Di Weekend INTERVJUER

En musikalisk vilde mot väggen

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Neneh Cherry har skivbolagskontrakt med Smalltown Supersound, ett litet bolag i Oslo. I Stockholm hänger på hon sitt musikförlag Kobalts kontor på Upplandsgatan, med inredning som ska föra tankarna till ett hem.

Joey Abrait

Neneh Cherry är en av de mest ­stilbildande svenska artisterna någonsin. Nu är hon tillbaka med nya albumet . ”Bara att stiga upp ur sängen är en politisk handling.”
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Liv och död. Det går att koka ned all konst till de grundingredienserna. Men det är sällan det blir så tydligt som i fallet Neneh Cherry.

När hon presenterade sig som ­soloartist i oktober för 30 år sedan gjorde hon outplånligt intryck genom att hög­gravid resa runt och framföra sin debutsingel ­Buffalo Stance. Symboliken var tydlig: detta var en artist som bar på framtiden.

Ingen stjärna hade tidigare sett ut som Neneh Cherry. Hennes stil, med cykelbyxor och tunga guldkedjor, beskrevs som en kvinnlig Muhammad Ali.

Ingen hade heller tidigare låtit som Neneh ­Cherry. Sättet att förena samplade beats och gatu­attityd från amerikansk hiphop, med raka ­melodier och udda arrangemang från postpunk, används än i dag som mall för att göra modern popmusik.

Robyn missar aldrig ett tillfälle att säga att allt hon gör kan härledas till Neneh Cherry.

FAKTA
Neneh Cherry

Namn: Neneh Cherry, folkbokförd som Neneh Marianne Karlsson.

Ålder: 54 år.

Bor: Född i Stockholm, uppväxt i Skåne och därefter New York. Har sedan 14 års ålder haft London som bas men har kvar ett hus i Skåne.

Familj: Make Cameron McVey och tre döttrar, Naima, Mabel och Tyson.

Karriär: En av de mest inflytelserika artisterna genom alla tider, både internationellt och i Sverige.

Aktuell med: Albumet Broken Politics (Smalltown Supersound).

VISA MER
Dottern är soulstjärna

I dag är Neneh Cherry 54 år. Hon är mamma till tre döttrar som har flyttat hemifrån: Naima född 1983, Tyson född 1989 (det var hon som låg i ­magen den gången) och Mabel född 1996.

Neneh Cherry är till och med mormor sedan 14 år tillbaka. Neneh var 18 år när hon fick sitt ­första barn. Naima Karlsson arbetar som fotograf i ­London och fick själv barn när hon var 21 år.

Nenehs två andra döttrar, Tyson McVey och ­Mabel McVey, vilka hon har med sin man och låtskrivarpartner Cameron McVey, håller båda på med musik. Mabel är en stor soulstjärna i Stor­britannien och har haft fem hitlåtar med vardera fler än 30 miljoner spelningar på Spotify.

På sitt nya album Broken Politics sjunger Neneh Cherry om den sista fasen i livet. Hennes föräldrar har gått bort. Kvar är en medelålders kvinna i klimakteriet som för första gången i sitt liv har tid för sig själv.

Vad Neneh Cherry använder musiken till är att reflektera över sitt liv, sörja anhöriga och nära vänner som gått bort. Samtidigt försöker hon värde­sätta vad hon själv har fått under resans gång, och – lättare sagt än gjort – gå framåt, gå vidare.

Genom att lyfta fram och utforska alla faser av kvinnlighet beträder Neneh Cherry åter igen orörd mark för popmusiken – precis som när hon framträdde gravid i åttonde månaden i det klassiska tv-programmet Top of The Pops.

Nya albumet Broken Politics är det mest personliga hon gjort och det bästa sedan debuten.

