Di Weekend INTERVJUER

Framgångens pris

Foto: Joey Abrait

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Tarik Salehs thriller The Nile Hilton Incident hyllas internationellt och plockade hem juryns stora pris på Sundance filmfestival. Men det personliga priset han får betala för filmens framgång är ett annat. Han kan inte åka tillbaka till Egypten.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

I Disney’s Dumbo från 1941 finns en scen där den lilla elefanten med de alldeles för stora öronen smyger i väg för att träffa sin mamma. Dumbos öron växer för snabbt, och i ett försök att skydda sin son från en grupp hånande pojkar uppfattas hans mamma Mrs Jumbo som galen av cirkusägarna, och stängs in bakom lås och bom. I en oerhört dramatisk scen sticker Dumbos mamma ut snabeln och tröstar den lilla elefanten.

När Tarik Saleh ser filmen för första gången är han väldigt liten.

”Det är mina första minnen av film. Jag kan inte se den scenen utan att börja störtböla. Det blir inte bättre än så. Den filmen är fantastisk. När jag ser den i dag förstår jag att den är så personlig. Walt Disney hade en komplicerad relation till sina föräldrar. Alla hans filmer handlar på något sätt om barn som blir utsatta av föräldrar som missbrukar.”

Till Hollywood, där Dumbo kom till liv i början av 1920-talet, ska filmskaparen nu bege sig för ett hemligt projekt. Vad Tarik Saleh ska göra får han inte berätta. Det enda han kan avslöja är att han ska regissera. Projektet är något han själv uttrycker som ”fett”, ”overkligt” och – i äkta filmmanér – ”an offer I couldn’t refuse”.

Men innan avfärd ska han hinna åka till Paris och dottern Alba ska skolas in på dagis.

FAKTA
Tarik Saleh

Ålder: 45 år.

Bor: I Stockholm

Familj: Mamma, pappa, lillebror, sambo och en dotter.

Utbildning: Samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet. Ett år på Konsthögskolan i Alexandria 1991–1992.

Bakgrund: Var en av Stockholms graffitipionjärer 1984–1995. Startade tidningen Atlas. Programledare för SVT:s Elbyl 1996–1998. Grundade produktionsbolaget Atmo 1999 med Erik Gandini, Lars Rodvaldr och Kristina Åberg.

Filmografi:

Sacrificio (2001)

GITMO – New Rules of War (2005)

Metropia (2009)

Tommy (2014)

Aktuell: Med thrillern The Nile Hilton Incident.

VISA MER

”Jag är helt slut just nu. Jag åker till Los Angeles om tre dagar och är borta i tre månader. Min dotter är två år, så det är värsta separationsångesten. Jag håller på med en övertalningskampanj för att min sambo och dotter ska komma dit tidigare än planerat.”

Kluvet förhållande till Hollywood

Varken Tarik Saleh eller hans familj vill flytta till USA, och Hollywood har inte direkt varit någon dröm.

”När du gör film är jobbet detsamma, oberoende av var du befinner dig. Säg att du är snickare och får frågan ’skulle du vilja snickra i Hollywood?’. Plankorna är kanske är lite mer blänkande, spiken lite bättre. Men du ska fortfarande spika ihop skiten. Du ska bära alla andras oro på dina axlar och på andra sidan ska det komma ut något som alla tycker är bra”, säger Tarik Saleh och fortsätter:

”Jag har många polare som jobbar i Hollywood. Det är klart det är bättre betalt, men det innebär inte nödvändigtvis att det är roligare. Är du riktigt stor åker du inte dit eftersom du har mer kontroll här. Hollywood är en marknad.”

Erbjudandet Tarik Saleh fick för några månader sedan är ett resultat av hans senaste film, The Nile Hilton Incident. Filmen har redan rönt framgångar utomlands. I början av året vann den det stora jurypriset för bästa utländska film på den amerikanska filmfestivalen Sundance och har nu sålts till över 40 länder. I Frankrike har den blivit både en publik- och kritikerframgång, med över 370 000 biobesökare hittills. Det gör den till den mest sedda svenska filmen i Frankrike sedan Män som hatar kvinnor.

”Det är ovanligt att man blir tokhyllad av både publik och kritiker. För det mesta lyckas man inte med någonting”, säger Tarik Saleh när vi sitter på produktionsbolaget Atmos kontor i Stockholm.

På väggen sitter en plansch från hans animerade framtidsdystopi Metropia (2009), en av en handfull filmer som bolaget gjort. Tarik Saleh är delägare tillsammans med Lars Rodvaldr och Kristina Åberg, som också är producent för alla långfilmer som Tarik Saleh gjort.

The Nile Hilton Incident utspelar sig i Kairo i skuggan av den arabiska våren 2011. Filmen är baserad på ett riktigt mordfall från 2008, där en känd sångerska hittades mördad på ett hotellrum. En egyptisk affärsman och politiker visade sig ligga bakom mordet.

