogarna och serverat dem. Det kan finnas en fördom om otrevliga rika pampar, men de flesta är fantastiskt trevliga på det ytliga plan jag träffat dem. Jag tillhör ju tjänstefolket”, säger Per Hagman.

Hur är din relation med Stockholm i dag?
”Ett tag blev det som en tvångströja när alla bara förknippade mig med Stockholm. Det är ju tjatigt. Egentligen började jag frigöra mig från Stockholmslivet och vara borta, i Frankrike och i Egypten, i långa perioder från 2000 ungefär. För 10 år sedan kände jag att jag måste bryta helt, nästan maniskt, med Stockholm. Jag satte inte min fot här på tre-fyra år. Men nu kan jag tycka att det är ganska kul att komma tillbaka”, säger Per Hagman, som har haft Palermo, Sicilien, som någorlunda fast punkt ett tag.

För författaren flyttar gärna på sig och rör sig mellan huvudstaden, uppväxtens Västgötaslätt, västkusten, Nice och Palermo. Och med en personlig konkurs i bagaget haglar det inte hyreskontrakt om han skulle vilja slå sig ner någonstans. Sedan en tid finns det dock ett starkare band till Stockholm än förut. Han har fått en dotter som bor här.

FAKTA
Per Hagman

Ålder: 48 år.

Familj: Dotter.

Bor: Lite varstans.

Bakgrund: Författare som debuterade 1991 med Cigarett. Aktuella Allas älskare, ingens älskling, är Per Hagmans sjunde roman i ordningen.I produktionen finns också bland annatNär oskulder kysser (1997) och Att komma hem ska vara en schlager (2004).

VISA MER

”Min dotter och mitt liv med henne är jag allergisk mot att prata om. Men det är klart att för första gången i mitt liv har jag något som inte är flyktigt. Jag skriver mycket om tunna band i boken, och det här är motsatsen till ett tunt band.”

Hur ser familjekonstellationen ut?
”Det är väl inte helt traditionell och ingen av oss är någon kärnfamiljsromantiker. Vi har våra överenskommelser och det fungerar utmärkt, men det har ingen annan något med att göra.”

I boken tillbringar du en del tid på ”slätta” hos din pappa. Hur ofta är du där?
”Inte lika mycket längre. Vid 48-års ålder kanske det är dags att flytta hemifrån.”

Dina böcker Cigarett, Pool och Volt var inga kritikerfavoriter, medan Att komma hem ska vara en schlager fick genomgående fina recensioner. Blev du förvånad över det?
”Jag tycker inte att mina första böcker är guds gåva till litteraturhistorien, men ibland heter det att jag blev så otroligt sågad på tidigt 1990-tal. Men det blev jag faktiskt inte, det var egentligen mer ljummet. Men visst det hände det något i och med Att komma hem ska vara en schlager, och det var lite surrealistiskt att få positiva recensioner överallt.”

Efter att ha läst intervjuer med dig känns det tjatigt att fråga om var du bor nu. Men jag gör det ändå.

”Det finns inget sådant ställe och det har varit lite för rörigt även för min smak. Senaste åren har jag mest bott i Marstrand, Palermo och Stockholm. För ögonblicket är jag i Stockholm, sedan är jag nog på Marstrand i maj.”

En del i boken handlar om hur du blir försatt i personlig konkurs och korrespondensen mellan dig, Kronofogden och Handelsbankägda Kredit-Inkasso. Dessutom finns en lätt bisarr historia om en delgivning beskriven. Hur tänkte du kring att ta med myndighetssvenskan i boken?
”Det är en svår balans, vad som är ett tråkigt referat som närmar sig rättshaveristens och vad som är bra läsning. Jag hoppas jag fick till det, och att läsaren kan känna igen sig i situationen oavsett vad man själv har för ekonomisk situation.”

Du befinner dig i ett läge där du inte får behålla en krona över 4 734 kronor i månaden innan det blir löneutmätning. Och orsaken är egentligen ett resultat av en dålig lägenhetsaffär i Stockholm under 1990-talets fastighetskris.

Hur ser du på Myndighetssverige?
”Med gott humör ändå. Man blir galen på det och förbannad när man är inne i det och bråkar, men när man gjort vad man kunnat men förlorat, då får det vara över och så är det med det.”

”Å ena sidan kan jag låta som en tjurig tonåring som skiter i systemet. Men å andra sidan gör jag det efter 20 års krånglande och hobbyjuridiska studier. Rättstaten var inte snäll mot mig, men jämfört med andra människors bekymmer är jag väldigt lyckligt lottad i livet.”