Eko från de lägre nivåerna

Neneh Cherry kommer gående längs Upplandsgatan i Stockholm. Om hon hade gått på samma sätt i London eller New York hade hon sannolikt blivit igenkänd. Men i dessa kvarter är det som om ingen ens föreställer sig att en Neneh Cherry skulle kunna dyka upp.

Hon ursäktar att hon är förkyld och ber att få en kopp te.

En textrad från albumet som jag burit med mig är ”Just because I’m down, don’t step all over me”. Det känns som en nyckelrad?

”Nyckelrad är ett bra ord. Jag har blivit bättre på att vara kvar där jag befinner mig mentalt. Ibland är jag på en låg nivå, så är det bara. Men det ­behöver inte betyda att jag gett upp. Man kan få styrka av att ha kontakt med de lägre nivåerna.”

Du menar att man i stället för tänka att man borde ”rycka upp sig” och ”tänka mer positivt”, kan vara kvar i det man faktiskt känner?

”Ja, det är dags att känna att även den låga ­nivån är okej. Att hämta eko från de lägre ­nivåerna kan vara bra.”

När vi träffas denna höstdag i Stockholm leder samtalet snabbt in på döden. Det är oundvikligt.

Många av de personer som format Neneh ­Cherry finns inte längre kvar i livet. Styvpappa Don Cherry dog 1995, mamma Moki Cherry dog 2009, Ari Up från Slits dog 2010, Poly Styrene från X-Ray Spex dog 2011, Christian Falk dog 2014, Ornette Coleman dog 2015, stylisten Judy Blame dog i februari i år.

För att sampla TOMAS Tranströmer:

Begravningarna kommer

tätare och tätare

som vägskyltarna

när man närmar sig en stad

Neneh Cherry är på tillfälligt besök i Stockholm för att göra en spelning och hälsa på sin mormor i Årsta och sin pappa Ahmadu Jah som i flera år varit svårt sjuk i Alzeimers sjukdom.

Direkt efter intervjun promenerar hon över till hans sjukhem vid Vasaparken. Fyra dagar senare är han död.

Alzeimers yttrar sig så att när nervcellerna i ­hjärnan förtvinas får man problem med minnet.

Under sjukdomstiden har Ahmadu Jah och hans dotter Titiyo JAH, Neneh ­Cherrys halvsyster, ­spelat på sjukhem. Minnet sviker, men inte förmågan att komma ihåg musik.

”När han spelar är han där”, säger Neneh­ ­Cherry.

”Det ger en insikt i vad musik är för något. ­Musik är ett språk. Då menar jag inte texter eller hur det låter, utan att musik är ett sätt att kommunicera.”

Är det för privat att tala om?

”Nej, det är relevant. Albumet jag gjort berör just de här sakerna. Det finns en låt som heter Synchronised devotion…”

Jag hade precis tänkt fråga om just den låten.

”Vad den låten handlar om är känslorna som jag upplevt genom musik. Att vara tillsammans med andra människor i ett rum och spela eller lyssna på musik är något väldigt speciellt. Känslan av både revolution och tillgången till ett inre rum. Jag ­ville försöka göra en låt om denna livsenergi och till­hörighet. En låt som liksom bara tar en.”

Ditt nya album känns självreflekterande. En del texter är som utdrag från en dagbok. På ett ställe säger du ”March 10: My name is Neneh Cherry”. Varför just 10 mars?

”Det är min födelsedag. Jag är fisk. På det här albumet har jag försökt att få tag i mitt sensory ­memory. Jag vet inte riktigt vad det heter på ­svenska. Känslo­minnen? Precis som dofter och parfymer, så kan en låt ta en tillbaka till en viss tid. På en låt sjunger jag om Dax, ett hårfett jag använde när jag var 13–14 som hade en väldigt speciell doft.”

En plåtburk med skruvlock? Jag vet exakt hur det doftar. Jag köpte Dax när jag klippte mig i London som tjugoåring i ett försök att vara hipp.