Kriminalpolisen Noredin, spelad av Fares Fares, tar sig an fallet och rör sig i ett rättssystem på gränsen till systemkollaps. Spåren som från början ser ut som ett svartsjukedrama leder Noredin så småningom till presidentens innersta krets, och in i en härva av prostitution, korruption, utpressning och dolda politiska agendor.

”Filmen är skriven 2010, innan revolutionen. Jag skrev om den sedan. Den slutade med en revolution, men jag tyckte att det var orealistiskt. Det är lite spooky.”

Uppmärksammat fall i Egypten

Tarik Salehs pappa är från Egypten och han har själv bott där ett par år i stöten, i början av 1990-talet startade han reportagetidningen Alive där. Han har besökt landet varje år, men nu vet han inte om han någonsin kommer kunna åka tillbaka.

Varför ville du berätta den här historien?
”Ofta börjar mina manus som en lek. Jag följde rättegången mot den här affärsmannen – alla gjorde det i Egypten – det var lite som med OJ Simpson i USA. Hela fallet var så absurt. Jag började leka med tanken om vad man skulle göra som polis i det läget. Jag tänkte aldrig att jag skulle göra en film av det, men efter arabiska våren började jag titta på det igen.”

Dramat ligger nära verkligheten och centralt i filmen är korruptionen i Egypten. Justin Lowe på Hollywood Reporter beskriver filmen som ett ”skarpsinnigt filmskapande”, och att endast en skrivande regissör, som är intimt familjär med den egyptiska kulturen men som har en outsiders perspektiv, kan åstadkomma en film som The Nile Hilton Incident.

”Korruptionen är överallt, den är så påtaglig. Korruption innebär att något är trasigt, men i Egypten är den ett system som är starkare än något annat, eftersom alla andra system är trasiga.”

För att tillvaron ska fungera i det egyptiska samhället behövs, enligt Tarik Saleh, en ’wasta’, slarvigt översatt till en tjänst eller en kontakt.

”Du behöver ’wastas’ överallt, på flygplatsen och på banken. Det här parallellsystemet har växt sig så starkt att det inte ens har någon negativ konnotation längre. Det är tydligt att även rättvisan går att köpa. Och då är det inte rättvisa längre.”

Filminspelningen var turbulent. Men Tarik Saleh hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat förställa sig hur problematisk produktionen skulle bli. På Atmos hemsida skriver han att han är glad att ingen dog. Fiktionen i filmen kolliderade ständigt med verkligheten.

Några dagar innan filminspelningen skulle börja i Kairo flyttades teamet till Casablanca i Marocko, trots att de hade alla tillstånd. Tarik Saleh kan inte gå in på några detaljer, mer än att säkerheten för resten av filmteamet, i synnerhet skådespelarna från Egypten, inte kunde garanteras.

”Jag har en komplicerad relation till landet. Men jag älskar Egypten.”

Det är tyvärr inte oväntat att filmen inte kommer att visas i Egypten, men det finns inget officiellt uttalande om varför.

”Det skrivs väldigt mycket om filmen i Egypten. Jag har läst en del av det som har skrivits. Det som är intressant är att ordet fortfarande är fritt. Folk skriver fortfarande vad de tycker. Prominenta kulturpersoner ställer sig frågande till varför den inte visas”, säger Tarik Saleh och fortsätter:

”Jag är orolig, jag vill inte att filmen används i politiskt syfte. Det är viktigt för konsten att stå helt fri. Det går inte att generalisera, men jag tror att politik ofta tenderar att ha ett bäst före-datum. Något som är politisk sanning i dag kan framstå som ett skämt i morgon. Tider förändras. Bra konst har faktiskt en förmåga att vara för alltid.”

Guldchans för stjärnfilmaren

TIdigt ute med graffiti

På tal om konst som varar för evigt är den första k-märkta graffitimålningen i Sverige signerad just Tarik Saleh. 17 år gamla, målade Tarik Saleh och graffitimålaren Circle verket Fascinate i ett industriområde i Bromsten. Vid den tiden var det den största graffitimålningen i norra Europa.

Nu har resten av industrilokalen rivits, men väggen står kvar och ska bli del av en park.

”Jag åker dit ibland och återupplever gamla minnen. Det är svårt att förklara varför, jag tar bara bilen och åker till Västerort. Det ger mig något slags inre lugn. Det är ett sätt att minnas saker, det är väldigt rogivande.”

Bromsten är bara en av alla platser som Tarik Saleh bodde på när han växte upp, han flyttade 13 gånger innan han hade hunnit fylla 16 år. Då flyttade han till sin pappa i Hornstull. Senare flyttade han till Alexandria för att gå på konstskola, och startade samhällsmagasinet Atlas innan han blev programledare för SVT:s Elbyl.

Målandet – en frizon

Numera ritar Tarik Saleh mest med kulspetspenna. De färdiga bilderna påminner om avancerat telefonklotter.

”Fördelen med att måla är att man inte behöver någon annan. Film kostar miljontals kronor och de som investerar gör det för att de tror att de kan få tillbaka pengarna. Det är både en välsignelse och en förbannelse. Film är en skärningspunkt mellan konst och kommers. Men det finns alltid en rädsla, framför allt från de som lagt in pengarna. Tre månader in kommer övertalningskommittéerna om vad eller hur man ska göra. Jag längtar efter att göra något där jag inte behöver förhandla hela tiden.”

