Di Weekend INTERVJUER

Entreprenörens svindlande karriärsteg

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

PÅ ISJAKT. Emma Svensson i Ålesund i Norge i vintras. ”Tanken var att vi skulle isklättra, men det var så varmt att det inte fanns någon is. I åtta timmar gick vi runt på bergen och letade efter frysta vattenfall”, berättar hon.

Vad gör du när hela din tillvaro rasar samman och du faller till botten – ligger du kvar eller börjar du klättra? Entreprenören och fotografen Emma Svensson valde det senare. Nu ska hon bestiga de högsta bergen i varje land i Syd-, Central- och Nordamerika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Det är tidig förmiddag och Emma Svensson har precis avslutat ett fotojobb på ­hotell Downtown Camper i centrala Stockholm. Dagen innan har hon haft en heldag i sin studio där hon plåtade artisten Zara Larsson och simmaren Sara Sjöström och två dagar tidigare kom hon hem från en klätterresa i Centralamerika där hon besteg åtta berg på enbart 14 dagar.

När vi slår oss ner i loungen har vi två ­timmar på oss innan hon ska ta flyget till Chamonix där två veckors träningsläger väntar. I sommar går resan över Atlanten igen.

”Det här är en helt vanlig vecka i mitt liv just nu. Jag varvar klättringsexpeditioner med träning och jobb och försöker att uppfinna idéer och projekt som gör att jag kan jobba på distans”, säger Emma Svensson samtidigt som hon ursäktar att hon är lite trött.

”Fick fajtas fram i djungeln”

De senaste veckorna har inneburit extremt lite sömn och utmattande dagar. Hon ­berättar om dygnet då hon och hennes klätter­kompis skulle bestiga det högsta ­berget i Nicaragua, Pico Mogotón. Berget är egentligen inte särskilt svårklättrat eller högt, drygt 2  000 meter, men det fanns ­andra utmaningar, minor exempelvis, och att det inte fanns någon guide att ta hjälp av.

”I stället hittade vi Roberto, en kille som jobbar som minröjare och som sa att han kunde guida oss. Men på vägen mellan Honduras och Nicaragua fastnade vi i tullen och blev försenade till mötet med ­honom. Sedan gick han inte att få tag på och vi visste inte var han bodde.”

FAKTA
Emma Svensson

Ålder: 36 år.

Bor: På Södermalm i Stockholm. Stora delar av året bor hon även i sin van eller i tält.

Gör: Fotograf och klättrare. Driver produktionsbolaget Studio Emma Svensson med inriktning på stillbilder inom mode och lifestyle.

Bakgrund: Grundade Rockfoto när hon var 20 år gammal. Har sedan dess haft en framgångsrik karriär som musik- och modefotograf med egna fotoutställningar. Hon har även ­jobbat som fotolärare och arrangerar regelbundna kurser, föreläsningar och fotoresor.

Aktuell: Med projektet ”American Peaks” där hon ska bestiga det högsta berget i varje land i Nord-, Central- och Sydamerika och samtidigt samla in pengar till regnskogen i Amazonas.

VISA MER

Via några andra klättrare lyckades de till slut få ett gps-track till vad som eventuellt var Robertos hus. De körde dit på vinst och förlust.

”Adressen var rätt men han var inte ­hemma, i stället möttes vi av hans mamma som lät oss vänta där. Klockan fyra på efter­middagen kom han, men då sa han att det var för sent att bestiga berget eftersom det snart skulle bli mörkt.”

Eftersom Emma Svensson hade ett tajt tidschema bestämde hon sig för att tillsammans med sin vän bestiga berget på egen hand i stället.

”Vi hade ett gps-track från de andra klättrarna, så vi följde i deras spår. Problemet var bara att det inte fanns någon stig, så vi fick fajtas fram i djungeln, över en flod, in i en grotta och ut i djungeln igen. Och ­mycket riktigt blev det väldigt mörkt, vi gick hela natten. Det var ett äventyr kan jag säga.”

Känd som ”Rockfoto-Emma”

Bergsklättring upptar en stor del av Emma Svenssons fokus och tid, men är ett ­intresse som bara är några år gammalt. De flesta i musik- och modebranschen känner henne främst som fotograf, som hennes alias ”Rockfoto-­Emma”. 20 år gammal startade hon nämligen Rockfoto, den numera väl­etablerade bildbyrån och språngbrädan för nya, ­lovande fotografer.