”Det går att väcka till liv så mycket med musik. Jag använder musiken till att bearbeta saker. Var jag just nu befinner mig i livet. Hur samhället ser ut runt omkring. Jag lär mig att gå vidare i livet genom min musik och kreativitet.”

Pappa var slagverkare

För att förstå var Neneh Cherry befinner sig i dag måste man känna till hennes uppväxt.

Neneh Cherry föddes 1964 i Stockholm. ­Hennes mamma var konstnären och scenografen Monika ”Moki” Karlsson från Norrbotten. Hennes ­pappa var Ahmadu Jah från Sierra Leone som kommit till Sverige för att studera på Kungliga Tekniska högskolan, KTH, och blev en av landets mest ­anlitade slagverkare.

När Neneh föddes flyttade föräldrarna isär. Moki hade träffat den amerikanske jazzmusikern Don Cherry, gifte sig och blev Moki Cherry. Neneh Cherry växte upp med styvfadern Don Cherry ända från spädbarnsåren. Moki och Don fick fyra år ­senare sonen Eagle-Eye Cherry.

Ahmadu Jah träffade danslärarinnan Maylen Bergström och fick barnen Titiyo och Cherno (en av pionjärerna inom svensk hiphop), halvsyskon till Neneh.

Neneh och Eagle-Eye växte upp med Moki och Don i ett gammalt hus på landet i Skåne nära Hässle­holm.

I tält utanför museet

Sommaren 1971 reste Moderna Museet i Stockholm ett tält kallat Bucky Dome. Don och Moki Cherry bodde på Skeppsholmen hela den sommaren tillsammans med sina barn och en hund och en katt. Hela familjen spelade, uppträdde och målade och bjöd in barn och vuxna att delta.

Bucky Dome återuppfördes sommaren 2012 som en hyllning till denna era.

Familjen Cherry flyttade ­sedan till USA när Don ­Cherry fick jobb som lärare på Ivy ­League-universitetet i Dartmouth och blev kvar där i ­flera år.

Parallellt med detta upptäckte en ny generation musiker Don Cherrys musik. ­Rörelsen kallades postpunk, en vidareutveckling av ­punken. Band som Rip, Rig and Panic och Slits var ­stora Don Cherry-fans och bjöd in honom för att spela och ­turnera.

14 år gammal följde Neneh Cherry med Don till London. Hon blev kvar. I London såg hon Poly ­Styrene i X-Ray Spex, den enda svarta sångerskan på punkscenen, och kunde identifiera sig med henne.

Neneh Cherry berör på djupet

Neneh Cherry blev mamma vid 18 års ålder och spelade med olika band i London. Det tog några år innan hon ­kände sig mogen att bli artist i eget namn.

”Single of the year”

Första gången som världen fick lära sig namnet Neneh Cherry var i ­oktober 1988. Den i särklass mest inflytelserika populärkultu­rella tidningen under 1980-talet var London-magasinet The Face.

Unga över hela världen, inte minst i Sverige, gick varje månad till kiosker som ­sålde internationell press och köpte The Face för att se vart kompass­nålen pekade.

I novembernumret 1988 av The Face, som fanns i handeln i oktober, satte tidningen Neneh Cherry på omslaget och utnämnde hennes debut till ”Single of the year”. Begreppet hype togs till en ny nivå.

När singeln Buffalo Stance fanns att köpa några veckor senare blev det ­uppenbart att The Face hade rätt.

Ett halvår senare kom debutalbumet Raw like sushi. Sushi var fortfarande ny och exotisk mat i slutet av 1980-talet.

Som svensk tog det lång tid innan man insåg att denna übercoola London-varelse som gjorde musik som var råare än rå fisk var uppväxt på ­landet i Skåne och hette Marianne Karlsson.

Utmärkande för Synchronised devotion och flera andra låtar på albumet är att de är så stillsamma. Kompet består av märkliga ljud, det låter som klockspel eller vibrafon.

