Di Weekend INTERVJUER

Fotokonsten som bländar svenska företagsledare

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Joey Abrait

Han kallar sig kaosmagnet, har jämförts med Damien Hirst och skäms inte för att ta betalt. ”Jag är redan stekt i finrummet. Det är bara att glömma att få statligt ateljéstöd”, säger fotokonstnären Simon Cederquist.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Han har sovit över i sin ateljé i ett konstnärs- och kulturkollektiv i Frihamnen inför vårt möte.

”Jag ville hinna städa innan ni kom, duscha och sätta på mig hatt”, säger han med nyfiket utforskande ekorre-pigg blick. I örat hänger ett smycke i form av en dolk. Fingertopparna bär spår av glittrigt nagellack.

Sömn är inte Simon Cederquists bästa gren. Efter en ryggskada i barndomen ­genomgick han för några år sedan en tuff operation för att rätta till två krossade ­kotor.

”Jag har aldrig kunnat sova mer än ­någon timme i sträck”, säger han över axeln och visar in till sitt steam punk-inspirerade ­näste där chihuahuan Bruce blänger avvaktande på oss.

Ensamhet sänker inspirationen

Det är inrett med allsköns grejer. Blicken fastnar omedelbart på en koffert från 1800-talet, som tagen ur en jorden runt-­resa i Jules Vernes sällskap. Bland alla attiraljer finns även hans mekaniska fjärilar, hoptotade av delar från en gammal skrivmaskin. Och ett ormskinn.

FAKTA
Simon Cederquist

Aktuell: Ställde ­nyligen ut fotokonst på NK på temat diamanter. ”Jag har ­skissat på den här utställningen i flera år och kastat säkert 50 bilder. Totalt ska det bli 12 till 15 bilder.”

Ålder: 46 år.

Familj: Gift, tre bonusbarn, 14, 9 och 8 år.

Bor: Sekelskiftesvilla utanför Stockholm.

Utbildning: Kulturamas fotoutbildning.

Urval av kunder: ­Petter Hallenberg, ­tidigare vd för Svenska Vårdfastigheter, Peter Hesslin, tidigare vd på DHL numera terminalchef på Postnord. Alexandra och Mats Torstendahl, förlagschef på The Book ­Affair, respektive vice vd för SEB.

Fritid: Älskar bilar, kör nu en Triumph GT 6 från 1973.

VISA MER

”En polare föder upp skallerormar. Men jag har de flesta av mina grejer magasinerade i mina ateljéer i Berlin och Botkyrka, bland annat en gammal stationsklocka.”

Tid är viktig för Simon Cederquist. Vänsterarmen är tatuerad med decimeterstora siffror: 42310800. Det är antalet minuter en svensk lever i snitt, eller i alla fall det som gällde när nålen sattes i huden.

Absorberar kaos

Trots att han borde vara stressad över att hinna klart med allt inför en kommande utställning ger han inget jagat intryck. Han vill inte missa ett ögonblick av livet.

”Ensamhet sänker min inspiration. Det viktiga för mig nu är att ha vänner omkring mig. Folk att prata och diskutera med när man dricker kaffe. Jag börjar nästan gråta när jag pratar om det. Sann konst skapas gemensamt.”

Simon Cederquist har gjort en del väsen av sig som fotokonstnär, men är inte ­bekväm på vernissage eller att stå i centrum. Fast det är där han är som det händer ­saker, på ett eller annat sätt.

”Tack vare mig är nog hela Mälardalen lite mer i harmoni för att jag absorberar allt kaos. Jag är en vimsig risktagare med ­myrornas krig i huvudet – en jobbig kombination.”

Kriser har förändrat konsten

Genombrottet kom 2009 med utställningen och fotoboken Sleeping Beauty. Men den speglar inte hans nuvarande arbeten, tycker han själv.

”Boken är inte jag längre. Jag har gått ­vidare. Även om tekniken i de bilderna fortfarande är imponerande är de flyktigare. Jag har ett annorlunda, djupare innehåll i det jag gör nu. Det har hänt så mycket med mig sedan dess. Jag är inte rädd att känna efter numera.”

Bakom förändringen ligger några kriser. En skilsmässa och farligt hård självmedicinering mot ryggsmärtorna höll på att gå riktigt illa.

”Det var som fritt fall från toppen av Mount Everest. Jag var fast i opiatträsket och sökte hjälp för depression. Först när de bad mig ta av mig bältet fattade jag att jag var på väg att bli tvångsinlagd.”

Han är god vän med Per Broman och Jan Broman, som startade Fotografiska ­museet och har även haft verk utställda där. En del har nog sett hans bilder i reklam för ­Hästens sängar, Mackmyra whisky och på senare tid även för svenskgrundade diamant­smyckesbolaget Montluc.

”Det är ingen brist på uppdrag, fast jag väljer att kontakta det företag jag vill ­jobba med.”

Simon Cederquist tar direktbeställ­ningar av samlare och ger skissförslag på hur han vill att det ska se ut.

Minecraftgrundarna och prinsessan

Projektet med två bilder för Hästens ­sängar, Art of Sleep som även blev en film, hade en totalbudget på över 1 Mkr.

”Det är ofta konstintresserade företagsledare som är köpare. Om de betalar för förlagan till verken på ofta sex eller sju bilder kan jag finansiera arbetet. Men de vet egentligen inte vad de köper eftersom det bara är en skiss de får se först.”

