Di Weekend INTERVJUER

En bråkstake i de nobla salongerna

Di Weekend har träffat Nobelpristagaren i ekonomi Richard Thaler.

Foto: Amanda Lindgren

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Richard Thaler är beteendeekonomen vars teori om hur man får människor att ta bättre ­ekonomiska beslut genom ’nudges’, knuffar, ­omfamnades av Barack Obamas administration.
Nu ska han syna det svenska premiepensions­systemet – och tilldelas Nobelpriset i ekonomi.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

”Ni måste locka till mer klick! ’Selena Gomez motspelare på besök i Stockholm.’ Det borde rub­riken på den här artikeln vara”, säger Nobelpristagaren Richard Thaler och skrattar.

Hollywoodfilmen han skojar om är den ett par år gamla The Big Short, baserad på boken med samma namn av ­Michael Lewis, som handlar om finanskraschen 2008. Professorn i ­beteendeekonomi har där en ­liten roll som sig själv tillsammans med artisten Selena Gomez, där han förklarar den ekonomiska teorin ”heta handen-illusionen” för tittarna. Den går ut på att man inom sport liksom i banksystemet tar en positiv utveckling för given, om det tidigare har gått bra.

Att årets Nobelpristagare i ekonomi, Richard Thaler, med­verkar i en Hollywoodfilm tillsammans med stjärnor som  Ryan Gosling och Steve Carell säger ganska lite om hans värv som professor i ekonomi. Men det säger något om hans växande popu­laritet på senare år. För historien om Richard Thaler är också historien om hur den från början utskällda beteende­ekonomin visade att det finns människor bakom de hårda siffrorna och räkne­modellerna som neoklassisk nationalekonomi förespråkat i över 100 år. Eller som han själv skriver i boken Beslut och beteenden, från 2015:

”Efter ett liv som professionell renegat håller jag långsamt på att anpassa mig till idén att beteendeekonomin håller på att bli en del av den gängse nationalekonomin.”

Uppdrag av svenska regeringen

Vi ska prata mer om beteendeekonomi och om Nobelpriset. Men först ska vi bege oss till det svenska premiepensions­systemet. Richard Thaler har nämligen fått i uppgift av statistikern Stefan Lundbergh att ge sin syn på det ­svenska premiepensionssystemet i en större utredning för regeringen. Därför besökte han också Sverige nyligen för att föreläsa på House of Finance i Stockholm. Richard Thaler förklarar:

”För ett antal år sedan hade jag en svensk student på ­Chicagos universitet, Henrik Cronqvist, som berättade om en ny premiepensionsreform. Det slutade med att vi skrev en artikel om det. Regeringen har funderat på ändringar i det nuvarande ­systemet och frågade oss om vi kunde titta närmare på det. Så vi har precis fått underlaget och börjat gräva ned  oss i det.”

Premiepensionen fungerar som bekant så att varje år avsätts i ­regel 18,5 procent av våra årliga inkomster före skatt till den allmänna pensionen. 2,5 procent av dessa går till premie­pensionen, som är en del av den allmänna pensionen. Den placeras i fonder som man själv kan välja, sammanlagt nära 900 fonder. Gör man inget val placeras pensionsfonderna auto­matiskt i fondportföljen AP7 Såfa, som består av fonderna AP7 aktiefond och AP7 räntefond. AP7 Såfa är en form av standar­di­serat val utformat för de som inte kan, eller vill, placera fonderna själv.

Ifrågasätter soffliggarfonden

AP7 Såfa, som ibland kallas soffliggarfonden, har varit framgångsrik sedan starten vid millennieskiftet och har under de senaste åren haft en ännu bättre utveckling på börsen. Richard Thaler menar att den förvalda fonden är ett bra val på alla sätt, förutom möjligen det faktum att den använder sig av en hävstång. Det som menas med hävstång är att man lånar pengar för att kunna investera dem med förhoppningen att öka avkastningen och därmed ge en högre pension. Hävstången är i dag 25 procent efter att tidigare ha varit 50 procent. Det innebär att om fondens kapital är 100 kronor ­lånar man 25 kronor för att investera 125 kronor.

”Det är inte säkert att det är ett smart system i det långa ­loppet, men framför allt tycker jag att det är viktigt att människor vet om att den används, vilket jag tror att många faktiskt inte vet i dag”, säger Richard Thaler.

Systemet har varit fördelaktigt när aktiemarknaden har gått bra, men det innebär också en större risk om det börjar gå ­dåligt. Hävstången är en av sakerna som Richard Thaler ska titta närmare på, samt om det är rimligt att det finns så många fondval.

