Di Weekend INTERVJUER

En svensk romanista på Capri

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

VÄNDE BLAD. Reporterblocket kan Kristina Kappelin lägga åt sidan. Hon är ­intendent för Villa San Michele vars utställda skulpturer utomhus övergår i en pergola och en prisbelönt trädgård.

Andersson

Efter ett långt yrkesliv som journalist i Italien har Kristina Kappelin oväntat slagit in på en ny bana. Hon är numera intendent och vd för Villa San Michele, det svenskägda ­museet på den lilla ön Capri i Neapelbukten.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Det vita kapellet på San Michele i Anacapri, den mindre och högst belägna av de två orterna på ön, syns ända nedifrån hamnen dit alla besökare anländer.

Kristina Kappelin själv är inte särskilt synlig längre. Hon är saknad av sin publik.

”Det är faktiskt rätt många som säger det. Folk som känner igen mig kommer ofta fram och säger att ’vi saknar dig i medierna’. Det är rörande och gör mig glad.”

I dag är hennes publik väsentligt mindre än den som hon nådde genom framför allt SVT, men också via artiklar om Italien i dagstidningar som Dagens industri, Sportbladet/Aftonbladet och Sydsvenska Dagbladet i Malmö, staden där hon ­växte upp.

”Jag nyper mig fortfarande i armen, det här är så omtumlande. Jag har ju förändrat mitt liv i alla ­avseenden. Bortsett från Malmö har jag tidigare levt i stora städer. Nu bor jag på en ö med 15 000 invånare. Jag har varit journalist i hela mitt liv och verkligen älskat det. Nu är jag museichef och vd för ett inte så litet etablissemang.”

FAKTA
Kristina Kappelin

Ålder: 61 år.

Bor: Anacapri och Rom.

Familj: Man och en vuxen dotter.

Bakgrund: Journalisthögskolan i Göteborg. Flyttade till Bologna för att studera på universitetet och började där frilansa för svenska medier. En av de första uppdrags-givarna var Dagens industri, där hon medverkat sedan 1980-talet. Författare till bland andra Berlusconi – Italienaren (2010) och Påven som kom ner på jorden (2016).

Aktuell: Sedan 2018 museiintendent och vd för Villa San Michele och honorärkonsul på Capri.

VISA MER

San Michele består av elva fastigheter utspridda på 6,5 hektar mark längs en brant bergssluttning. Från en av fastig­heterna vajar svenska flaggan, i Kristina Kappelins nya yrkesroll ingår nämligen att vara honorärkonsul också.

Museet och den prisbelönta trädgården hade förra året 123 000 besökare. Därtill bedrivs under sommarhalvåret ett ­aktivt kulturprogram med utomhuskonserter.

Varje år gästas San Michele av ett 80-tal svenska konstnärer, författare, journalister och andra med egna kulturella projekt, som genom Stiftelsen San Michele bereds möjlighet till gästboende under en arbetsvistelse på Capri. Nytt för i år är ett stipendium på 50 000 kronor som genom ett treårigt sam­arbete med Liljevalchs konsthall ges till en bildkonstnär. Den första mottagaren, som utsågs i slutet av maj, blev Karin Alfredsson.

Den berömda villan uppfördes av Axel Munthe (1857–1949), en på sin tid känd läkare och för­fattare. Han var livmedikus till drottning Victoria, som han hade ett hemligt kärleksförhållande med. Axel ­Munthe testamenterade villan till svenska staten, som accepterade donationen och grundade en stiftelse för att förvalta den.

Villa San Michele är ett av fyra så kallade Medelhavsinstitut. Hösten 2014 hotades dessa av nedläggning när statsminister Stefan Lövens nytillträdda regering ville göra en besparing på 22 miljoner kronor i budgetpropositionen. Efter hård kritik ändrade sig regeringen. De övriga instituten ligger i Rom, Aten och Istanbul.

