Di Weekend INTERVJUER

En Stierna är född

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Hedda Stiernstedts tid är nu.

Foto: Axel Öberg

Höstens stora tv-stjärna har lika mycket adel som fattig konstnär i blodet. Men Hedda Stiernstedt är i en klass för sig.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Hon kommer till konditoriet med regn i håret och bara en timmes sömn i kroppen. Hedda Stiernstedt är klädd i en lång, röd regnkappa som visar sig ha större betydelse än att bara göra sig bra på bild. Den tillhörde en gång hennes mormor, och blir en symbolisk påminnelse om cirklar som slutits och det ständiga sökandet efter identitet och mening. Vi ska återkomma till regnkappan och mormor.

Hedda Stiernstedt står inför sitt stora genombrott som skådespelerska med rollen som Nina Löwander i en av SVT:s största dramasatsningar någonsin, släktkrönikan Vår tid är nu, som har premiär måndagen den 2 oktober.

Hela natten har hon filmat slutscenen i säsong två – la grande finale och också sista scenen för hela teamet – men ska vidare till Gotland om några timmar för inspelningarna av TV3:s Svartsjön, en thrillerserie som är inne på sin andra säsong.

”Det är en ynnest att ha två jobb i min bransch, även om det inte känns så just nu efter att ha sovit en timme. Men jag försöker ha is i magen.”

Spelar nästan sin mormor

FAKTA
Hedda Stiernstedt

Ålder: 29 år.

Familj: Mamma, pappa, syster, pojkvännen Alexis Almström.

Bor: Hyreslägenhet i Vasastan.

Fritid: ”Jag håller på att lära mig fiska. En av mina bästa kompisar älskar att fiska. Jag följde med på tjejmete härom helgen. Det var väldigt terapeutiskt att bara stå och meta i tre timmar.”

Tidigare medverkat i: I urval: Portkod 1321 (2012), Studentfesten (2013),Monica Z (2013),Unga Sophie Bell (2015),Odödliga (2015) ochRosa Moln (2016)

VISA MER
FAKTA
Vår tid är nu
  • Tv-serien samproduceras av SVT, Viaplay, Film i Väst och Jarowskij. Hittills har 20 avsnitt spelats in, som sänds under två säsonger – hösten 2017 och hösten 2018.
  • Premiär i SVT den 2 oktober.
  • Manus: Ulf Kvensler, Malin Nevander, Johan Rosenlind och Jonas Frykberg.
  • Regi: Harald Hamrell, Molly Hartleb (säsong 1), Anna Zackrisson, Andrea Östlund (säsong 2).
  • Bland huvudrollsinnehavarna syns bland andra Suzanne Reuter, Peter Dalle, Adam Lundgren, Mattias Nordkvist, Hedda Stiernstedt och Hedda Rehnberg.
VISA MER
FAKTA
Tre röster om Hedda Stiernstedt

Harald Hamrell, huvudregissör Vår tid är nu:
”När vi provfilmade kände vi med en gång att ’där är hon’. Hedda har så nära sina egna känslor att man nästan ser in i henne. Hennes karaktär blir ju äldre och hon har gjort en jättefin båge som är väldigt stark. Som person är hon både bestämd och lyhörd.”

Amanda Adolfsson, regissör Unga Sophie Bell:
”Heddas blick kan skifta från glittrade värme till det djupaste mörker på en millisekund. När hon lämnade provfilmningsrummet var jag tvungen att hålla händerna för munnen för jag ville bara skrika högt av eufori. I en tagning fiskade hon upp ett äpple ur väskan och glufsade i sig under scenen. När hon gick stod jag där med skrutten i hand och lycka i hjärtat.”

Metta Stiernstedt, mamma:
”Typiskt för Hedda är hennes fysiska mod och förmågan att till synes utan ansträngning bli uppmärksammad. Som liten åkte hon i de farligaste pulkabackarna som inte ens de äldre killarna vågade sig på. Och hon visade tidigt tydliga tecken på publik talang.”