Framöver kan dock äventyrslivet – och klättringen i synnerhet – bli ett lika starkt kännetecken.

”Mitt livsmål är att göra skillnad och att inspirera andra till att klättra, det ­känner jag väldigt starkt”, säger hon.

För snart ett år sedan avslutade Emma Svensson projektet ”49 Peaks” då hon ­besteg det högsta berget i varje europeiskt land, på ett år, något som hon blev första svensk att göra.

Nu är hon mitt uppe i ett nytt projekt med målet att bestiga det högsta berget i varje land i Syd-, Central- och Nordamerika. Med projektet – American Peaks – jobbar hon även för att samla in pengar till regn­skogen i Amazonas.

”Min vision är att visa att du inte måste vara superman för att klara av att klättra. Jag är en helt vanlig tjej som inte ens ­tycker att det är särskilt roligt att träna. Jag vill visa att det går ändå”, säger hon.

Ville skiljas efter sex veckor

Backar vi bandet tre år i tiden såg Emma Svenssons livssituation och mål däremot helt annorlunda ut.

Hon var bonusmamma, levde familjeliv och skulle snart gifta sig med mannen i sitt liv.

”Vi planerade för ett helt liv tillsammans och försökte få barn. I efterhand är jag glad för att det aldrig blev så”, säger hon.

Bröllopet i maj 2016 blev allt hon kunnat drömma om. Det var storslaget, vackert och över 200 gäster kom till Dalarna för att ­under tre hela dagar fira hennes och ­makens kärlek. Det var en fantastisk fest, berättar hon. Den bästa någonsin.

Sex veckor senare ville hennes man ­skiljas.

”Det kom som en chock. Jag förstod ingen­ting. Jag var inställd på att vi skulle leva tillsammans för alltid.”

Tiden som följde var tuff, inte minst på grund av att Emma Svensson och hennes exman var tvungna att bo under samma tak innan de hittat en lösning på boendesituationen. Dessutom hade han redan blivit tillsammans med en annan kvinna.

För att hålla sig undan från hemmet började hon göra olika resor – bland annat till Norge för att testa forsränning.

”Jag minns att jag satt där i en båt mitt i forsen medan tårarna bara rann ner för kinderna. Samtidigt ville jag känna att jag ägde situationen, inte tvärtom. Så även om jag mådde skit visste jag att det skulle få mig att må bättre. Jag var ganska förnuftig och stark, även om jag var förkrossad.”

Hon minns väldigt tydligt de ord en vän sa till henne under den här perioden: ”När det här är över kommer det att vara det ­bästa som har hänt dig.”

”Det var verkligen sant. Så här i efterhand kan jag se att jag inte var så lycklig då som jag trodde att jag var. Jag var en soffpotatis, jobbade extremt mycket och hade inget äventyr alls i livet. Jag hade anpassat mig för att leva utifrån samhällets normer. Men egentligen har jag aldrig velat ha det där stadgade livet med familj och vovve. Det är inte alls vad jag vill!”

När hon väl börjat inse det var den ­värsta hjärtesorgen över.

”Då öppnades en ny värld där jag kunde ställa mig själv frågan: Vad vill jag göra med mitt liv?”

Utfryst i skolan

Att gå sin egen väg och att inte riktigt ­smälta in går som en röd tråd genom Emma ­Svenssons liv och karriär. Redan under uppväxten och skoltiden i Forsane utanför Vänersborg var hon lite av en outsider – något hon bland annat tror berodde på att hon hade väldigt lätt för sig i skolan.

”Jag var smart, söt och gillade fotboll. Det var inte populärt bland de andra tjejerna. Jag var inte välkommen att hänga med dem. I stället var jag utfryst under hela grundskolan. Jag kände mig alltid utanför”, ­säger hon.

Upptäckten av föräldrarnas filmkamera blev lite av en tillflykt under de här åren. Emma Svensson var 11 år gammal och ­bestämde sig för att bli regissör.

”Jag staljlade mina småsystrar till Spice Girls och filmade dem. Sedan gick jag över till actionfilmer och dokusåpor. Jag involverade hela landsbygden”, säger hon och skrattar.

När det var dags att börja gymnasiet var valet givet: medialinjen. Det innebar även att hon skulle få flytta till Uddevalla och börja om på nytt.