”Det är Karl Berger som spelar vibrafon på den låten. En tysk musiker som spelade mycket med Don Cherry. Vi spelade in i hans studio i Woodstock. Det blev en resa långt bort som också blev en hemresa. Vi började det här samtalet med att tala om alla som gått bort. När min mamma gick bort för nio år sedan var jag i chock så länge. ­Efter att ha kommit ur det ville jag bejaka att jag är kvar och har tillgång till livet. Jag vill hylla det som gett mig näring att göra de här sakerna jag har gjort under livet. Det kändes därför naturligt att nu ta sig till en plats där Don hade verkat. Kieran ­Hebden från Four Tet som producerat mitt nya ­album, var också påverkad av Dons tankar om ­organisk musik.”

Den sortens musik som skapades när ni var i tältet Bucky Dome på Moderna Museet i början på 1970-talet?

”Precis. Det var dags att ’celebrate the story’. Karl Berger, Ingrid Sertso och Ornette Coleman hade en studio och skola i Woodstock på 1970-­talet som hette Creative Music Studio. Don var också med där och spelade. När jag nu kom dit ­plockade Karl Berger fram en 50 år gammal vibrafon som var den första han spelade på tillsammans med Don. Det är den som hörs på Synchronised devotion.”

Sedan några år tillbaka ger du ut skivor på Smalltown Supersound, ett litet norskt bolag. Om du fortfarande legat på ett stort internationellt skivbolag kanske det hade varit svårare att ha samma konstnärliga frihet?

”Efter att Raw like sushi gavs ut, mitt debut­album från 1989, blev jag allergisk mot förväntningar. Jag blev sjuk av att omgivningen ville att jag skulle upprepa mig. När vi gjorde Raw like ­sushi gjorde vi den helt spontant. Absolut, vi ville bryta igenom en del barriärer. Men det fanns inga förväntningar alls på vad det skulle bli.”

När du säger att du blev allergisk och sjuk, hur yttrade det sig?

”Vi låg på det engelska skivbolaget Virgin. När Money love släpptes 1992, som första singel till uppföljar­albumet, var skivbolagets reaktion, ’Det är inte en hit, vi drar tillbaka den’. De förstod ingenting. Kraften rann ur och jag blev fysiskt sjuk. Nu vet jag att det sjuka var en överlevnads­känsla. Jag ska klara det här. Skiv­bolag kan säga vad de vill. Den här världen som jag skapat, den har jag kvar forever.”

Omslaget till Homebrew visade att du gick din egen väg. Det är inte ofta man ser en artist stå med en barnvagn på ett skivomslag. Namnet Neneh Cherry är broderat med nål och tråd.

”Det nya albumet som vi gjort nu har en ­vänskap med Homebrew. Det var också en ­skiva där jag gick djupt in mig själv. Det var en lång ­period där jag inte gjorde något soloalbum. Det är en lucka på 18 år mellan mitt tredje och fjärde soloalbum. Jag visste inte hur jag skulle ta mig dit jag ville. Samarbetet som jag gjorde med The Thing var förlösande.”

Albumet The Cherry Thing från 2012 vann en Grammis som bästa jazzalbum. Den norsk­svenska jazztrion The Thing är också musiker som kan din historia. Namnet The Thing ­kommer från en låt av Don Cherry.

”Don Cherrys musik var inte musik som jag valde att lyssna på när jag växte upp. Den bara fanns där. Efteråt har den musiken introducerats för mig av andra musiker som hittat den på egna vägar. Så var det med Slits och Rip, Rig & Panic. Samma sak med The Thing. Jag kom tillbaka till musiken fast från utsidan. Jag mötte min egen ryggrad.”

Hjärnan är som en hund

Neneh Cherry använder ibland uttryck som uppen­bart kommer från engelskan, uttryck som hon ­sedan översätter. Hon uttrycker sig på ­samma gång precist och poetiskt. När man renskriver en intervju uppstår ibland rader som kunde vara ­rader i en låttext.

