Di Weekend INTERVJUER

En filmmakares uppväxt

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Rojda Sekersöz filmar Jonas Gardells boksuccé En komikers uppväxt.

Joey Abrait

Rojda Sekersöz var den yngsta antagna någonsin på Stockholms dramatiska högskolas regiutbildning och hon fick en Guldbagge som Årets nykomling för Dröm vidare. När hon blev erbjuden att regissera Jonas Gardells succéroman En komikers uppväxt hade debutfilmen inte ens haft premiär än. ”Pengar är en drivkraft – av principskäl”, säger hon.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Rojda Sekersöz första minne av film är en Disneyfilm med Piff och Puff. Hennes mammas kompis hade spelat in den på ett VHS-band. Eller rättare sagt en halv film, den andra halvan var det någon i familjen som spelade över med en turkisk tv-serie.

Ett tydligt tidigt minne från en biograf var när hon såg Titanic. Trots att hon hade några månader kvar till åldersgränsen elva år, lyckades hon ändå komma in i bio­salongen.

Men Rojda Sekersöz kanske viktigaste filmminne är när hon fyndade två VHS-­filmer på Rättviks marknad som 13-åring. Vid den tiden ville hon fortfarande bli skåde­spelare. Hennes mamma tog med henne på provfilmningar, hon tog teaterlektioner, och på vägen hem från skolan brukade hon lyssna på musik i sin freestyle och låstas att hon var med i introt till en film.

Efter att ha köpt med sig filmerna Billy Elliot och The Believer hem till Älvdalen tog livet en annan riktning. Två till synes olika filmer, men som båda skildrar sökandet ­efter identitet och grupptillhörighet, fick Rojda Sekersöz att vilja bli regissör.

”Jag längtade inte bort från något, men till något som jag inte hade tillgång till. ­Genom filmen fick jag komma in i en ­annan värld och någon annans liv. Det fick mig att förstå att film är det bästa sättet att ­påverka människor på.”

FAKTA
Rojda Sekersöz

Ålder: 29 år.

Bor: I Bagarmossen i södra Stockholm.

Familj: Sambo.

Bakgrund: Regiutbildningen vid Stockholms dramatiska högskola. Långfilms­debuterade 2017 med Dröm vidare. Skriver även poesi.

Aktuell: Har regisserat En komikers ­uppväxt, som har premiär den 11 oktober.

VISA MER
”Fin natur och rasism”

Rojda Sekersöz är född och uppvuxen i Stockholm, men flyttade till Älvdalen i Dalarna när hon var tio år. Familjen ­köpte och drev en pizzeria där.

”Fin natur, samhörighet och rasism, det är de tan­karna som kommer först när jag tänker på Älvd­alen. Det var mina största upplevelser där”, säger hon och fortsätter:

”Det är en tid som färgade mig väldigt mycket, på gott och ont. Jag var mycket i naturen, det var där jag började skriva och där jag bestämde mig för att bli regissör. Det var också i Älvdalen som jag upplevde rasism och utanförskap, och det som ­gjorde att jag ­ville berätta mina historier, uppslag och idéer. Jag skulle inte vilja ha den tiden ogjord, trots att det ibland var svårt.”

Under den här tiden läste hon Jonas Gardells roman En komikers uppväxt för första gången. Boken skildrar mobbning i en förort på 1970-talet, och kretsar kring den tolvårige ­huvudpersonen Juha. Nu, lite mer än ett decennium senare, regisserar hon ­filmatiseringen av boken. Jonas Gardell har sagt i intervjuer att han inte nog kan lov­orda Rojda Sekersöz, som hjälpt honom med nya infallsvinklar.

”Det är en så fin berättelse. Jag blev väldigt drabbad när jag läste den när jag var liten, och blev också drabbad när jag läste manuset. Det var därför jag tackade ja. ­Jonas har skrivit ett jättefint manus. Innan det blev klart att jag skulle regissera ­träffades vi för att prata, men det var som att vi började jobba direkt. Det bara flöt på, vi hittade ett samarbete på en gång. Det skedde väldigt naturligt och organiskt. ­Vissa delar hade jag lite problem med, och de strök Jonas direkt”, säger Rojda ­Sekersöz.

Filmen är råare

En komikers uppväxt gjordes som en miniserie redan 1992, men enligt Rojda ­Sekersöz handlar filmatiseringen mer om hierar­kierna bland barnen och mindre om huvudrollsinnehavaren Juha, som spelas av ­Johan Rheborg.

”Jag tror att jag har tagit fram en mer ­allvarlig, minimalistisk spelstil än vad tv-serien hade. Vi har en annorlunda blick på historien. Jag är en annan regissör från en annan generation. Det är en annan typ av nutidshistoria. Filmen handlar om att stanna upp och faktiskt möta sin historia och ta ansvar, till skillnad från att vilja fly. Stilmässigt är det en annan blick, och ett annat tempo.”

Vad är svårast med att regissera barn?

”I det här fallet skulle jag nog säga att det var det mänskliga ansvaret för barnen som arbetsledare. Det uppstod grupperingar även i verkligheten som jag fick hantera. Att vara regissör är att vara sociolog och pedagog typ. Som regissör vill jag ju samtidigt pusha skådisarna, och att balansera den mänskliga kompassen med yrkes­rollen är svårt.”

Tog kontakt med regissörer

När Rojda Sekersöz var 15 år flyttade hon tillbaka till Stockholm för att gå gymnasiet med filminriktning, och som 19-åring blev hon den yngsta personen någonsin som ­antagits till Stockholms dramatiska högskolas regiutbildning.