För den som är van vid dagens bostadspriser och de senaste årens våldsamma prisstegring på bostäder kan det kännas främmande att tala om förluster vid bostadsaffärer. Men i krisens Sverige i början av 1990-talet rusade räntorna medan priserna dök och många tvingades sälja sina bostäder och stå kvar med lånen. Pengar som nu räcker till två kvadratmeter i Vasastan räckte till en lägenhet på den tiden.

»Nu äger jag hela mig«

”Vi sålde en etta på hörnet Västmannagatan och Odengatan för 210 000 kronor 1993. Det var lågt för det var en akutförsäljning och det täckte inte lånen. Sedan satte inkassobolaget en fast ränta på 13,75 procent på restskulden.”

Men enligt dig är hela skulden orättfärdig?
”Det säger sig själv att jag som 19-årig extrajobbande diskplockare på Hard Rock Café inte fick ta lån, det fick man inte då och det får man inte nu. Det var min pappa som tog det där lånet och när sedan hans ekonomi gick åt helvete fanns mitt namn med någonstans och då gick inkassobolaget på mig som 23-åring utan inkomst.”

”Det vore ju ödets ironi om jag går och blir en bästsäljare och alla pengar går till inkassobolaget.”

Det som var en skuld på omkring 150 000 kronor då har så klart växt med tanke på den höga räntan, men skulle det inte vara möjligt för dig att lösa det genom en skuldsanering – leva löntagarliv, sköta betalningarna i några år och sedan börja om?
”Har man skuldsanering ska man hela tiden visa att man anstränger sig för att leva laglydigt och perfekt och betala in allt man kan. Men nej, jag vill ha ett värdigt liv och jag tror att det skulle bli en dyrare affär för staten, med all den psykofarmaka den skulle behöva förse mig med om jag lät mig kuvas av ett rådande och ålderdomligt system.”

”Dessutom skulle jag aldrig bli godkänd.”

Så hur får du ihop det? Existensminimum, egentligen ”förbehållsbelopp”, är inte så mycket pengar?
”Jag har ingen stadig inkomst, alltså inget hyreskontrakt och alltså kan jag inte uppge en boendekostnad så det är 4 734 kronor som gäller, punkt slut. Och det går inte. Tack och lov har jag vänner och kontakter i den stora världen där det finns en mer informell ekonomi.”

”Samtidigt är det så att Sverige också går mot att få en större informell ekonomi. Parallellsamhället finns så fort du kommer utanför innerstan. Tyvärr har jag för få kontakter där.”

Du verkar också ganska förtjust i en tillvaro utan kortbetalningar och ständig kontroll från banker och stater, som exempelvis när du beskriver barer i Palermo där pengarna hamnar i en låda?
”Jag tror att både stater och banker får akta sig. För det finns oändligt många människor som inte har tillåtelse, eller ens vill, vara med i den vita ekonomin.”

”I Palermo skämtar vi fortfarande om turister som kommer och tror att de ska kunna betala med kort. Det finns inte en bar där som jag gillar som någonsin slår in något i en kassa. Det enda bransch som är superkontrollerad i Palermo är faktiskt taxinäringen, förmodligen för att det förekommit en del fuffens genom tiderna.”

I Allas älskare, ingens älskling beskriver Per Hagman hur han periodvis intensivt följer händelserna under den arabiska våren. Han ger EU en duktig känga för hur man hanterar det faktum att så många människor dör i sina försök att ta sig till Europa.

Fängslad av leken med läsaren

Vi tycks vara inne i en period av stängda gränser och mer kontroll, både här och under president Trump i USA. Hur ser du på utvecklingen?
”Det mest humanistiska är att ha öppna gränser, där folk får flytta och göra vad de vill så länge de inte skadar andra. Och det är inget ”öppna-gränser-flum”, genom hela historien har folk flyttat på sig och rotat sig på andra ställen.”

”Att hålla på med skelett - och tandröntgen och låta människor sitta på förläggningar och vänta och inte få arbeta. Allt det där är fruktansvärt människofientligt. ’Vi ska ha vårt gated community för oss få utvalda så att vi kan ha våra privilegier, tyvärr får ni drunkna...’ Det är så otroligt makabert.”

Du skriver också om din egen resa från att vara ”världens äldsta tonåring” till att bli” världens yngsta pensionär”, och om en ”långsam acceptans av sig själv”.

”Det är väl det livet handlar om. När man börjat förstå vad livet handlar om så är det slut. Det hade varit roligt att veta det jag vet i dag, och bottna i mig själv, när jag var 19 år. Men den ekvationen går sällan ihop.”

Känns det deppigt?
”Nej, även om jag inte är lika otroligt positiv av mig som Johan Norberg, som jag för övrigt älskar som debattör, så ser jag alltid glaset som halvfullt.”