”Det finns en övning som jag alltid uppmuntrar chefer och ansvariga att göra. Den går ut på att man ska tänka att det har inträffat en kris. Vad händer om vi har en ny finanskris? Är vi nöjda med systemets struktur? Och är det en bra idé att ha tillgång till 900 fonder när i princip alla väljer standard­fonden?”

Valmöjligheten kan vara en dröm för en doktor i ekonomi men Richard Thaler menar att för de flesta är det som att be dem plocka isär sin bil och sedan sätta ihop den igen. I stället föreslår han fler förvalda fonder likt AP7 Såfa. 

Den största upptäckten

I slutet av 1970-talet träffade Richard Thaler psykologerna ­Daniel Kahneman och Amos Tversky. De tre blev vänner och dessutom pionjärer inom det tvärvetenskapliga området ­beteendeekonomi, vars forskning ligger i gränslandet mellan ekonomi och psykologi.

”Att upptäcka Daniel Kahneman och Amos Tversky anser jag vara min största vetenskapliga upptäckt. Jag var exalterad över deras forskning och när jag fick veta att de skulle tillbringa ett år på Stanfords universitet ordnade jag så att jag var där samma år. Jag förföljde dem i princip, men vi blev vänner. Jag lärde dem ­ekonomi och de lärde mig psykologi”, säger Richard Thaler.

Beteendeekonomi är en relativt ung forskningsgren som studerar hur individer fattar beslut kopplade till ekonomi. Klassiska nationalekonomiska modeller utgår från pre­missen att människor vet sitt bästa och handlar därefter. Men människor är sällan exper­  ter och gör irrationella val baserat på en rad slumpmässiga faktorer. Richard Thaler och hans kolleger vill med sin forskning föra ­ siffrorna närmare människorna de undersöker.

”Människor är inte rationella"

Richard Thaler beskriver sig själv som en ”troublemaker”, en bråkstake. Han var den student i klassen som alltid ställde jobbiga frågor under lektionerna och ämnet till hans doktorsavhandling var det oväntade ”Hur mycket värderar vi ett liv”. Richard Thaler undersökte hur mycket man skulle behöva betala för att få människor att ta ett riskfyllt jobb. Samtidigt ställde han också frågorna: ”Du har blivit exponerad för en ovanlig sjukdom och det är en tusendels risk att du dör. Hur mycket kan du tänka dig att betala för ett bote­medel?” Den andra frågeställningen löd: ”Du är inte sjuk men vi behöver volontärer för ett experiment där det är en tusendels risk att du får sjukdomen. Hur mycket vill du ha betalt för att delta?”

”En ekonom skulle säga att svaren borde vara ungefär likvärdiga eftersom risken är lika stor i båda fallen. Men svaren jag fick skilde sig kraftigt. Många sa att de skulle betala 5 000 dollar för ett botemedel, men inte delta i experimentet ens för 1 miljon dollar”, säger Richard Thaler.

Exemplet ovan är själva fundamentet inom beteendeekonomin. Rationella människor borde vilja ha lika mycket betalt i båda scenarierna eftersom riskerna är desamma. Men verkligheten fungerar inte så. Människor är inte rationella – snarare är de flesta av oss högst irrationella. Richard Thalers forskning är fullt av liknande exempel.

På senare år har beteendeekonomin och dess idéer fått ­större uppmärksamhet. Men likt många nya forskningsområden avfärdades området av den för tillfället etablerade skolan. Sedan 1995 är Richard Thaler anställd av Chicagos universitet, vilket är ironiskt då Chicago brukar sägas vara den neoklassiska ­nationalekonomins högborg. Anställningen var inte heller okontroversiell. När den dåvarande Chicagoprofessorn och ­Nobelpristagaren Merton Miller av en journalist fick frågan varför han inte hade blockerat utnämningen av Thaler sva­rade han: ”Varje generation måste få göra sina egna misstag.”

Du möttes av stor skepsis tidigt i din karriär. Varför tror du att det var så?
”Jag hade nya idéer. Även om jag inte var den ­första att ifrågasätta huruvida de klassiska ­modellerna var rimliga. De lättaste modellerna att lösa är de som utgår från att människor är smarta. Men tänk dig att försöka bygga en modell efter att vad människor väljer när de går runt i en mataffär. Deras blick dras till en fin förpackning, de får ett smakprov på något. Trots att vi kanske har en inköpslista gör vi ofta oplanerade inköp. Att förklara det i en matematisk modell är omöjligt”, säger Richard Thaler.

Samtidigt menar han att ekonomiska modeller inte är ­oanvändbara, utan tvärtom viktiga för att de förklarar hur vi borde bete oss – även om de oftast inte gör ett lika bra jobb att beskriva hur vi de facto beter oss.

”Ekonomi är inte en teori om experter, utan en teori om alla människor”, säger Richard Thaler.

