Di Weekend INTERVJUER

Dystopi från det svenska pojkrummet

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Ur boken Passagen.

Simon Stålenhag

Science fiction-konstnären Simon Stålenhag har på några få år gått från en anonym tillvaro till att snart göra Hollywoodfilm av sin senaste bok .
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Sommaren 2013 lade Simon ­Stålenhag ut sina bilder på Facebook. Det blev en digital katapult. Amerikanska nätsajten The Verge plockade upp dem, gjorde en intervju och sedan dess har det gått snabbt. Nu har han gett ut tre ­böcker, målat Naturhistoriska museets permanenta evolutionsutställning och precis sålt filmrättigheterna till sin senaste bok Passagen till Hollywoodproducenterna bakom The Avengers-filmerna, bröderna Joe och Anthony Russo.

Även om Simon Stålenhags namn inte är bekant för de flesta har nog många stött på hans fotorealistiska stil, som hyllats av en enig recensentkår. Motiven i hans första två böcker, de illustrerade romanerna Ur varselklotet (2015) och Flodskörden (2016), är robotar och rymdfarkoster i Mälarölandskap, där han bland annat låter dinosaurier spatsera runt Hemglassbilar.

Hyperrealistiska landskap, ”som en dröm man har glömt att man haft”, med hans egna ord.

Det är ödesmättade målningar. Eller som en recensent uttryckt det: ”Det är någonting med dem jag inte riktigt blir riktigt ­färdig med. Som det brukar vara med bra konst”.

Själv tonar han ned det konstnärliga.

FAKTA
Simon Stålenhag

Ålder: 34 år.

Bor: Lägenhet Kungsholmen, Stockholm.

Familj: Hustrun Josefin Peters, jazz­sångerska och kompositör.

Bakgrund: Personlig assistent, utbildad speldesigner, Future Games Academy, ­animationsbyrån Filmtecknarna och gjorde bakgrunderna i filmen Searching for ­Sugarman, har illustrerat Naturhistoriska riksmuseets permanenta utställning Fossil och evolution.

Böcker: Passagen (2017), Flodskörden (2016), Ur varselklotet (2015), Fossil och evolution (2015, utställning på Naturhistoriska riksmuseet).

Fritid: Promenader med barndoms­vännen Ola. Cykelturer på någon av sina fyra bmx-hojar.

VISA MER

”Det jag håller på med är primärt ­science fiction. Inte konst.”

Det annorlunda sättet att göra sci-fi på har gett honom en speciell aura i fansens ögon.

Twitterstatistiken säger att de framför allt är 25 till 35 år. Ofta män.

”Någon skojade på Twitter och sa att jag var den kändaste svensken i världen. Bland dem som är intresserade av science fiction är jag kanske det, men det är ju inte så många.”

En apokalyptisk framtid

Simon Stålenhag är en samlare med känslo­mässiga tankstreck utdragna till det för­flutna och känselspröten riktade in i en apokalyptisk framtid. Då. Nu. Sedan. I en bild.

Den här morgonen har han dock ägnat åt att programmera tv-spelsmusik. Musik är nämligen hemligheten bakom hans bilder, vilket han kommer att åter­komma till strax.

Han har sin skrivarlya och ateljé ute på Färingsö väster om Stockholm. En liten ­stuga som står på barndomsvännens mammas tomt, med hästar lufsande runt i trädgården. Några åkrar bort står huset där han växte upp, intill kyrkan.

”Jag försöker vara här så mycket som möjligt, det är skönast att jobba här.”, ­säger han.

Musiken är kärnbränslet

Huset är rött med vita knutar. Inne är det trångt, kreativt och stökigt. Ett ­vuxet pojkrum: Playstationkonsol, en trave tv-spel och bluerayfilmer, som Ghost in the Shell och dataspelet Horizon Zero Dawn. I bokhyllan samsas The complete poetry and prose of William Blake med Carl Sagans Kosmos och Svensk Dikt.

Skönaste stolen är en rottingfåtölj från 1980-talet. På väggarna hänger GB-glassskyltar inhandlade på loppis i Hjo. I kokvrån finns receptböcker från 70-talet och kokplattorna där det stektes pannkakor när han var liten.