”Dessa tre är utpräglade forskningsinstitut. En annan skillnad mellan oss och dem är att de är helt statsfinansierade ­medan vi är nästan helt självförsörjande. Vi har bara ett litet stats­bidrag för underhåll”, säger Kristina Kappelin, och förklarar:

”Svenska staten tog emot donationen av Munthe på villkoret att villan skulle ­kunna försörja sig själv. Det gör vi huvudsakligen på våra intäkter från museet, kaféet och den lilla museibutiken. Vi har också vissa intäkter från uthyrning till bröllop och företagsevents.”

När Andrea Bocelli kom till ön

Det är 70 år sedan Axel Munthe dog och det är i mycket en generationsfråga huruvida han längre är att betrakta som känd eller inte.

I museibutiken säljs Boken om San Michele, Axel Munthes bästsäljare som publicerades 1929. Munthe tillbringade större delen av sitt liv, 67 år, utomlands och skrev boken på engelska. Den hade snart översatts till ett 20-tal språk och toppade försäljningslistorna i både Storbritannien och USA.

Den världsberömda italienska sångaren Andrea Bocelli är troende katolik och köpte boken i tron att den handlade om helgonet San Michele. Det slutade med att Andrea Bocelli besökte Villa San Michele efter museets stängning en kväll förra sommaren. Där fick han och hans familj en privat visning av Kristina Kappelin.

”Han hade blivit väldigt förvånad när han började läsa boken, men tyckte den var ­intressant och hörde genom ett ombud av sig och sa att han ville komma på besök”, berättar hon.

”När vi kom till kapellet berättade jag att Axel Munthe var en duktig amatörmusiker, han spelade och sjöng, folk sa att han hade en väldigt vacker röst och älskade Franz Schubert. Då satte sig Andrea Bocelli vid flygeln och stämde upp i Schuberts Ave Maria. Han spelade och sjöng för mig och några enstaka till, en ­privatkonsert i det vackra lilla kapellet. Det var en fantastisk upplevelse, nästan overklig.”

Kristina Kappelin hade träffat Andrea Bocelli en gång tio år tidigare, när hon 2008 intervjuade honom för Di Weekend. Med sin näsa för nyheter förstod Kristina Kappelin att hon hade ett ”scoop”, även fast hennes roll nu var en annan än journalistens. En medarbetare till henne filmade det ­korta framträdandet med mobilen och Bocelli gav sitt tillstånd till att de lade ut filmen på nätet. Det finns nu att se på Youtube.

”Sådana händelser måste man använda på ett klokt sätt. Inom bara några timmar var det ute i hela den italienska pressen. Det ledde till att den offentliga konsert vi hade den veckan med en svensk trumpetare och en dragspelare blev den som lockade flest åskådare under hela sommaren.”

Den första anställningen

En stor skillnad mellan Kristina Kappelins tidigare yrkesliv som journalist och hennes nya karriär som museiintendent är att hon under alla år arbetade som frilans. Tjänsten som intendent är hennes första anställning. Och inte nog med det, hon är alltså chef för en personal på ett tiotal lokalanställda, eller ett tjugotal när säsongs­anställda räknas in.

”Det var den erfarenhet jag saknade när jag ­sökte jobbet. Jag har tidigare bara chefat över mig själv och ett litet tv-team på två personer.”

Under sina dryga 30 år som journalist i Italien har Kristina Kappelin intervjuat tidigare intendenter på Villa San Michele. När hon för två år ­sedan, våren 2017, gick in på stiftelsens hemsida för att se om där fanns något nytt såg hon att ­tjänsten som intendent var utlyst. Kristina ­Kappelin var 59 år, en ålder som inte alltid är en merit på den svenska arbetsmarknaden.

”Det var rätt tillfälle i livet att söka tjänsten. Min dotter är självgående, min man är pensionerad frilansande journalist och jag tänkte att nu ­skulle jag faktiskt kunna göra detta. Jag skickade in en ansökan förutsättningslöst.”

Ett 60-tal personer sökte tjänsten och Kristina Kappelin fick den. Hon är en i Sverige känd person i italienska sammanhang, något som kan ha varit till fördel vid tillsättningen. Hon har skrivit böcker om den tidigare premiärministern Silvio Berlusconi och påven Franciskus, bevakat italiensk fotboll, kultur- och näringsliv för svenska medier.

