Di Weekend INTERVJUER

»Företagen vill ha tuffare klimatpolitik«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

STOR OPTIMIST. ”Om man vågar tro på förändring kan man mobilisera så mycket energi i om­givningen att man klarar problemen”, säger Svante Axelsson, samordnare för regeringens initiativ Fossilfritt Sverige.

Joey Abrait

Vi fokuserar ­för mycket på privat­moralistiska ­frågor som flyg och köttätande, medanbygg­­industrin står för en femtedel av Sveriges utsläpp. De borde halveras inom tio år. Så tycker Svante Axelsson, ledare för regeringens satsning Fossil­-fritt Sverige. Men hjälper initiativet till ­att gröntvätta företagen?
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

”Aldrig har det funnits en lika ­dedikerad och frispråkig statstjänsteman.”

Med de orden utsågs nyligen Svante ­Axelsson till den tredje mäktigaste inom hållbarhet i Sverige, slagen bara av klimat­aktivisten Greta Thunberg och miljöminister Isabella Lövin.

Som samordnare för regeringens initiativ Fossilfritt Sverige är han en central ­aktör i näringslivets omställning till fossilfritt – och det är ett näringsliv som de senaste åren har kommit att ta klimatkrisen på allt ­större ­allvar.

Med hjälp av företag och kommuner vill Svante Axelsson lägga det han kallar för Sverigepusslet. Med ett pussel av färd­planer ska näringslivet visa ”Greta och alla andra ungdomar” att det finns en plan för hur landet ska klara sig utan det fossila.

”Planen är frivillig. Ingen tvingas offra sig. Företagen vill ha en tuffare politik för att på sikt inte gå i konkurs när fossilfrihet blir en självklarhet på marknaden”, säger han.

FAKTA
Svante Axelsson

Ålder: 62 år.

Familj: Fru och tre barn, 13, 16 och 18 år.

Bor: I radhus i Uppsala.

Gör: Nationell samordnare för regeringsinitiativet Fossilfritt Sverige. Bakgrund: Tidigare generalsekreterare för Svenska naturskyddsföreningen. Utbildad agronom och miljöekonom.

VISA MER
FAKTA
Fem korta frågor till Svante Axelsson:

Vad ger dig mest hopp just nu?

”Det enorma klimatmedvetandet.”

Vad gör dig mest modfälld?

”Dåliga politiska ledare runt om i världen.”

Är det med hänsyn tagen till klimat och biologisk mångfald möjligt med fortsatt ekonomisk tillväxt?

”På kort och medellång sikt så är det möjligt eftersom omställningen är en så enorm tillväxtmotor. På lång sikt så är ekonomisk tillväxt inte möjlig – och ointressant.”

Varför är det inte möjligt?

”Ekonomisk tillväxt är inte livets mening. Det är inte den intressanta frågan. Utan det är sysselsättning, välfärd och det goda livet. Och det kan du på sikt få både med och utan ekonomisk tillväxt.”

Vilket politiskt styrmedel är mest akut?

”En fossilfri transportsektor är nästa ­viktiga steg att ta. Jag fick precis vad jag önskade mig när Energimyndig­heten lade fram sitt förslag om 50 procents reduktionsplikt. Det är absolut det viktigaste ­beslutet.”

VISA MER
FAKTA
Fossilfritt Sverige

Fossilfritt Sverige är en plattform för dialog och samverkan mellan företag, kommuner och andra aktörer som vill göra Sverige fritt från fossila bränslen.

Initiativet samlar i dag över 400 aktörer som står upp för att Sverige måste gå före i arbetet för en fossilfri värld. Dessa åtar sig att visa upp konkreta åtgärder för minskade utsläpp.

Fossilfritt Sverige startades som ett initiativ av regeringen inför klimatmötet i Paris 2015.

Enligt en utvärdering från maj i år, gjord av konsultbolaget Governo, instämmer knappt 90 procent av respondenterna – vilka alla på ett eller annat deltagit i Fossilfritt Sveriges arbete – helt eller delvis i att initiativets arbete på ett bra sätt har bidragit till att främja omställningen till ett fossilfritt Sverige. Lika många tycker att Fossilfritt Sverige har initierat och främjat samverkan mellan olika aktörer.

Många av de svarande i utvärderingen lyfter också fram den nationella samordnarens agerande. Han sägs vara mycket positiv och entusiasmerande och ha bidragit till att lösa upp knutar, skriver konsulterna.

Svante Axelsson har mandat som samordnare till december 2020.