VISA MER

De inledande scenerna i Vår tid är nu utspelar sig fredsdagen den 7 maj 1945, på Kungsgatan i Stockholm, och under 20 avsnitt snirklar sig serien fram till början av 1960-talet, under folkhemmets uppbyggnad. I centrum står släkten Löwander, som i flera generationer har drivit den anrika restaurangen Djurgårdskällaren i centrala Stockholm. Mamma Helga, spelad av Suzanne Reuter, är familjens överhuvud, men de tre barnen Gustaf, Peter och Nina har olika åsikter om hur restaurangen ska drivas vidare efter kriget, och det är upplagt för konflikter.

Vad är Nina för karaktär?

”Livsbejakande och väldigt driven. Och så formas hon ju av omständigheterna och hon blir äldre, med allt vad det innebär.”

För Hedda Stiernstedt finns det en privat dimension i att spela Nina Löwander – en egen släktsaga med en liknande dramaturgi.

”Min mormor och Nina Löwander var exakt lika gamla på fredsdagen 1945, och hade liknande bakgrund. Så jag spelar i stort sett min mormor, det är ballt.”

Mamma gick sin egen väg

Mormor Ulla gifte sig med lyrikern och departementsrådet Jan Stiernstedt från den friherrliga adelsätten Stiernstedt. De fick tre söner och en dotter, Metta.

”Det känns fint att få ’göra mormor’, för jag har fått en direkt inblick i hur ofri man var som kvinna på den tiden, i alla klasstillhörigheter. Man fick inte göra som man ville, och oavsett hur mycket man kämpade blev man ofta inputtad i ett hörn.”

Men Hedda Stiernstedts mamma Metta valde en helt annan väg än det konventionella liv hon föddes in i. På 1970-talet blev hon politiskt aktiv och träffade så småningom konstnären Jöran Modéer. De fick två döttrar och är ett par än i dag. Men de har aldrig bott ihop och aldrig gift sig, vilket tog tid för Ulla Stiernstedt att acceptera. Hedda och hennes syster växte upp hos sin mamma, i en tillvaro där man fick vända på slantarna.

”Mamma hade möjlighet att slå sig fri, men det var inte helt oproblematiskt att gå sin egen väg – att få barn utanför äktenskapet med en utfattig konstnär som bodde i kollektiv. Det påverkade hennes relation till sina föräldrar och hur hon var tvungen att leva sitt liv. Hon hade stundtals två jobb för att kunna försörja oss. Ofta försörjde hon oss alla fyra i familjen.”

Släktens svarta får

När Hedda Stiernstedt nu gör rollen som Nina Löwander spelar hon på ett sätt både sin mamma och sin mormor i en och samma karaktär. Epokmässigt är hon sin mormor, men personligheten är mer lik hennes mamma.

”Och det var ju först i och med mig och min syster som min mamma verkligen hittade tillbaka till sina föräldrar. Så cirkeln har slutits på flera sätt, kan man säga.”

Och nu kommer du hit i din mormors gamla regnkappa? Så fint!

”Ja! Jag har haft den hängandes länge. Mormor hade en otrolig garderob, även mamma, de har haft så coola kläder. De kläder som finns kvar har jag, min syster och våra kusiner delat upp mellan oss.”

Hur har tillgången till dessa världar, adel och fattigt konstnärskap, påverkat dig?

”Jag har sett några av pappas vänner gå bort i alkoholism, och jag har sett min mormor göra sig i ordning för att gå på Nobelfesten, och allt däremellan. Så jag tror att jag har fått en bra inblick i hur människor beter sig, och hög tolerans.”

Morföräldrarna var i högsta grad närvarande under uppväxten, men Hedda Stiernstedt minns ändå hur hon som barn alltid uppfattade att hennes familj var släktens svarta får.

”Till exempel dök min syster upp i jeans en gång på en släktträff. Det blev sjukt konstig stämning, det var ju inte så det skulle vara.”

Hedda Stiernstedt skrattar åt minnet – det finns ingen kritik mot någon i släkten, det är bara en bild av hur det var.

