Det är snart tio år sedan du och din man tittade till er 1,5-åriga dotter Ingrid på kvällen, och upptäckte att hon hade slutat andas. Hur kom du fram till att du ville skriva en bok om din sorg?
”Jag har alltid skrivit. Det här började som ett dagboksskrivande, för min egen skull. Sedan insåg jag att jag skrev för mina döttrar, Hanna och Iris, att läsa när de blir äldre. Jag insåg att jag inte kunde komma runt att berätta just den här berättelsen, jag måste berätta den. Efter ett tag märkte jag också att det finns ett behov av att prata om sådana här händelser.”
Hur då?
”Vi ska ju alla dö, och alla föräldrars största rädsla är att något ska hända deras barn. Man vill inte bli påmind om det, men samtidigt vill man bli påmind om vad som är viktigt i livet. Det finns inget bra med att Ingrid dog. Men jag har märkt att hon med sitt korta lilla liv har blivit som en katalysator. Det öppnar för samtal om vad som är viktigt i livet och hur man hanterar svårigheter. I vår kultur är det lite tabu att prata om döden, även om det har blivit bättre.”
Trots flera utredningar har man inte hittat någon riktig förklaring till varför Ingrid dog. Hur påverkar det dig i dag?
”Det plågar mig fortfarande. Även om jag inte grubblar lika ofta, så funderar jag över olika teorier. Jag tror att mitt yrke spelar mig ett spratt där, jag vill ha en förklaring. Jag tror att sorgearbetet hade varit lite lättare om vi haft en förklaring.”
I boken beskriver du hur ni åker ambulans till akuten på Sachsska barnsjukhuset i Stockholm, där du själv arbetade som barnläkare. Var det självklart för dig att fortsätta arbeta där?
”Första natten och första tiden tänkte jag att det inte skulle gå. Min kollega, som dödförklarade Ingrid, sa att jag inte skulle ta beslutet där och då. Efter ett tag blev det tydligt att det var precis det jag skulle göra, gå tillbaka till samma arbetsplats.”
Vad har du fått för insikter åren efter Ingrids död?
”Att livet är skört, hur fint det är. Jag är glad att jag fick ha Ingrid, även om det var en för kort stund. Jag älskar mitt barnläkarjobb ännu mer nu. Det är svårt, men häftigt. En fungerande vardag är det bästa. Jag har hållit några föredrag om det här som jag har kallat Att längta efter en måndag. En vanlig måndag är på så sätt mycket bättre än en lördag. När måndagarna fungerar är livet normalt och bra.”
Vad hoppas du att folk som läser boken ska ta med sig?
”Jag vill beskriva den svartaste sorgen, och att den faktiskt inte går över. Men jag vill också visa hur vi har lärt oss att leva med den och att vi mår bra. Och hur man kan hjälpa andra i kris. Många vet inte vet hur de ska bemöta människor som har det svårt.”
Vad är viktigast?
”Att man hör av sig, och fortsätter att göra det. Det behöver inte vara så märkvärdigt, det kan vara ett sms, en blomma eller ett bröd. Man stör aldrig. I krisskedet är det konkret hjälp, som att laga mat eller skotta snö, som är viktigt. Omgivningens sorg går ofta över. Då är det jätteviktigt att fortfarande höra av sig, och till exempel våga prata om den som har gått bort.”
Har du själv läst några böcker om sorg?
”Nej, inte så många. Jag har behövt läsa annan sorts litteratur, för mig är böcker en paus och en passion.”
Vad läser du helst?
”Det blir många kvinnliga författare. Sara Stridsberg, jag älskar hennes språk. Siri Hustvedt, Linn Ullman, och nu i somras Agnes Lidbecks trilogi.”
Vad hoppas du att dina döttrar ska känna när de läser boken när de blir äldre?
”Att de är stolta över mig och sig själva. De är visserligen stolta redan nu, de låtsas intervjua mig om boken. Det är skönt när de kan ha den distansen. Men man glömmer lätt saker, och jag vill att de i framtiden ska kunna läsa om hur jävligt det faktiskt var.”