”Jag blev skitglad. Samtidigt var jag inte så förvånad. Inte för att jag tänkte att jag skulle komma in. Men jag kom direkt från gymnasiet och hade ingen riskanalys. Folk sa till mig att det ’var en bra erfarenhet att söka’, eftersom de inte ville att jag skulle bli besviken. Men jag förstod inte vad de ­menade med ’bra erfarenhet’. Jag sökte ju för att jag vill komma in, jag hade inget att förlora.”

Redan på gymnasiet kontaktade hon producenter och regissörer som hon såg upp till för att fråga om de ville ta en fika, ­däribland Lukas Moodysson. För två år ­sedan långfilmsdebuterade hon med Dröm vidare och tilldelades i fjol en Guldbagge för Årets nykomling, med moti­veringen ”En ny viktig röst i Sverige”. Hon har ­sedan gymnasiet, som hon själv beskriver det, ­befunnit sig i ett ekorrhjul av jobb.

Tuva Novotny: »Jag är så lycklig«

”Det tuffaste för mig är nog att balan­sera hälsan och arbetet och att sätta gränser. I somras var jag för första gången ledig en hel månad. Innan dess jag var ledig var tio dagar förra julen, då var jag på ett meditationsläger där man är helt tyst. Jag hade ingen dator eller telefon under de dagarna och jag märkte att det inte händer så ­mycket om någon får vänta en vecka på ett mejl­svar. Det är väldigt sällan som det är panik. Och familjen finns kvar.”

S och Y tatuerat på handen

På fingrarna har Rojda Sekersöz tatuerat tecken som påminner om runskrift. De ­betyder väg och sol på kurdiska. Initia­lerna S och Y, för mamma Sebiha och pappa Yusuf, skymtar också på fingrarna. Föräldrarna kom till Sverige från turkiska ­Kurdistan innan hon föddes. I dag bor de allihopa grannar i Bagarmossen i södra Stockholm.

”Min pappa är en skrivande person och han har varit den som jag har haft mest samtal med. Jag har alltid relaterat mitt konstnärskap till min pappa, men de ­senaste två åren har jag insett att, det var ju mamma som anmälde mig till teater­kurser och tog med mig till provfilm­ningar? Det var hon som var med mig rent praktiskt.”

”Vill äga mer av mitt konstnärskap”

En annan viktig person i Rojda Sekersöz familj var hennes farfar.

”Han blev runt 100 år, och var den första som fick vårt efternamn. Det var så mycket historia som försvann med honom. Han var hantverkare, men hade ingen utbildning. Han tillverkade sina egna instrument som han spelade på. Han sjöng, visserligen ­dåligt, men han sjöng alltid. Han hade ­alltid velat bli artist och låtsades ibland i okända sammanhang att han var skådespelare. Det känns väldigt ofta som att jag får leva livet han ville leva, och jag tror det är därför som han betyder mycket.”

När Rojda Sekersöz inte arbetar brukar hon promenera eller umgås med familjen. Lyssnar på Morgonekot gör hon varje dag. Tittar på film gör hon däremot inte särskilt mycket.

”Jag är väldigt rastlös av mig ... Jag ­tycker att idén av att titta på film kan vara tråkig, jag har jättesvårt att sitta still och titta. Är jag ledig en hel dag händer det att jag ser två, tre filmer, men jag hinner aldrig ikapp allt jag vill se.”

Rojda Sekersöz säger att livet är för kort för att hon ska hinna göra alla filmer hon vill, hade hon fått välja hade hon gjort en film var tredje år.

”Min dröm är att skriva manus till ­varannan film som jag regisserar. Jag vill filma utomlands också, och göra historier som utspelar sig utanför Sverige. Jag vill äga mer av mitt konstnärskap, ekonomiskt också.”

Har det varit svårt att få det att gå runt?

”Det är en av grejerna som var mina ­föräldrars största oro, eftersom de själva gjort en klassresa. Pengar har aldrig varit en drivkraft för mig. Däremot kommer jag att kräva att jag ska ha minst lika mycket betalt som mina manliga kolleger. Det har jag inte just nu, män med mindre erfarenhet än mig kan ha mer betalt. Nu är ­pengar en drivkraft av principskäl, men det är inte det som kommer att avgöra vad jag tar för jobb. Det har med makt att göra. Makt och frihet att få göra det man vill.”

Fler miljoner när det är män som gör film Vad är din bild av den svenska film­branschen?

”Den är mer lik andra branscher än vad folk i den tror. Vi har en förskönad självbild att vi skulle vara mer jämställda, mer fria, som kanske inte stämmer.”

Vad får dig att tacka ja till en film?

”En bra historia. Ett sammanhang där jag kan vara mitt bästa jag.”

Sedan Rojda Sekersöz som tonåring ­bestämde sig för att bli regissör har hon aldrig tvekat inför vad hon vill göra.

”Min drivkraft är att jag vill vara med och förändra världen. Film har kapaci­teten att förändra saker. Det gjorde den i mig och det är fortfarande det som är min drivkraft. Det är enkelt att bli smickrad när det börjar rulla in jobb, det är farligt. Man ­tänker ’vad coolt’, det är mer pengar, mer kredd och större jobb. Då måste man ­stanna och tänka på om det är rätt riktning. Annars är det lätt att för­lora sig i den här branschen.”