”Hjärnan är fantastisk”, säger Neneh Cherry och trummar med fingrarna mot sitt huvud.

”Samtidigt är hjärnan en demon. En knäpp hund som springer runt i koppel, hit och dit. Man ­måste skrika åt den, ’Kom hem, kom hem’. Innan jag kommer igång och börjar jobba är det varje gång samma sak. Hjärnan säger att det här kommer inte att bli något. Det här kommer bara att bli skit.”

Hur tyglar du hunden?

”För mig handlar det mycket om samarbete med andra. Det gör att jag på samma gång kan vara i mig själv men också komma ut ur mig själv.”

Omslagsbilden till nya albumet Broken Politics är fotograferad av Wolfgang Tillmans. Jag såg en utställning med honom på Tate Modern, kallad 2017, som är bland det bästa jag sett. Jag tänkte på den när jag lyssnat på ditt album. Tillmans kan fånga hela världen samtidigt som han fokuserar på ett grässtrå som tränger fram mellan stenarna på sin egen altan.

”Jag älskar Wolfgang Tillmans. Jag älskar att han kan fokusera på ett glas eller ett grässtrå och få fram så mycket. Sättet han uttalar sig politiskt är väldigt starkt och känsligt. Jag ville inte göra vad man traditionellt kallar ett politiskt album. Bara att stiga upp ur sängen är en politisk fråga. I jämförelse med många andra känner jag mig ändå väldigt privilegierad. Jag kan resa fritt, jag älskar mitt pass, speciellt nu när det ska bli brexit.”

Du har fortfarande ett svenskt pass?

”Ja. Från början var det meningen att jag ­skulle jobba med Judy Blame, en epokgörande stylist som dog i februari i år, till omslaget. Vi har arbetat tillsammans i 30 år. Sen blev han jättesjuk. Vi träffades mycket på slutet, men det handlade mer om att tillbringa tid ihop . När han gick bort blev jag förlamad. Vad gör vi nu? Joakim Haugland på mitt skivbolag Smalltown Supersound hittade ett gammalt nummer av tidningen i-D med mig på omslaget där Wolfgang Tillmans namn stod på samma omslag. Joakim trodde han hade fotograferat, men det vara en artikel om honom i ­samma nummer. Men där föddes tanken. Tänk om vi skulle kunna kontakta Wolfgang Tillmans? Jag och Cameron skrev ett brev till honom.”

Ett gammaldags brev på papper?

”Nej, tyvärr, ett fucking e-mail (skratt). Jag hade hellre skrivit ett brev! Men han svarade att han ville göra det. Wolfgang kände också Judy Blame, de umgicks i samma kretsar, vilket kändes som en välsignelse. Wolfgang dök upp en dag med en liten väska och bara en kamera. Vi hade aldrig träffats förut. Sen tog vi bilden på gatan, strax ­utanför vårt hus i västra London. Sen var det klart. Bilden kändes som musiken, precis som det ska göra när det fungerar.”

Ett annat exempel är Abbey Road med Beatles. Omslaget ser ut precis som musiken låter och vice versa.

”Eller hur. När vi är i vårt hus i Skåne har vi många vinylskivor. När jag lyssnar på What’s going on med Marvin Gaye vill jag alltid sitta och hålla i omslaget samtidigt. Jag älskar att kliva in i den melankoliska känslan.”

Massive Attack skrev och spelade in en stor del av sitt debutalbum Blue lines från 1991 i ett rum i ert hem i London. Låten Kong på nya albumet har ett beat som påminner lite om Massive Attack.