VISA MER
”Han är frälsaren”

Betong, bygg, gruvor, sjöfart, skog, stål och åkeri är några av de totalt 13 branscher som i dag tagit fram färdplaner för fossilfrihet. Ytterligare sju är på gång, vilket innebär att så gott som samtliga större sektorer snart ska vara inkluderade i initiativet.

Grundtanken är att alla kan och ska vara en del av lösningen. Anslutna aktörer ska nå resultatet genom att se möjligheter, snarare än att drivas av skuldkänslor.

”Larm är inte det mest effektiva just nu. Det viktiga är berättelserna om konkreta åtgärder. När de blir kända minskar männi­skors rädsla för omställningen.”

Inom miljövärlden är Svante Axelsson känd som den ständige optimisten. Det är ett epitet han vid det här laget är alltför välbekant med – men inte vill skriva under på.

”Han är frälsaren. Det är lite pastor över honom”, löd ett omdöme om dig inför intervjun. Vad säger du om det?

”Jag är inte så pigg på att säga att jag är optimist eftersom det kan tolkas som att jag inte ser allvaret. Men jag vill betona att vi kan lösa problemen om vi verkligen vill. Som person är jag ganska positiv. Jag är van vid att tänka att problem är till för att lösas.”

Andra klassens bönder

Egenskapen som problemlösare tror han kommer från barndomens uppväxt på bondgård på 1960- och 1970-talen. Föräldrarna var arrendatorer i Brodalen, en kyrkby norr om Lysekil.

När missväxt råder, höskörden slår fel och konkursen står för dörren – då finns nästan bara ett sätt att förhålla sig till livet:

”Man måste fokusera på möjligheterna. Vi var andra klassens bönder och levde bara på avkastningen. Det var ofta kris, med ­konstanta skulder och kniven mot strupen. Det gick inte att deppa ihop, då blev man en dysterkvist.”

För att få kraft att ”skörda och mjölka och köpa kor och maskiner” behövde han tro på att familjen skulle klara kriserna. De fem syskonen beskriver han som en kraftkälla:

”Hade man varit ensambarn hade man kanske blivit deprimerad.”

Under skolloven hjälpte syskonskaran föräldrarna på gården. Svante Axelsson kunde också ta sommarjobb på den när­liggande kyrkogården – vilket gav honom pengar att som 15-åring köpa en moppe.

När kompisarna körde Puch Dakota, drog han runt på en orange Puch Florida. Men även om hojen bar honom bortom gårdens gränser, så skulle det dröja innan han tog sig ut i världen på riktigt.

Första flygresan, en charter till Grekland, gjorde han vid 26 år fyllda. Något år tidigare hade han tagit båten till England.

Dessförinnan går det att backa bandet till årskurs fem, då han tack vare en klassresa till Danmark fick uppleva sitt livs ­första vistelse utomlands.

Familjen hade inga ekonmiska möjligheter att resa:

”Vi kunde aldrig ta semester. Den ­längsta resan vi gjorde gick till Borås djurpark. Då var det jubel.”

Måhända gav barndomen i Brodalen ­honom ingen resvana. I stället fick han ­något som sannolikt är långt mycket viktigare:

”Jag tror att jag övade mig i tillit”, ­säger han.

”Om man vågar tro på förändring kan man mobilisera så mycket energi i om­givningen att man klarar problemen. Det finns en kraft i det.”

Desmond Tutu en förebild

Uppvuxen i en kyrkby fick han också med sig ett teologiskt perspektiv på livet. Som ung student i Uppsala engagerade han sig musikaliskt i freds- och rättvisefrågor ­genom kören Vred Fred. De framförde sånger om kampen i Sydafrika och bland de främsta förebilderna finns fortfarande fredspristagaren Desmond Tutu.

Något han särskilt uppskattar hos den sydafrikanske ärkebiskopen är dennes förespråkande av icke våld och insikten om vikten av att förstå – och inte stöta bort – sin fiende.

”Jag utgår från att alla människor vill väl tills de visar motsatsen.”

Samma princip tillämpar han på företagen i Fossilfritt Sverige. Ingen aktör ska kölhalas eller hängas ut. Initiativet ska vara, säger Svante Axelsson, klimatarbetets Friskis & Svettis – du är välkommen hur dålig kondition du än har. 

”Man går ju dit för att man vill för­bättra sig”, konstaterar han.

Kärnkraftverk i hans by

Varför blev Svante Axelsson då engagerad i miljöfrågan? Svaret är att han inte vet. 

Hans egen efterkonstruktion lyder att han lät sig påverkas av de ­debatter som rasade under uppväxtåren, där några ­rörde den omedelbara hembygden. 