Bland kunderna märks också Handelsbankens konstförening, och han har gjort flera konstverk till inredningen i ­Minecraftgrundarnas Markus ”Notch” Perssons och Jakob Porsérs kontor för bolaget Rubberbrain vid Stureplan i Stockholm.

Han stod även bakom ett verk som auktionerats ut vid välgörenhetsevenemang för Project Playground, där prinsessan Sofia är hedersordförande. Det var en bild på ett hemmabyggt piratskepp, som snickrades ihop tillsammans med frivilliga i en lagerlokal i Huddinge.

”Alla som ville fick vara med. Det var som att bygga en koja.”

Simon Cederquist har också hjälpt Falck ambulans med en rekryterings­kampanj där bilderna har drag av filmen Sin City samt en serie porträtt till soda­streamvarumärket C3 Scandinavian Lifestyle där framlidne Ian Wachtmeister var en frontfigur.

”Han var som en farfar för mig. Tyvärr hann han aldrig se resultatet innan han gick bort.”

Ur mästerfotografens synvinkel

Ett av hans mer utflippade pågående projekt har namnet Seven wonders of man där deltagarna handplockas och sammanförs för en fotosession.

”Jag hämtar upp i min folkabuss. Ingen känner alla, men alla känner någon. Det är som en svensexa utan Sven. När alla är ­lagom fulla är det dags för plåtning. Det har blivit tolv bilder hittills och så har jag plåtat några som inte är ihoptuschade ännu.”

Med envis röjartaktik

Karriären inleddes med att Simon Cederquist tacklade sig in på Kulturamas foto­utbildning efter att ha blivit nekad plats per brev.

”Jag åkte dit med en låda bilder, letade mig fram till lunchrummet, föste undan rektorns och de andras tallrikar, lade upp mina bilder och bad dem välja de tolv ­bästa. Jag gissar att de tyckte jag hade det rätta drivet.”

En liknande envis röjartaktik gjorde att han blev assistent åt modefotografen ­Peter Gerkhe. Därefter har det blivit reklam­bilder åt kunder som Absolut Vodka, Profoto och H&M.

Han tänker länge och gör detaljerade skisser, särskilt under långflygningar.

”Första idén är sällan bra. Jag måste först få ihop allt för att kunna plocka isär allt och sedan sätta ihop det igen. Jag vill göra ­stora saker, men det får inte kosta för mycket. Det får gärna vara skitigt, jag är inte ute ­efter perfektion.”

Lång väntan på rätt ljus

Däremot är han kirurgiskt noga med perspektiven i de motiv han sedan sätter ihop i photoshop. Och ljuset.

”Jag väntade på rätt morgonljus i New York i två veckor. Var uppe före soluppgången varje morgon för att få det rätta. Eftersom man inte får använda hela gator i New York i konstverk utan god­kännande byggde jag ihop ett kvarter med bilder från Chinatown med en bild av Münchenbryggeriet här i Stockholm. Det krävdes rätt mycket resor, skylift och stegar. Allt måste ju plåtas ur samma vinkel, det var otroligt svårplåtat.”

Han använder inte sällan green screen för att underlätta efterarbetet i datorn. Miljön och enskilda objekt fångas med ­kameran. Det kan vara en tågstation i Leipzig, elefanten Saba på Kolmården ­eller en rysk satellit fotad i samband med att han följde med ett svenskt death metal-­band på turné i Ryssland.

”Vi hamnade på en hel del skumma ­bikerklubbar. Underbara fotomiljöer”, ­säger Simon Cederquist, som har ett bomb­säkert sätt att undvika att hamna i trubbel:

”Jag pratar engelska med väldigt stark svensk brytning och ler mycket. Det har funkat hittills.”

Kostar cirka 160 000

Den färdiga bilden skriver han sedan ut som en gigantisk affisch uppdelad i 16 gång 16 A4-papper.

”Jag gillar när det är stort och pampigt, men det får inte kosta så mycket. Jag ­använder en gammal printer.”

Sedan pusslar han ihop bilderna med bokbindarlim. Slutresultatet retuscheras med pensel, svart och vit akrylfärg, vilket ger struktur i ytan och varje bild unik.

”Jag är inte tillräckligt bra målare för att kunna använda mig bara av färger.”

De färdiga verken är 160 gånger 200 centi­meter. Priserna ligger på cirka 160 000, de ­mindre kostar 125 000 kronor.

Upp till kamp mot Trump

Finns det några företag eller orga-nisationer du absolut inte skulle kunna arbeta med?

”Jag skulle inte tacka ja till att jobba för politiska uppdragsgivare eller vapenindustrin. Tobaksbolag? Njaee.”

Han säger att mycket av det han gör skulle inte finkulturmänniskor ta i med tång.

”Men det funkar i alla fall så bra att jag kan leva på det.”

Har kul för pengarna

Hans inställning till pengar är annars rätt sorglöst frimodig. Överskott investeras på ett speciellt sätt.

”Jag kallar det kulkapital. I stället för att sätta in pengar och spara på ett konto köper jag en bil, kanske en Audi A6 turbo med extra allt. Men jag säljer den direkt när jag behöver pengarna igen. Då har jag haft kul under tiden. Fast senast blev det en Toyota Yaris turbo, så jag har nog ­blivit lite äldre och klokare nu.”

Simon Cederquist vill att hans bilder ska stanna kvar i minnet hos betraktaren. Alla frågor måste inte besvaras.

”Den mänskliga hjärnan älskar att inte förstå. Så fort man förstår ett budskap går man vidare. Jag vill att mina utställningar ska sitta kvar huvudet på folk, som en film som slutar mitt i visningen.”