Hängiven feminist

Om man googlarHedda Stiernstedt får man bland annat några träffar på Aftonbladet – dels en artikel där 13-åriga Hedda Stiernstedt och en kompis är iförda varsin kort tröja med texten ”Onanist javisst”, dels en krönika hon skrev som 15-åring om att någon kallat henne slampa.

Hur var du som tonåring?

”Jag var feminist väldigt tidigt, och de värderingarna fick jag väldigt starkt med mig hemifrån, av mamma. Fast på den tiden var feminist nästan ett skällsord. Det där med tröjan grundade sig i att min högstadieskola ville införa klädregler för flickor för att killarna skulle kunna koncentrera sig bättre på lektionerna, och våra mammor hade reagerat starkt på ett föräldramöte. Vi var i den där magiska åldern när man tyckte att man kan förändra världen, så vi ringde alla dagstidningar och sa ’Hej, vi har en story till er’ och de nappade på en gång.”

Under ett par år var hon politiskt aktiv, deltog i debatter och fångades bland annat upp av boken Fittstims redaktör Belinda Olsson, som lät henne skriva i antologin De missanpassade (2003).

”Samtidigt var jag inte alls så cool som det låter. Jag var väldigt osäker och letade efter min identitet hela tiden. När jag växte upp var jag en av töntarna i klassen, utanför. I högstadiet var jag med de coola tjejerna och vi var ganska stökiga, sedan fick jag plötsligt något konstigt ryck och ville gå på Östra Real i gymnasiet, ljög om hur vi bodde och drog plötsligt mer mot min mormors bakgrund. Men just den där perioden mellan 13 och 15 när jag var politiskt aktiv var en av de coolaste perioderna i mitt liv, den ligger närmast den person jag är i dag. Men det har varit ett väldigt sökande hela tiden.”

Är du politiskt aktiv i dag?

”Jag önskar att jag var det, för mitt yrke är så otroligt självupptaget. Men jag känner mig lite handfallen inför vad det är att vara politiskt aktiv i dag. Som ung gick man med i ett ungdomsförbund, men vad gör man i dag förutom att rösta och hänga med i debatter?”

I dag brinner hon för diskussionen om klass och hur det påverkar våra liv.

”Jag har ju levt med förvirringen själv, vilken klass tillhör jag. Med ekonomiska mått mätt skulle man kunna kalla min familj för arbetarklass, samtidigt som det finns andra enorma tillgångar i min familj, som kultur och utbildning, som gör oss till något helt annat. Det är inte viktigt att tillhöra det ena eller det andra, men jag tycker det är viktigt att vara medveten om sina privilegier. Alltid.”

Precis som sin mamma har Hedda Stiernstedt försörjt sig genom att jobba hårt. Många år som servitris, och senare som DJ, har bekostat uppehälle och resor, och drygat ut futtiga löner från små skådespelarjobb. Hon hoppade på en utbildning i retorisk och litterär kommunikation i Uppsala, och hon är ”en halv c-uppsats från en fil kand”. Det tog tid innan hon vågade satsa på skådespelandet.

”Jag var helt övertygad om att skådis var ingenting man kunde välja att bli, trots min brokiga bakgrund och inblick i konstnärskap från min pappa, och min mormor och morfar som tillhörde en kulturell överklass. Det var tvunget att komma i sinom tid.”

Olycklig med sina livsval i Uppsala sökte Hedda Stiernstedt sig successivt till fler småuppdrag. 2012 hade hon en roll i tv-serien Portkod 1321, och året därpå gjorde hon ena halvan av det Bonnie and Clyde-inspirerade lesbiska paret i videon till Aviciis hitlåt Addicted to you. Hon hamnade också på en provspelning för filmen Studentfesten, som blev avgörande. Där mötte hon människor i sin egen ålder som satsade på att bli skådespelare, gick på Scenskolan och ”bara gjorde det”.

”Jag hade alltid vetat att jag ville uttrycka mig på något sätt, men inte i vilket forum, och hade stundtals varit ganska deprimerad över känslan av begränsning. Men där och då insåg jag att det är detta jag är bra på, och att jag kunde göra ett aktivt val.”