Först handlade det om ett kärnkraftverk som skulle placeras i just hans by Bro­dalen, ”hela bygden mobiliserade, jag var omkring 15 år då”. Därefter om OK-raffinaderiet, nuvarande Preem, i Lysekil. Då som nu motsatte sig han sig bygge och ­expansion. Fick han önska skulle där i ­stället ske en utveckling av ­bioraffinaderier.

”Tanken var att hela södra Bohuslän skulle bli ett tungt industriområde, från Lysekil till Stenungssund. Så blev det lyckligtvis inte, men det präglade mig hårt”, säger han.

Vid universitetet läste Svante Axelsson teologi och miljöekonomi, men framför allt utbildade han sig till agronom vid SLU. Efter några år som högskoleadjunkt tog han steget till Svenska Naturskyddsföreningen där han vid sekelskiftet blev generalsekreterare.

Ministern som ska höja pulsen i Företagssverige Siktar in sig på byggindustrin

I september har han gjort tre år på Fossil­fritt Sverige och livet är i dag väsensskilt det han hade under uppväxten.

Som statstjänsteman har han under den gångna sommaren blivit utsedd till hållbarhetsmäktig, energimäktig och fått plats i statsministerns innovationsråd. Numera träffar han näringslivsledare ­nästan på daglig basis.

Har din syn på näringslivet förändrats sedan du började jobba närmare företagen?

”Ja, det har den. På Naturskydds­föreningen uttryckte jag en dröm om hur samhället bör ställas om. Nu vet jag vad vd:arna och branscherna vill och kan göra. Jag kan med tyngd förmedla den berättelsen – utan att för den skulle acceptera allt de säger.”

När Svante Axelsson presenterar bil­den av hur omställningen ska gå till brukar han konstatera att el- och värmesekto­rerna är så gott som fossilfria i Sverige. Nästa steg är minskade klimatavtryck inom transportsektorn. Därefter följer stål, bioraffinaderier och cement.

Du har varit kritisk till flygdebatten som du tycker fokuserar på de svåraste utsläppen?

”Jag tycker att flygdebatten har gjort problembilden tydlig. Men den har en skuggsida med ett ensidigt fokus på de privat­moraliska frågorna. Flyget är sanno­likt den svåraste sektorn att lösa, men vi får inte missa att ­debattera industrisektorer som ger större utsläpp och är lättare att ­minska.”

Ett exempel han nämner är bygg­industrin som står för 20 procent av Sveriges utsläpp, vilka skulle kunna halveras till 2030. 

”Inom industrin har vi makt och rådighet att ställa om. Och du får med dig ­nästan alla partier på förslag om klimatneutral cement, stål, byggindustri, elektrifiering av bilar. Pratar du bara bensinskatt, flyg och kött så är det lätt att missa politiska reformer med stor klimatnytta där motståndet är litet.”

Cementerar strukturer?

Fördelen med den omställning som sker inom industrin är också att näringslivet inte pratar lika mycket om klimat som de ­pratar om konkurrenskraft, menar han. 

”Om egoistiska drivkrafter inom närings­livet förändrar världen går det mycket fortare än om vi ska ha snälla människor överallt.”

Är det kapitalistiska drivkrafter som ska förändra världen?

”Blandekonomiska drivkrafter förändrar världen, absolut. Många branscher ­säger att de bara överlever om de gör fossil­fria produkter som människor vill köpa. Och betalningsviljan för att över­leva är ganska hög.”

Frågan är om dock om Fossilfritt Sveriges pussel går ihop. En vanlig kritik mot initiativet är att det cementerar rådande strukturer när omställningen sannolikt skulle underlättas av nya samarbeten och modeller.

”Jag försöker putta företagen framåt. Men bolagen kommer att behöva ­revi­dera sina färdplaner längre fram. Den resa vi nu startar vet vi inte slutet på. Digitalise­ringen förändrar en massa saker. Marknaderna förändras.”

En annan kritik mot färdplanerna inom Fossilfritt Sverige är att de är orealistiska och kräver långt mer el och biobränsle än vad någon tror kommer att finnas tillgängligt. Svante Axelsson håller delvis med:

”Det stämmer. Men det är en svensk ­sjuka att människor tror att allt ska vara färdigt från början. Det handlar om visioner, mål och tillit. Tyskarna vet inte hur ­Energiwende ska gå till. Men de har självförtroende att säga att de ska klara det. En sådan ledarskapskultur behöver vi mer av i Sverige.”

En vanlig oro från miljövärlden är att du hjälper till att gröntvätta företagen. Ser du en sådan risk?