”På gymnasiet fick jag min första riktiga kompis, tyvärr blev det en kortvarig vänskap. Så inte heller där hade jag några ­vänner.”

Saga Berlin om livet efter katastrofen

Den här känslan av att alltid vara utanför tror hon har bidragit till att hon, än i dag, lätt känner sig felplacerad i sociala sammanhang, även om hon numera har många kompisar. Å andra sidan berättar hon att det inte finns någon sorg i det. Ett socialt umgänge har aldrig varit högsta ­prioritet i hennes liv.

”Jag vet att den här inställningen anses fel i mångas ögon, men jag bryter nog mot de flesta regler som samhället har satt upp. Jag är över 35 år, har ingen kille, inga barn, ingen anställning, delar lägenhet med en kompis och bor i en van halva delen av året. Dessutom ägnar jag inte mina helger åt att festa eller shoppa, jag klättrar i berg i ­stället. Jag märker att andra inte riktigt förstår mina val”, säger hon.

Trotsade moståndet

Inte heller på hemmaplan har Emma ­Svensson känt sig helt förstådd. Hennes föräldrar hade hoppats på att hon skulle bli läkare eller välja något annat, mer tryggt arbete.

”Jag har absolut känt av ett visst motstånd hemifrån. Men min mamma är sjuksköterska och min pappa arbetar inom byggbranschen, det är ju helt olika världar. Men det har bara stärkt min drivkraft och vilja att genomföra idéer på egen hand. Det har alltid varit min styrka. Jag har fått ta reda på allting själv och fått vara den drivande.”

Det faktum att inte ens lärarna på medie­gymnasiet tyckte att det var någon idé för henne att satsa på en karriär inom media säger någonting om vilken betydelse ­hennes egen drivkraft har haft.

”De sa att det inte var någon idé att ens försöka eftersom det inte fanns några jobb”, berättar hon.

Till en början lyssnade Emma Svensson på vad lärarna sa och efter studenten bestämde hon sig för att jobba på McDonald’s i stället, där hon fått anställning redan ­under studietiden. Så småningom blev hon arbetsledare och såg framför sig en karriär som restaurangchef.

”Jag tänkte att jag kanske kunde jobba med management eller hr. Det var min plan då”, berättar hon.

Allting förändrades 2002. Mando Diao spelade på Sticky Fingers i Göteborg och Emma Svensson åkte dit med sin kamera.

”Det var då jag insåg att det var foto jag skulle ägna mig åt. Det var som en blixtförälskelse.”

Med tolv anställda fotografer

Parallellt med jobbet på McDonald’s ­började hon fota allt fler konserter och kort därefter startade hon bildbyrån Rockfoto som snart fick löpande uppdrag från tidningar och skivbolag.

Men det skulle ­dröja närmare tre år ­innan hon helt lämnade ­jobbet på snabbmats­kedjan för att våga satsa fullt ut på livet som fotograf.

”Det skedde successivt. Till slut började jag göra mig ett namn.”

Det har gått närmare 15 år sedan dess nu och i dag är Emma Svensson en av Sveriges mest erkända mode- och musikfotografer. Zara Larsson, The Ark, Mando Diao, Sugarplum Fairy och Sahara Hotnights är några av de artister hon har fotat regel­bundet under mer än ett decennium. Hon har även haft en rad utställningar genom åren, bland annat Ikoner på Fotografiska i Stockholm och I kroppen min – en foto­utställning om hennes vän Kristian ­Gidlund som visades på en rad platser runtom i Sverige. Fotokurser och work-shops är en annan del av hennes arbete.

Rockfoto finns fortfarande kvar, men för Emma Svensson är det ett avslutat kapitel.

”Det var fantastiskt att starta Rock­foto och det var en viktig tid i mitt liv. Jag ­sitter fortfarande med i styrelsen och det är häftigt att det lever vidare, men jag är inte ­aktiv längre”, berättar hon.

Kollegor – inte konkurrenter

För fyra år sedan startade hon i stället ett eget produktionsbolag, Studio Emma Svensson, där hon har haft så många som tolv anställda fotografer.

”Entreprenörskapet är ett sätt för mig att kunna förverkliga alla mina idéer. Det är det som driver mig. Eftersom jag kommer från landet och aldrig har haft ­någon som har kunnat hjälpa mig, vare sig ekonomiskt eller med kontakter, har jag fått göra allting själv. Jag är helt självlärd både inom foto och entreprenörskap”, berättar hon.

