Di Weekend INTERVJUER

En ny stjärna poppar upp

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Uppfinnaren och Youtube-fenomenet Simone Giertz gillar att konstruera robotar.

Foto: Jesper Frisk

På bara några månader har Simone Giertz gått från att ha varit en äventyrlig 25-åring med specialintresse för dåliga robotar till att uppmärksammas världen över för sina Youtubefilmer.
Nu flyttar hon till San Fransisco för att göra tv tillsammans med barndomsidolen Adam Savage från Discoverys Mythbusters.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Kultprogrammet Mythbusters har efter 14 år spelat in sitt sista avsnitt. Programledarna Adam Savage och Jamie Hyneman har gjort allt från att ha testat om det faktiskt går att spränga bilar genom att skjuta på dem till att ta reda på om ”ankors kvackande ekar”. 

Nu ska Mythbuster-gänget få ett programledartillskott. Svenska 25-åriga Simone Giertz ska flytta till San Francisco och göra webshowen Tested tillsammans med dem.

”Det är helt vansinnigt. Jag är ett enormt stort fan. När Adam twittrade en av mina videor tänkte jag att ’nu peakar livet’”, säger Simone Giertz.

Hon visar det gemensamma projektet hon gör tillsammans med Adam Savage – en popcornhjälm som från två håll ska ösa in popcorn i munnen.

”Adam har gjort händerna och jag har programmerat och byggt resten”, säger hon.

FAKTA
Simone Giertz

Ålder: 25 år.

Bor: På en husbåt i Stockholm.

Familj: Mamma Caroline Giertz, journalist och programledare, pappa Nicola Söderlund, entreprenör och tidigare tv-producent, syster Alba, fotograf, och bror Leo, entreprenör som bland annat har skapat flera appar.

VISA MER

Samarbetet finns nu att se på både Simone Giertz Youtubekanal och på Adam Savages webprogram Tested. Tanken var först att göra enbart ett gemensamt projekt, men nu har det utvecklat sig till att Simone Giertz ska flytta till San Francisco för ett fast samarbete.

Vi träffas i en lokal på Södermalm i Stockholm där hon har hyrt ett skrivbord hos den elektroniske musikern Håkan Lidbo. De senaste månaderna har hennes Youtubekanal, där hon lägger ut filmer av sina egna uppfinningar, exploderat. Förutom drygt 150 000 prenumeranter och snart 10 miljoner visningar på Youtube och det tiodubbla på Facebook och andra plattformar har Simone Giertz intervjuats av bland andra Popular Science, The Guardian, NPR och New Scientist, för att inte nämna SVT, TV4 och de stora svenska dagstidningarna.

Alla vill visa Simone Giertz roliga ”shitty robots”, där hon exempelvis programmerat en robotarm att måla på henne läppstift eller servera frukost med uselt resultat.

Superlikes från ingenjörer

I en av sina filmer räknar hon upp ”16 saker du inte känner till om mig”, där hon förutom att berätta att hon är svensk, vegetarian och feminist, också upplyser om att hennes mamma är en ”ghostbuster” – journalisten Caroline Giertz som sedan 11 år är programledare för Det okända på Sjuan – att hon talar mandarin efter ett och ett halvt år i Kina, spelat ”kanadensisk hustru” i en kinesisk sitcom, har bott i Nairobi, bor på en husbåt, har arbetat som MMA-journalist och fått sparken från Svenska institutets Sweden.se när en kille överklagade att hon hade fått jobbet när han ansåg sig mer lämpad. Kommentarsfältet innehåller en blandning av beundrande ”du måste vara den mest intressanta personen någonsin” till ett antal frierier.

”Det är konstigt att få en större publik. Plötsligt tycker folk att även väldigt ointressanta saker om mig är väldigt intressanta. Att gå ut på Tinder har blivit mycket annorlunda. Jag kan avslöja att jag har fått extremt många superlikes från elektroingenjörer på KTH”, säger hon och skrattar.

Fantasy, krukväxter, Arsenal...

När Simone Giertz beskriver sin bakgrund är det tydligt att hon inte blir intresserad av saker inom normalspannet av engagemang. Hon räknar själv upp hennes olika besattheter under uppväxten.

Fantasy – särskilt Sagan om Ringen.

”Jag var jättekär i Legolas, sydde alvklänningar och lärde mig att tala alviska under ett år”.

Krukväxter.

”Jag hade som mest 98 olika krukväxter, plöjde olika växtlexikon och lärde mig vad alla växter hette på latin. Sedan åkte jag till Plantagen och stilade för de anställda.”

Premier league och framför allt Arsenal.

”Jag kunde alla laguppställningar och ritade upp spelstrategier inför Arsenals matcher.”

Piano.

”Jag kan inte läsa noter så mamma lärde mig spela Sonata Pathétique av Beethoven ackord för ackord.”

MMA och thaiboxning.

”Jag sökte jobb på MMA-nytt och de bad mig följa med ned till en gala i Göteborg. Vi hade bara haft mejlkontakt, så de hade de trott att jag var en kille som hette Simon – de fattade inte alls vem jag var när jag dök upp och trängde mig in i deras bil.”

Under skoltiden bytte hon självmant skola flera gånger, något som för de flesta tonåringar vore en skräck.

”Men jag har insett att jag gillar att vara den nya personen”, säger Simone Giertz.

”Jag har alltid haft väldigt lätt för mig i skolan, jag var superambitiös och hade MVG i alla ämnen. Dessutom har jag lätt för att plocka upp nya språk. När jag var 16 år flyttade jag till Kina för att lära mig mandarin. Det var extremt jobbigt, men också det mest karaktärsdanande jag har gjort.”