”Det finns en risk för det, absolut. Men jag menar att när vi i Fossilfritt får företagen att lova saker – då ökar fallhöjden för företagen. Det är inte ­greenwash. Det skapar tvärtom tryck på det politiska systemet.”

Näringslivet ställer tuffare krav

Han säger att han är överraskad över med vilken kraft allt fler tunga spelare från ­näringslivet kliver fram och kräver tuffare klimatambitioner från politikerna. Och det behövs, menar han, för i dag är det främst beslutsfattarna som inte gör tillräckligt. 

”Politik ger alltid skavsår, det är då allt sätts på prov. Då gäller det att näringslivet applåderar och ger politikerna sitt stöd.”

I höst ska han sammanfatta bolagens önske­mål och under en ceremoni över­lämna en kravlista till regeringen. Därtill hoppas han kunna skapa riktiga handslag – kontrakt med konkreta paket – mellan näringsliv och politik.

Satsningar – och reformer

Tanken är att näringslivet ska få ge ­löften om investeringar och politiken om styr­medel. En ”green deal” som kan ligga ­under färdplanerna.

”Min nästa stora vision är att inte bara låta företagen prata lite halvfluffigt om målbilder och annat mysigt. Utan att ­kräva svar på hur mycket de kan pumpa in i specifika satsningar. Och politiken får lova ­reformer. Då stärker parterna varandras åtaganden.”

Först ut tror han att byggindustrin blir.

”Här finns politiska och bransch­mässiga intressen som sammanfaller. Byggindustrin är dessutom en stor klimatpå­verkare.”

Ska världen klara att undvika de ­värsta ­klimatförändringarna måste en radikal förändring ske snabbare än någon tidigare skådat. Svante Axelsson tror inte på ett kollektivt FN-beslut som mirakelmedel – utan ser framför sig att enskilda stater går ­steget före och visar hur omställ­ningen ska se ut.

Här har Sverige unika förutsättningar. Men omställningen bör göras med gott ­humör och leda till ökad välfärd, menar han. För att lyckas ta ledningen krävs nytänk och ett styre som vågar gå utanför invanda mönster. Som nybliven ledamot i rege­ringens innovationsråd ser han stora ­möjligheter att lyfta behov han ­identifierat. 

»Vi arbetar för att inte behövas« Smarta styrmedel i Norge

Ett handlar om nya vägar till finansiering. Kommande decennier väntar enorma ­investeringar, vilket kräver att privat kapital mobi­liseras. Statens uppgift blir alltså att ”lägga ut sockerbitar” för bolagen att nappa på så att investerarnas risker ­minskar. 

”Regeringen måste bli mer innovativ när det gäller att ta fram försäkringslösningar åt näringslivet. Ett exempel är export­krediterna – varför har vi inte det även för stora investeringar i Sverige?”

Han lyfter också Norges metod för elektrifiering av transportsektorn som något att ta efter. När nya laddstolpar ska installeras så auktioneras berörd vägsträcka ut och den aktör som ger lägst pris får bygga.

”Det är ett exempel på ett smart styr­medel där man drar nytta av bolagens affärs­kunskap samtidigt som staten får en lägre kostnad för stolparna.”

Riktiga fabriker – inte pilotprojekt

Ett annat behov han ser rör frizoner, områden där undantag kan göras i lagstiftningen. Reglering på detaljnivå leder ofta till att fantasin stryps, säger han. 

”Vi hade fri-kommuner i Sverige på 1970-talet, vilket var ganska framgångsrikt. Varför inte låta Göteborg få bygga en ny stadsdel där plan- och bygglagen inte ­gäller? Där regelverket inte är så detaljstyrt. Det är så ont om tid nu att vi måste experimentera mycket mer.”

En tredje sak som han pekar på är pilotprojekten – som han tycker är alltför många.

”Vi har för många piloter i relation till ­riktiga fabriker och verk­liga investeringar.”

Utredningar är heller ingen favorit hos regeringens Fossilfritt-samordnare:

”Vi utreder ibland alldeles för mycket. Jag tror mycket mer på att bara köra och testa med konkreta fall. Det ger en annan erfarenhet än utredningar.”

Den som lyssnar till Svante Axelsson tvivlar inte på att han är en både hängiven och frispråkig statstjänsteman – ”jag ger ­järnet och försöker vara rak och ärlig”, säger han själv. 

Han återkommer till den inledande ­frågan – var det beröm eller kritik att bli kallad för pastor? Han gillar inte epitetet.

”I Sverige är folk så ovana vid att man har energi när man pratar. Då blir man pastor. Men jag tycker att vi har för få ledare som med kraft kan visa att en annan värld är möjlig.”