Är du trött på att förhandla?
”Ja, jobbet som regissör kretsar mycket kring att förhandla, och inte gå med på någonting. Man måste hela tiden försöka behålla filmens integritet. Mitt jobb är att hela tiden säga nej till saker för att det inte går i linje med filmen.”

Men kan det inte vara bra med andra synvinklar?
”Det är så svenskt att alla ska få vara med och bestämma. Absolut, jag är med på det. Men inte när det kommer till film. Då blir det en svensk film, med allt vad det innebär. Nu håller visserligen svensk film på att bli väldigt bra.”

Hur skulle du beskriva svensk film?
”Identitetslös.”

Hur skulle du beskriva arbetet som regissör?
”Schizofrent. Jag jobbar hela tiden med kombinationen av ödmjukhet och storhetsvansinne. Jag måste hela tiden återkomma till vad som är viktigt för mig. Det är ingen som har bett om den här filmen eller beställt den. Det är inte som 100-åringen som gick ut genom fönstret och försvann, som bara väntar på att casha in pengar. Vem vill följa en korrupt polis i Kairo? Han är inte ens sympatisk, man tycker inte ens honom.”

Skrev rollen för Fares Fares

När Tarik Saleh började skriva karaktären Noredin hade han redan bästa vännen Fares Fares i åtanke. De lärde känna varandra för tio år sedan när Fares Fares förberedde en pjäs om Guantanamo och Tarik Saleh gjorde en film på samma ämne, Gitmo – New Rules of War.

”Jag ger honom ytterst lite regi, han genomgår fullständig transformation. Fares är raka motsatsen till Noredin, han är otroligt snäll och har ett enormt rättspatos. Han kan verkligen förvandlas, för mig var det nästan spooky. Men också tacksamt. Han är världsklass, jag tror bara vi har sett början.”

Det är också hemma hos Fares Fares som Tarik Saleh kommer bo de första månaderna i Los Angeles.

”Vi är jättenära, snackar om allt och umgås hela tiden. Vi är nog mer lika än olika. Både är ansvarstagande och tar hand om sina småsyskon. Vi förstod varandra väldigt snabbt och har en ömsesidig respekt för vad den andra arbetar med.”

Den största kritikern är Tarik Salehs pappa, som själv är filmare. Han har inte sett filmen än, men läst manuset.

”Han tyckte det var spännande, men jag är skitnervös för vad han ska tycka faktiskt. Han tycker att svenska föräldrar hyllar sina barn oavsett kvaliteten på vad de presterar. När jag var liten och visade en teckning kunde han säga att perspektivet var skevt. Men han har faktiskt en teckning som jag har gjort uppsatt i en ram där hemma.”

Ljuset i biomörkret

Hur ser den ut?
”Det är ett porträtt av honom. Väldigt expressionistiskt, med stort afro och en färgglad tröja. Man ser att det var 1970-talet.”

Hur var din mamma då?
”Hon kunde typ säga ’vilken vacker röst du har’, när jag sjöng i duschen som tonåring. Hon är mycket mer mammig. När man passerar 40 år inser man att de inte kommer att vara där för alltid. Man börjar värdesätta tiden på ett helt annat sätt, jag gillar verkligen att vara med dem.”

Tarik Saleh blickar gärna tillbaka när han väljer film. Han beskriver sig själv som filmfanatiker minst tre gånger när vi träffas. Under tiden han regisserar tittar han bara på filmer som är minst 20 år.

”Allt som är gjort nu kan vi inte se med klara ögon. Saker som vi ser som bra i stunden kan vara ren skit när vi tittar tillbaka. Därför är det bra titta på filmer som är 20 år eller äldre, som fortfarande är bra. Då kan man analysera varför de är det.”

Det är i den kategorin han hoppas att The Nile Hilton Incident ska hamna.

”Jag hoppas att jag har lyckats göra en film som kommer att hålla om tio år. Det har varit min starkaste intention, att det inte ska bli en dagsslända. Det är så klart viktigt hur det går för en film, i det här fallet är det redan avgjort. Men det riktigt stora och viktiga för mig är att filmen får en plats. Och det avgörs av helt andra saker.”

När vi talas vid över telefon två dagar senare sitter Tarik Saleh i sin bil. Han sitter spänt och väntar han på att dagis ska ringa och säga att dottern Alba är ledsen. Men det verkar gå bättre än väntat.

”De första dagarna är det okej att vara utan henne, men sedan blir det jobbigt. Hon är fruktansvärt rolig och fortfarande i en ålder där hon tycker att jag är bäst. Vändningen kommer ju sedan. Det är svårt att överblicka tiden jag ska vara borta. Det är bara att vänja sig vid det i det här jobbet.”

När Tarik Saleh kommer hem numera blir det inga tunga, gamla filmklassiker. I stället tittar han och Alba på Babblarna och Alfons Åberg.

Kommer hon att få titta på Dumbo?
”Ja, självklart.”