Under åren som gått har hon visat att det går att försörja sig på sin dröm.

”Jag har alltid stått för jämställdhet och kämpat för det. Jag gillar att hjälpa och ­inspirera andra i branschen. Jag ser andra fotografer som kollegor, inte som konkurrenter, det är extremt viktigt för mig”, ­säger hon.

Vi återkommer till Emma Svenssons drivkraft – att försöka inspirera, vara en ­förebild och att våga gå sin egen väg. Det återknyter till tidpunkten för tre år sedan då hon in såg att hon kunde släppa kraven på att leva enligt normen och i stället ­kände en frihet att fråga sig själv vad hon ville göra med livet.

Svaret kom till henne under en resa till Nya Zeeland. På flyget visades filmen ­Everest, en verklighetsbaserad äventyrs­film om Mount Everest-expeditionerna 1996 ledda av Rob Hall och Scott Fischer och som slutar i en tragedi där åtta personer mister livet.

”Jag vet att det låter konstigt. De flesta som ser den filmen tänker nog, shit, det där vill jag aldrig göra. Men jag kände tvärtom – det där måste jag få göra! Jag fick precis samma känsla som när jag fotade min ­första konsert på Sticky fingers, det var en blixtförälskelse.”

John Lundvik: »Det räcker inte att sjunga bra« Jämställdhet i äventyrsvärlden

Vid den tidpunkten kunde Emma Svensson absolut ingenting om klättring. Men det hindrade henne inte från att gå all in. Hon ler när hon tänker tillbaka på det där ögonblicket och vad det har betytt för henne.

”Utmaningen tog över allting annat. För mig är det självklart att följa sin över­tygelse, jag har alltid gjort mina projekt från ­hjärtat. Men jag är inte rädd för att misslyckas. Om det skulle ha visat sig att klättring inte var min grej skulle jag bara ha lagt ner. Jag ­känner ingen prestige i det. Men det är verkligen min grej.”

Satsningen på klättringen har krävt en del förändringar i Emma Svenssons liv. ­Numera är merparten av de fotografer som jobbar för henne frilans. En annan stor förändring är att hon har sålt halva delen av sin lägenhet i Stockholm till sin kompis för att kunna ha råd med alla resor. Hon har visserligen en del sponsorer, men det ­täcker endast en ­liten del av vad allt kostar, berättar hon.

Att dela lägenheten med en vän och att bo i en van stora delar av året är ett liv hon känner sig väldigt bekväm med.

”Om man ska prioritera den tid man har i livet föredrar jag att lägga min på äventyr och idéer. De senaste åren har jag jobbat mycket för jämställdhet i fotobranschen. Nu gör jag det i äventyrsvärlden.”

I sommar åker hon tillbaka till Amerika och fortsätter sitt projekt, American Peaks.

”Härnäst ska jag bestiga de högsta bergen i Bolivia, Peru, Ecuador och Surinam. Det blir en spännande expedition. Berget i Surinam är bara drygt 1 200 meter, men det ligger väldigt otillgängligt. Det är bara 20 personer hittills som har bestigit det berget – men jag har hittat en guide. Det blir en två veckors expedition. Först med ett ­litet flygplan och sedan med kanot över en flod i två dagar.”

Den kommande klätterresan ska hon göra tillsammans med en kvinna från USA som hon har lärt känna genom att de följer varandra på Instagram.

”Det är en annan sak med klättringen. Jag har fått många nya vänner. Den här ­tjejen upptäckte klättringen ungefär samtidigt som jag, så vi är på samma nivå unge­fär. Det känns jätteroligt.”

Elitism inom sporten

Med tanke på att klättringen fortfarande är en mansdominerad sport tycker hon att det är extra viktigt att bestiga bergen och nå topparna tillsammans med andra kvinnor.

”De här sakerna, att bidra och inspirera andra, det är mitt livsmål snarare än att skaffa familj”, säger hon och funderar en stund innan hon tillägger;

”Det finns en sådan elitism inom den här sporten. Berättelserna vi blir matade med handlar alltid om en extremsportande, manlig superhjälte. Men jag vill visa att en helt vanlig person, en vanlig kvinna, också kan klättra i berg. Det är en stark drivkraft för mig – att skapa en större mångfald och inspirera fler att börja klättra.”