En knuff för att hjälpa

Om beteendeekonomi utgår från att människor inte fattar ­rationella beslut, är det inte heller en orimlig tanke att vi ­behöver hjälp i rätt riktning. Det för oss vidare till Richard Thalers ­teori om nudging, knuffar.

2003 skrev Richard Thaler tillsammans med kollegan Cass Sunstein en uppsats inom ämnet ”libertariansk pater­nalism”. Uttrycket har de kommit på själva och i korthet går det ut på att konstruera valmöjligheter som är så bra som det går för ­varje individ utan att inskränka på dennes frihet. För frihet, i sann amerikansk anda, är så klart viktigt. Det handlar alltså inte om beslutande lagar utan om det som Richard ­Thaler i dag kallar för ”nudging”, det vill säga att knuffa någon till att fatta ett bra beslut. Termen myntade Thaler och Sunstein i ­boken Nudge som kom 2008.

Boken fick mycket uppmärksamhet runtom i världen och Richard Thaler anlitades av den brittiska regeringen som införde en enhet som inofficiellt kallades ”the nudge unit” och är verksam än i dag. Kollegan Cass Sunstein arbetade å sin sida under en tid med Obamas administration i Washington.
En knuff kan tyckas manipulativ om den får oss att göra val vi kanske inte hade gjort annars, men ­enligt Richard Thaler är en knuff avsedd att hjälpa.

”Om vi är på ett okänt ställe behöver de flesta av oss en karta eller en gps. Jag har världens sämsta lokalsinne och en dag var jag med två vänner på en restaurang. Efteråt pekade de ut riktningen hemåt åt mig, men efter fem minuter var jag tvingen att ta upp mobilens gps för att hitta. Jag gillar den analogin, för om du använder en gps känner du dig inte manipulerad, du känner dig hjälpt.”

En knuff kan handla om enkla saker som att matbutiker ­låter den hälsosamma produkten få bäst plats i hyllan. Men det kan också handla om större saker som ett premiepensionssystem.

Vad tror du är den största globala ekonomiska utmaningen vi står inför?
”Förutom USA:s nuvarande president är det svårt att säga. Men klimatförändringar är ett stort ekonomiskt problem. Vi har en orkan per vecka just nu, vilket borde skrämma oss. ­Enligt min åsikt var Parisavtalet extremt viktigt, trots att det inte var bindande. Länder kommer inte att samarbeta om inte alla har lovat att de kommer göra det. Det är vitalt för världen att Paris­avtalet fungerar och det vore ett hemskt misstag om vi drar oss ur det. Men det är viktigt att stater som Kalifornien har sagt att de inte kommer att dra sig ur. Jag misstänker att även New York och Illinois kommer att göra samma sak. Allt är inte hopplöst.”

Hur tror du att Donald Trump kan påverka den globala ekonomin?
”Han är definitivt den minst kompetenta presidenten som jag kan minnas. Han har inte heller omgett sig själv med ­experter. Det är en dålig kombination. Det finns fortfarande hundratals positioner i regeringen som ännu inte är tillsatta. Oavsett vad man tycker om hans politik kan vi slå fast att vi har en inkompetent regering.”

Hans bakgrund som affärsman lyftes på förhand fram som en positiv aspekt. Kan han vara framgångsrik inom just ekonomi och företagande?
”Det finns en skillnad mellan en affärsman som Mitt ­Romney och en som Donald Trump. Trump var en realitystjärna, men vi vet inte om han faktiskt var en bra affärsman. Han ärvde en massa pengar från sin far, gick bankrutt flera gånger och vägrar att visa sin deklaration. Det finns inga bevis på att han är en lyckad affärsman. Även om jag inte håller med om Mitt Romneys politik tror jag att han hade varit en kompetent president. Trump är motsatsen och det är skrämmande att han är ansvarig över kärnvapen.”

Spenderar miljonerna irrationellt

Beteendeekonomi får i dag allt större uppmärksamhet och erkännande. 2002 erhöll vännen och kollegan Daniel Kahneman Nobelpriset i ekonomi för sin forskning och nu 2017 belönas även Richard Thaler, som har nämnts som en av favoriterna till att vinna priset flera år i rad.

Enligt Kungliga vetenskapsakademin tilldelas Richard ­Thaler priset för att hans arbete ”har byggt en bro mellan de ekonomiska och de psykologiska analyserna av individuellt ­beslutsfattande.” I samband med att det meddelades att han får Nobelpriset lovade han att spendera prissumman på 9 miljoner kronor som de flesta av oss skulle göra: så irrationellt som möjligt. Samtidigt passade han återigen på att skämta om sin roll i The Big Short.

”Jag tror att min filmkarriär var viktig för att jag fick det här priset. Jag är ­besviken över att det inte nämndes i motive­ringen.”

En teori är inte en gissning