Simon Stålenhag började hålla på med datorer som 11-åring och följde storögt den svenska demoscenen med LAN-partyn där det knackades kod på hemdatorer som Commodore C64 och Amiga 500. En nörd­rörelse som skulle lägga grunden till det svenska dataspels- och musikproducentsundret vars frukter skördas nu med miljard­noteringar av dataspelsutveck­lare som Paradox Interactive och Spotify.

Han lärde sig måla med morfars akvarellfärger, mycket landskap och fåglar, ­inspirerad av Gunnar Brusewitz, Bruno Liljefors och Lars Jonsson.

Men det är musiken som är kärn­bränslet i hans arbete, även om han bara stod ut med att plugga komposition på Ingesunds folkhögskola i ett halvår.

Han plockar fram en plastig synt köpt på Ebay, blippar fram en radda trumslag och symbalkrascher, improviserar snart fram tre toner i temat ur Terminator 2 och fortsätter att låta fingrarna löpa till introt i Das Boot.

”Alla böcker jag gjort är den musik jag lyssnat på och fått bilder i huvudet av.”

De första böckerna refererade också mycket poesi, som dikter av Tomas Tranströmer och Harry Martinsson.

Senaste boken Passagen handlar om en tonårstjej på väg genom ett dystopiskt USA tillsammans med en liten gul robot. Den inleds med en dikt av Bruno K. Öijer, men främsta inspirationen kommer från 1990-talsmusik.

”Mycket från Radioheads OK computer, men också The Shins, även om det är lite anakronistiskt. Jag har gjort massor av låtlistor i Spotify som jag tror kommer att bli nästa bokprojekt.”

Demonregissören bidrar

Vägen till Hollywood gick via det lilla, men trendkänsliga, förlaget Fria Ligan där ­Simon Stålenhag är en av fem delägare.

Den amerikanska utgivningen av Passagen gjordes som ett Kickstarterprojekt som samlade in drygt 3 Mkr. En av de större ­bidragsgivarna var demonregissören ­Guillermo del Toro, som nyss på Oscarsgalan tog hem båda de tyngsta klasserna, Bästa regi och Bästa film, för sin senaste skapelse Shape of water.

Passagen ska ges ut i USA i höst under titeln The Electric State.

”Att del Toro är en av dem som backat Kickstarterprojektet säger en del om ­Simons räckvidd. Om filmen blir en hit kan han bli en superstjärna, men Simon vill göra saker på sina egna villkor snarare än att maximera sin exponering”, säger Tomas Härenstam, vd på Fria Ligan, som har fått mer arbetsro numera när Simon Stålenhag lägger arbetstiden i sin stuga.

”Vi satt ihop ett tag, men det blev inte så mycket gjort. Vi satt mest och pratade, väldigt roliga diskussioner.”

Rättigheterna till Electric State var ett hett byte. Fyra filmstudior och ett stort antal producenter och regissörer var med i budstriden, enligt amerikanska nätmagasinet Deadline.

Filmregissör är Andy Muschietti, känd för att nyligen ha gjort den nya filmatise­ringen av Stephen Kings Det. ­Producenter är Joe och Anthony ­Russo som gjort flera Marvel-­filmer. Affären syddes ihop av den litterära agenturen Salomonson Agency som står bakom Liza Marklund, Klas ­Östergren och Jens Lapidus.

Simons roll är exekutiv producent, men vad det innebär i praktiken är oklart.

”Än så länge ingenting alls. Men jag ska ha övergripande konstnärligt ansvar, hur är inte definierat, mer än att jag ska ha en meningsfull del.”

Han har ingen ambition att stå med pekpinnen.

”Ska man jobba med andra människor så måste man ju lita på dem, annars har man misslyckats helt. Det kommer inte bli exakt som jag tänker mig det i mitt huvud, annars skulle jag regissera.”

Skulle du vilja det?

”Nej, det verkar inte finnas någonting som är mer nedbrytande. Något mindre skulle jag tänka mig, men inte stora filmer, med stora budgetar. Det verkar vara fruktansvärt.”

Årslön eller livslön

Simon Stålenhags bolag omsatte 1,8 Mkr 2016. Hur det gick i fjol har han inte koll på eller undviker att svara på.

”Vi får se. Man kan tjäna ganska bra på att sälja filmrättigheterna, men det jag ­lever på är bokförsäljningen och posterförsäljning. När man kommer med en ny bok börjar även de tidigare att sälja ­bättre. Det är bra att ha skrivit många ­böcker, som Jan Guillou sa.”