”Det skulle faktiskt också ursprungligen varit en Massive Attack-låt. Jag har inte pratat med ­någon annan om det här. När jag bodde på Krukmakargatan fick jag lite musik av 3D, Robert ’3D Del Naja i Massive Attack. Jag sjöng in en demo med bandspelare i min dotters rum och skickade tillbaka. Samtidigt skulle de riva det stora flyktinglägret i Calais som kallades Jungle de Calais. I England lovade Lord Dub att barnen i lägret skulle få komma till England. Barnen sov i soptunnor. Sen rev och brände de hela skiten, utan att barnen fick komma till England som lovat. Jag och 3D skrev låten som en protestsång. Den ­skulle heta Dubs Amendment som både var en referens till Lord Dubs löfte och dub som i reggae. Sen blev det inte av att Massive Attack släppte den, så jag tog den till mitt album i stället.”

Som 16-åring turnerade du med Slits. Viv Albertine i Slits har nyligen givit ut två memoar­böcker där hon skriver om att vara medelålders kvinna med en dotter som blir vuxen och föräldrar som dör.

Robyn dansar i terapisoffan

”Jag känner igen mig mycket i henne, även om hon är lite äldre än jag. För ett par år sedan hade jag en väldigt jobbig period. Kärnan i mitt liv, the hub, har alltid varit familjen. Jag fick mitt ­första barn när jag var 18. För att skivor och turnéer ska funka, måste i första hand familjen funka. När ­barnen sedan blev stora ändrades det. Plötsligt kunde jag blicka ut över livet mer själviskt. Sam­tidigt när man som äldre kvinna går in i klimak­teriet passar man inte in i samhället. Det är inte ­sexigt, vem vill höra om det? Det finns absolut ­åldersrasism.”

Viv Albertine skriver mycket om just det.

”När man kommit fram till 50-årsåldern i sitt liv, ska man då inte få känna stolthet över den ­resan och vart man kommit? Man har definitivt mer att erbjuda. I stället möts man av kommentarer som att ens bäst före-datum har passerat.”

En annan låt heter Deep vein thrombosis. Jag googlade och fick veta att det på svenska är djup ventrombos, blodpropp. Det är inte något som 20-åringar sjunger om direkt.

”Haha, jag använder det mest som en metafor. I Jamaica används bloodclot som ett svärord. Det är det jag syftar på. Som jag sedan sjunger, ’Life is a bitch and then you die’.”

Bitch betyder ordagrant ’female dog’, vilket du också sjunger. Det är en väldigt snygg lek med ord och uttryck.

”Tack. Hur den låten kom till har också en lite rolig historia. Mabel, min yngsta dotter, är ju en superstar nu. Hon började med att gå på Rytmus i Sverige, sedan flyttade vi till London. När hon fick kontrakt föreslogs olika låt­skrivare hon kunde skriva ­låtar tillsammans med. En bodde i Leeds och en i Manchester. Vi tyckte hon var för ung för att vara där ensam så jag hängde med. När hon var ute och jobbade satt jag på ­hotellrum i Leeds och Manchester och skrev. Blodproppssången kom till på så vis.”

Även din dotter Tyson arbetar med musik. Vad kan du ge för råd till dina barn där de nu möter samma branschstruktur som du en gång mötte i samma ålder?

”Don brukade säga en bra grej som jag återupprepat hundra gånger för dem. Don’t let them change you.”

Neneh blir tyst en liten stund innan hon fortsätter och upprepar frasen:

”Don’t let them change you. Det finns vissa kompromisser som jag gjort på vägen som jag ångrar. Jag gjorde en gång en video med David Fincher som var skräddarsydd för den amerikanska marknaden. En fantastisk regissör, visst. Men det blev det värsta jag gjort. Det ångrar jag verkligen. Om man vågar lita på sin intuition blir det nästan ­alltid bäst.”

Men det kan vara svårt att göra det när man inte är ekonomiskt oberoende och behöver pengarna.

”Mabel är hungrig, hon vill ha framgång. Hon är så bestämd och självklar att jag nästan kan bli lite rädd. Om hon någon enstaka gång ändå tvivlar, säger jag: ’Feel it. Gå tillbaka in dig själv, ta beslutet därifrån. Då blir det rätt’.”