En gråtfest

Hon sökte till Scenskolan, men kom inte in. Hon valde i stället Calle Flygare teaterskola, tog lektioner hos skådespelaren Bahar Pars, och gick en fristående kurs på Scenskolan.

Rollerna fortsatte komma, i både tv-serier och film. 2012 fick den unga regissören Amanda Adolfsson Stockholms filmfestivals långfilmsstipendium för att göra Unga Sophie Bell. Filmen är ett tonårsdrama om bästa vännerna och motsatserna Alice och Sophie, som nyss tagit studenten och står på tröskeln till vuxenvärlden. Lugna Sophie spelas av Félice Jankell, och Hedda Stiernstedt fick rollen som spontana Alice.

Sedan dess har hon även spelat huvudrollen i Rosa moln, regisserad av pojkvännen och före detta rapparen Alexis Almström, innan Harald Hamrell fastnade för henne till SVT:s kommande storsatsning.

Nu kommer du att slå igenom för en bredare publik, hur känner du kring det?

”På något sätt lever man hela tiden på hoppet om att det här är det som kommer att bli förlösande, samtidigt tror jag inte att man någonsin når dit. Nu kommer förmodligen fler människor än tidigare att se någonting jag har gjort, och det känns kul. Men jag tror inte man kan tänka att ’nu händer det’, för då skulle man inte kunna jobba.”

Men fler kommer att känna igen dig?

”Ja, och det är jag lite rädd för. Jag är en sådan som gråter på bussen och går och handlar i pyjamas. Jag har levt mycket i anonymitet och varit fri att göra sådana saker. Men att jag nu kanske måste börja tänka på hur jag lever, just den biten känns tråkig. Samtidigt känns det helt fantastiskt att folk får se vad jag har gjort.”

Hur var det att spela in sista scenen tidigt i morse?

”Det blev en gråtfest. Vi har spelat in i 1,5 år och jag har jobbat med karaktären i två år, så det är väldigt speciellt.”

Förebilden inom film

De senaste åren har en lång rad svenska skådespelare exporterats till Hollywood. Flera medlemmar ur Skarsgårdfamiljen samt Noomi Rapace, Joel Kinnaman, Malin Åkerman och – inte minst – Oscarsbelönade Alicia Vikander har landat stora roller. Hedda Stiernstedt hymlar inte med att hon inte skulle tacka nej om möjligheten gavs.

”Men det är liksom inte upp till mig. Man måste vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Och framför allt skulle jag inte ta vilket jobb som helst heller. Men det vore helt otroligt att ha tillgång till en helt annan marknad med fler intressanta roller.”

Har du någon förebild bland skådespelare?

”Michelle Williams. Det är någonting med hennes sätt att spela – hon liksom bara öppnar bröstkorgen, allting känns så på riktigt. Jag tror inte hon låtsas över huvud taget.”

Den som följer Hedda Stiernstedt på Instagram har inte undgått att hon just nu är besatt av hundar. Hon skrattar när jag frågar vad grejen är, och säger att hon alltid trott att hon var en kattmänniska.

”I studion där vi har jobbat mycket har vi haft fyra till fem hundar nästan hela tiden. Det här jobbet kan vara ganska stressigt. Man träffar inte sina vänner eller sin familj, och man kan bli ganska ledsen, känna sig ensam och få ångest. Då har det varit otroligt härligt att bara få gå och lägga sig på en stor madrass med fyra hundar. Det är skitbra, jag rekommenderar alla arbetsplatser att ha mycket hundar.”

Mellan eufori och förtvivlan

Hedda Stiernstedt är mitt uppe i en intensiv fas. Hon tillbringar veckorna på Gotland för att spela in Svartsjön, samtidigt som SVT behöver henne för att lansera Vår tid är nu inför premiären. Det finns i stort sett ingen tid till någonting annat.

”Jag har haft några år när jag har pendlat mellan eufori och förtvivlan hela tiden. Jag gick på a-kassa länge, innan dess knegade jag som servitris i flera år bara för att försöka få allt att gå ihop medan jag gick på castings. Det här är en ynnest. Jag får sova i helgen, och kanske krama en hund eller två.”