”Jag sålde rättigheterna till bilder som någon skulle använda i en mobiltelefon ­förra året. Det var en miljardär i Silicon ­Valley som skulle ha dem på sin nya produkt. Jag ville inte sälja och gav heller ­ingen exklusiv licens, men fick det min agent ­begärde och det var väldigt mycket. Det kommer nog inte hända igen och jag vet inte ens om det blivit något av det där.”

Ekonomiskt är tillvaron slagig, in­komsterna kan variera högst betydligt. Han har tidigare också jobbat som personlig ­assistent, som grafiker på spelstudior och en ­period halvtid på Naturhistoriska där han har illustrerat dinosaurierna i den nya evolutionsutställningen.

”Jag är väldigt snål. Man vet aldrig om det är en årslön eller en livslön som just kommit in på kontot. Är man van vid att leva billigt blir man orolig för att skala upp och köpa hus. Man väntar med att skaffa barn, det låter dyrt.”

Hustrun Josefin Peters är jazz­sångerska och kompositör.

”Det här att det känns som att man inte vet vad man håller på med – vi har insett nu att det inte är tillfälligt.”

Även om han utstrålar en känsla av att vara ostrukturerad säger han att han försöker hålla arbetsdisciplin.

”Sex timmar om dagen måste man ju i alla fall jobba.”

Han sitter vid ett litet köksbord intill stugans fönster men ägnar utsikten liten uppmärksamhet mer än att hälsa på en talgoxe utanför rutan.

Han knackar med fingret på datorn, en A4-stor Wacomskrivskärm:

”Här inne har jag mitt kontor.”

Han utgår från bilder tagna med en kompaktkamera. Skissar på bilderna, men gör en ny målning.

”Jag bygger om och upp den från scratch, målar lager för lager. Lägger in alla detaljer som jag byggt upp i ett 3D-program.”

Hur ser din kreativa process ut?

”Det är slingrigt varje gång. När jag skrev Passagen hade jag en roadtrip att utgå ifrån och skisser från en riktig resa, men så kommer det inte att bli nu. Jag kommer inte ­använda verkliga miljöer. Jag har längtat efter att göra mer rena bilder. Bara utvalda element.”

Är inte det lite läskigt, att möjligheterna är plötsligt oändliga?

”Jag orkar inte åka någonstans. Jag vill göra rent wasteland. Sanddyner och aska, dimma. Snö är jättebra, men jag vill er­sätta den med annat. Rent estetiskt vill jag göra något som är som Storm Thorgersons omslag till Pink Floyds album Wish you were here. Rena landskap. Men vi får se. Det är jättesvårt att hitta på. Det som är bra med verkliga referenser är att det är saker man aldrig kan hitta på.”

Han övervägde att gå tillbaka till svensk natur, men insåg det trista i att göra något som bygger på samma känsla som han ­redan gjort.

”Att göra något liknande skulle ju vara en rip-off på mig själv. Det är tråkigt, om man inte verkligen vill göra så.”

En överviktig karaktär?

Om man återgår till spellistorna som inspiration innehåller en av dem 1980-talspop­låtar, som Prince.

”Hur skulle det se ut om Prince gjorde en science fiction-dystopi? Låten The Future från Batman-soundtracket är inspire­rande.”

Hans kommande projekt kommer i vart fall inte mynna ut i en historia med bistra män i huvudrollen, som Blade Runner eller The Road.

”Huvudrollerna i de tio senaste årens ­science fictionfilmer speglar inte riktigt mänskligheten. Det finns utrymme för ­annat. Alla människotyper är inte representerade ordentligt, ingen har till exempel gjort en överviktig karaktär, en person som inte är en atlet.”

Det internationella erkännandet och statusen du redan fått, innebär det en press?

”Nej, det finns så mycket att göra, bara inte samma sak igen. Passagen hade ett slags X-Files-estetik som inte hade gjorts förut. Tonen är allvarlig, men jag hade i efterhand velat ge den en mer punkig stil, mer glimten i ögat – Kurt Cobain-science fiction. Det är ­något jag fortfarande vill göra, men det ligger för nära Passagen. Det finns saker som måste göras, sådana som inte gjorts tidigare. Jag måste i alla fall göra ett försök.”