Hon beskriver ett år då hon bytte värdfamilj fem gånger på grund av olika problem, fick utskällning från en rektor som hade upptäckt hennes svenska blogg, översatt den och ansåg att den var ”Kinakritisk”, samt fick lära sig kinesiska enbart genom att lyssna.

”Detta var i staden Hefei i östra Kina, ingen talade engelska så jag fick lära mig som ett barn, genom att härma ljuden. Efter fem månader kunde jag hålla en konversation.”

Det var under samma år som hon genom en bekants bekant blev erbjuden att hoppa in i en kinesisk sitcom, Wo ai fan mi li, för att spela en ”kanadensisk hustru”. Beskrivningen var att hon skulle ha två repliker och få 1 000 kronor i arvode, vilket hon tackade ja till.

”Dagen innan fick jag manuset och det visade sig vara 52 rader repliker. Jag hade bara varit i Kina i tre månader då. Jag repeterade hela dagen och natten och var så nervös att jag skakade. På inspelningen var alla scenkläder för trånga för mig och alla talade supersnabbt. När det väl var dags att spela in fick jag för första gången en riktig blackout. Det var som en mardröm. Första scenen togs om 14 gånger. Efter det var det sju scener kvar. Vi fick fortsätta till klockan 01 på natten och ändå gjorde jag ett fruktansvärt dåligt jobb. Trots att detta är nästan nio år sedan klarar jag inte av att se bandet. Men jag tänker nog göra en Youtubevideo om detta för jag är också stolt att jag tog mig levande genom den dagen.”

Astronaut var målet

Tillbaka i Sverige hade hon ingen lust att fortsätta på Viktor Rydbergs gymnasium utan åkte till Nairobi för att gå i svensk internatskola.

”Men där trivdes jag inte, det var en väldigt kolonial stämning. Det som fick mig att ta beslutet att åka hem var att eleverna på skolan föreslog en matätartävling på skolgården – och rektorn gav dem pengar till det. Svenska elever stod sedan och åt kakor och drack mjölk så att de kräktes genom näsan, samtidigt som barn svälter ihjäl i samma land.”

Hon avslutade gymnasiet på Södra latin i Stockholm, åkte tillbaka till Kina för att arbeta som engelskalärare och sedan – med målet att bli astronaut – sökte hon och kom in på kursen för teknisk fysik på KTH i Stockholm.

”Jag var väldigt pretentiös och ville bevisa för mig själv hur smart jag var. Men jag insåg snabbt att jag är för stökig och ostrukturerad för seriös forskning.”

Efter arbetet på Sweden.se och en tid på ett startup-företag för grafisk design, sökte hon sig till Hyper islands linje för Digital datastrategi.

”Där insåg jag att det är jättekul att programmera. I varje projekt programmerade jag och lärde mig att bygga med hårdvara. Under skoltiden hittade jag ett företag i San Francisco som heter Punch Through som tillverkar en microcontroller som heter Lightblue bean. Jag mejlade dem: ’You build cool shit, I do too, can I come work for you?’ och underströk att jag inte var ingenjör utan kan representera en annan målgrupp. Det var som att gå i en betald skola att vara deras ’maker in residence’ och bara hitta på saker att göra med deras plattform.”

Har visats 80 miljoner gånger

Konceptet ”shitty robots”, det vill säga dåliga eller komiska robotar, kom hon i kontakt med genom den sociala nyhetssajten Reddit. Hennes första egna dåliga robot var en tandborsthjälm som hon gjorde i syfte att pitcha ett barnprogram om teknik till SVT. Efter att ha spelat in ett eget pilotavsnitt så lade hon ut hjälmklippet på Reddit och fick 400 000 visningar.

”Då insåg jag att det här kanske var en bra grej att fortsätta med.”

Vice-tidningen Motherboard intervjuade henne och bad henne att konstruera en ny robot och skriva om bygget – det blev frukostarmen som sammanlagt sågs kring 5 miljoner gånger.

”Men det var väckarklockan med en plastarm som slår mig i ansiktet – och fastnar i mitt hår – som brakade loss rejält. Den har på olika plattformar visats kring 80 miljoner gånger.”

Just nu försörjer sig Simone Giertz på annonsering på sin Youtubekanal och licenspengar som olika tv-program har betalat henne för att visa hennes klipp på tv.

”Jag har precis skaffat en manager som hjälper mig med förhandlingar, det tar så mycket tid.”

Vilka är det som tittar på din Youtubekanal?

”Främst män i åldern 25 till 34 år. Väldigt länge var det 90 procent män, men nu är siffran 80–20 i alla fall. Främst från USA, Tyskland, Storbritannien, Kanada och sedan Sverige. Bara 5 procent av mina tittare kommer från Sverige.”

När de kommenterar eller kontaktar dig, vad vill de då?

”Att jag ska bygga saker åt dem eller gifta mig med dem. Eller sätta en dildo på mina robotar. I ett ofiltrerat internet så förväntar man sig också mycket hat, men hittills, peppar peppar, så är de flesta jättesnälla och stöttande.”

Var målet hela tiden att göra ett eget tv-program?

”Jag har blivit kontaktad av flera produktionsbolag som vill göra tv med mig, främst från USA och Kanada. Men jag känner ingen enorm brådska att göra linjär tv. På Youtube har jag total kontroll över innehållet och kan njuta av byggprocessen. Jag älskar ju att komma på och bygga robotar. Allt har gått så snabbt nu eftersom mina projekt har blivit virala. Just nu känner jag mig mest som att jag försöker hålla mig kvar på en surfbräda på en tsunamivåg.”