”Det kan mycket väl ha spelat in, liksom att jag talar flytande italienska och har erfarenheter inom kommunikation. Sedan jag tillträdde syns Villa San Michele mycket mer i både traditionella och sociala medier. Det har bland annat lett till att allt fler hör av sig för att hyra villan för privata visningar eller evenemang. En annan förändring jag har infört är att man nu kan äta på vårt kafé utan att lösa museibiljett. Att vara chef är också att vara entreprenör.”

Turismofobin sprider sig i världen

Kristina Kappelins företrädare var Staffan de Mistura, FN:s sändebud i det krigsdrabbade ­Syrien. Det uppdraget fick han 2014, samma år som han tillträdde tjänsten som intendent på San Michele. I längden gick de båda ­rollerna inte att förena.

Förebild för kvinnliga journalister

Som sportjournalist har Kristina ­Kappelin setts som något av en föregångare. Det är ett område som hon kom in på i det närmaste av en slump, när Napoli 1987 för första gången vann den italienska ligan, Serie A, med Diego ­Maradona i laget. Kristina Kappelin var egentligen helt ­ointresserad av sport, men som ung oetablerad frilansare var hon i akut behov av uppdrag. Hon tog kontakt med tv-sporten i Stockholm, därefter ­följde fotbolls-VM i Italien 1990 (ett fiasko för svenskt vidkommande), och på den vägen är det.

”Jag har blivit någon slags ikon i den världen, vilket var väldigt oväntat. Jag hade aldrig trott att jag skulle arbeta med sport. Det har hänt att unga kvinnliga sportjournalister hör av sig och säger att du har varit min förebild. Det är över­raskande och roligt.”

Det var till Italien som de första svenska fotbollsproffsen kom. 1949 värvades Gunnar Nordahl från IFK Norrköping till AC Milan, där han snart fick sällskap av både Gunnar Gren och Nils Liedholm. Tillsammans bildade de succékedjan Gre-No-Li.

Dispyten med Zlatan

Mellan 2004 och 2012, med avbrott för en kort ­sejour i Barcelona, spelade Zlatan Ibrahimovic i Italien, i Juventus, Inter och Milan. När han var ny i Italien skulle Kristina Kappelin göra ett ­reportage om det svenska fotbollsproffset. Det uppstod en konfrontation när Zlatan ­Ibrahimovic på ett hotfullt sätt backade sin bil mot henne och tv-teamet.

”Allt byggde på ett missförstånd. Det handlade i princip om att Zlatan hade sagt upp all kontakt med Aftonbladet och SVT, men eftersom jag bodde i Italien hade jag inte följt med i den debatten i Sverige och visste inte om det. Jag var där både som Aftonbladets fotbollsreporter och för SVT:s Agenda, som ville ha ett reportage om Zlatan och Sverigebilden i Italien. Han visste nog inte vem jag var och vem jag jobbade för helt enkelt. När han sedan förstod det så blev han förbannad.”

”Det är faktiskt min tråkigaste erfarenhet som journalist, så jag glömmer gärna det.”

I likhet med professionella fotbollsspelare kan yrket som journalist ta en till världens metropoler. Kristina Kappelins italienska man, Stefano Cingolani, är också journalist, och när han skickades ut som korrespondent av Milano­baserade Corriere della Sera följde hon med både till New York i två år och till Paris i tre år. Som så kallad stringer, en frilansjournalist verksam i utlandet, har hon bott i Bologna, Milano och Rom.

”Det låter som reklam för något kosmetikföretag”, säger hon och skrattar: ”Milano, Paris, New York...”

”Jag har svårt att säga i vilken stad jag trivs bäst, men jag trivs väldigt bra i Italien även om det är ett svårt land att leva i. Det finns någonting här som appellerar till mig och får mig att känna mig hemma.”

