Din utställning heter Kastad/cast. Vad kommer du att visa?
”Jag visar bland annat ett filmverk där en kvinna blir gjuten på ett våldsamt sätt. Gjuta heter cast på engelska, men betyder också kastad. Att fördjupa mig i orden, etymologin och betydelser är ett nytt sätt för mig att generera bilder. Men jag har fastnat för begreppet ’geworfenheit’, kastadhet på svenska, som den kontroversielle tyske filosofen Martin Heidegger myntade. Han talade om vår existens som att vi är utkastade i världen. Det tycker jag är otroligt vackert.”
Du har arbetat med installationer och skulptur genom hela din karriär. Hur kom du in på det?
”Jag började med måleri, men målningarna växte gradvis ut från väggen. Jag fascineras också av gjutandet. Processen är nästan som en födelse. Först ska man modellera något i vax. Sedan smälter man ur skulpturen och gjuter den med 1000-gradigt brons. Ur det kommer en rykande het skulptur, och det förloppet är totalt hänförande.”
I några av dina verk har du även gjutit av dig själv. Hur går det till?
”Det är som en blandning mellan spa och tortyr. Först ska man raka av sig allt kroppshår, sedan smörja in sig i vaselin och till slut omslutas av gips som stelnar. Det är klaustrofobiskt, men det finns också något intressant i att bli petrifierad. Det blir ett sätt att döda sitt gamla jag och förnyas, en nedbrytning och återuppbyggnad av ens identitet.”
Identitet är ett återkommande tema i dina verk och du har tidigare sagt att du som ung tyckte att det var komplicerat ”när andra har en bild av vem man är innan man ens blivit någon”. Hur är det i dag?
”Det är alltid aktuellt. Att växa upp i en offentlig familj gjorde att det fanns en bild av mig innan jag kom in i rummet. Det har jag alltid behövt förhålla mig till. Som i skolan där barnen tyckte att det var spännande att min pappa var ’rik’, medan jag tyckte att det var märkligt att få frågor om vi hade pool och heltäckningsmattor hemma. Ena dagen kunde alla flockas kring en och vilja leka, andra dagen var man en annorlunda figur. Att se hur det kunde vända påverkade mig starkt.”
Är det dina minnen som gör att din bildvärld ofta befolkas av barn?
”Delvis. När Paul Getty III kidnappades på 1970-talet blev politik och hot påtagliga för oss också, och det finns med i verket Betraktarna. Men jag använder också barnen som förstärkare. Som vuxen kan man vara tuff, tycka att allt är tillåtet och att inget chockerar en. Men så kommer ett barn in, med sin blick, närvaro och sitt medvetande, och då reagerar människor helt annorlunda.”
Ett annat av dina signum är att vända på perspektiv, människor och ting. Ett exempel är ditt kända verk ”Dö för dig”, där en ek hängdes upp och ner vid Sergels torg. Vad var din tanke?
”Jag växte upp i en fri och gränslös tid, men på konsthögskolan blev friheten en utmaning. Då började jag undersöka gränser och vår absoluta gräns som människor är tyngdlagen, och att vi en dag ska dö. Vi vet inte hur, vi vet inte när, men vi vet att. Den ofattbara medvetenheten om min egen dödlighet slog mig när jag var fyra år. Men det som intresserar mig mest är övergången mellan tillstånd, som liv och död, eller inre och yttre, för att det finns en laddning nära gränsen.”
Apropå gränser: din pappa Pehr G Gyllenhammar har nyligen flyttat till Kanada. Har du varit där?
”Han flyttade nyligen, och jag tycker att det är lite långt bort.”
Du har bott i London, New York och har nu bostad och ateljé i Spanien. Hur är det?
”Där är jag mer i evigheten, och här är jag mer i dagligheten. I Stockholm styckas tillvaron upp i praktiska bekymmer, där staden och världen blir påträngande med sin oro och sitt nyhetsflöde. Men vid Medelhavet finns en existentiell dimension som ger mig uthållighet i skaparflödet.”