”Rom har ju varit hemma länge och det är där min dotter vuxit upp. Det gäller nog för de flesta, att där ens barn växt upp och gått i skola, där ­känner man sig extra rotad. Men Rom har tyvärr gått ned sig väldigt under lång tid.”

Ett växande problem för Rom och andra historiska städer, inte minst i Italien, är massturismen.

”Man får stånga sig fram. Människor måste förstås få resa och se platser, men man måste hitta någon sorts balans mellan girighet och tillgänglighet. Turistindustrin tjänar naturligtvis pengar på det här, men tänk så utsatt en mångtusenårig stad som Rom är. För att inte tala om Venedig, som faktiskt är förstörd av turism.”

Känt för sin lyxturism

Första intrycket av Capri är något åt det hållet. Vissa av öns smala gränder är näst intill blockerade av turister. I Anacapri är det lite så kring ­Piazza Vittoria, där bussarna stannar, och längs det promenadstråk som övergår i Via Axel ­Munthe.

”Ja, det är väldigt många turister på Capri ­också, men här i Anacapri är det inte så illa. Just den här gatan har mycket turister eftersom vi finns här. Alla affärer längs den lever faktiskt på oss. ­Följden är att när vi stänger klockan sex på kvällen så dör den här delen av staden.”

Den största orsaken till att många lämnar ­Anacapri under de sena eftermiddagstimmarna är att de flesta besökare är dagsturister som återvänder med båtarna till Neapel och Sorrento på Amalfikusten.

Indiana Jones - i verkligheten

Capri är känt för sin lyxturism. I hamnen ligger yachter som kan förmodas tillhöra någon rysk ­oligark. Längs shoppinggatan Via Camerelle i ­huvudorten Capri ligger lyxmärken som Bulgari, Louis Vuitton och Versace vägg i vägg.

Men Capri är framför allt undersköna naturupplevelser med citron- och apelsinträd, dramatiska klippformationer som stupar rakt ned i det blå Medelhavet. Från Anacapri går en stollift upp till öns högsta topp, Monte Solaro, 589 meter över havet och med hela ön inom synhåll. Men mest får man gå i krävande trappor med oräkneliga steg. Den mest berömda är Scala Fenicia, som ­leder till en av öns vackraste platser, Villa San ­Michele, med panoramautsikt mot Amalfikusten, Vesuvius, Neapel och grannön Ischia.

”Vi ligger på en otroligt vacker plats. Ordet ­magisk används alldeles för mycket i dag, men här är det faktiskt magiskt. Det är verkligen en unik plats, en total skönhetsupplevelse. Villa San ­Michele är ett skyltfönster för Sverige i världen.”

Några journalistiska uppdrag kvar

Genom sina reportage och böcker har Kristina Kappelin själv varit ett italienskt fönster i Sve­rige. Och helt har hon faktiskt ännu inte avvecklat sin journalistiska verksamhet. En gång varannan ­månad kan man läsa hennes bästa tips från Rom i Dagens industri på lördagar. Hon är en riktig ­romanista och har kvar familjens lägenhet i Rom vid sidan av tjänstebostaden på Capri. Var sjätte vecka skriver hon dessutom en krönika i Syd­svenska Dagbladet och varannan vecka ger hon sin syn på italiensk fotboll i Sportbladet.

”När jag fick det här jobbet bad jag att få be­hålla några av mina journalistiska uppdrag. Förändringen av mitt liv var så enorm att det kändes skönt att ha något lite av det där kvar.”

Det finns gott om exempel på journalister som med framgång bytt yrkesbana. Vice Riksbanks­chefen Cecilia Skingsley till exempel var tidi­gare ekonomijournalist på Dagens industri, där ­Kristina Kappelin började skriva redan i mitten av 1980-talet.

”En journalist måste hålla sig à jour om vad som händer på alla möjliga områden. Man ­säger ofta att journalister vet lite om mycket. De brukar vara trevliga, vakna, nyfikna och ofta ­kreativa personer. Därför tror jag journalister är lämpliga i väldigt många yrkesroller”, säger ­Kristina Kappelin som nu alltså tituleras museiintendent, vd och ­honorärkonsul.