Di Weekend INTERVJUER

Doldisen som upptäckte Adele

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Evelina Carborn

Skivbolaget XL recordings har varit banbrytande sedan 1990-talet. Efter artisten Adeles enorma succé har de dessutom blivit en ekonomisk kraft i musikbranschen. Di Weekends Jan Gradvall har träffat bolagets hjärna och hjärta – Richard Russell.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Den amerikanska tidningen Billboard, grundad 1894, har i över 100 år bevakat den ekonomiska utvecklingen i musikindustrin och sammanställt olika sorts listor. I fjol publicerade Billboard listan International Power Players, en rankning av de ledande 50 musikbranschcheferna utanför USA.

Ettan på den listan tar emot på ett hotell i Stockholm.

Engelsmannen Richard Russell, 47, tar av sig sina skor och sätter sig med benen i kors i hotellsvitens soffa. Därefter tänder han omsorgsfullt ett par stickor med rökelse som han själv tagit med sig.

Att han mediterar varje morgon är något man skulle kunna gissa utan att han själv hade berättat det. Med en nickning visar Richard Russell sedan att han är redo att svara på mina frågor.

Skivbolaget XL grundades i London 1989. Ursprungligen var det en etikett för dansmusik, formad av ravekulturen. Richard Russell kom till XL i början av 1990-talet som talangscout, promotor och artist – han gjorde en ravelåt med titeln The Bouncer. Från 1994 ledde han bolaget. 2007 blev han vd och ägare av halva bolaget.

FAKTA
12 nyckelalbum i Richard Russells musikuniversum

The Prodigy

The fat of the land (1997)

Det första album från ­ravekulturen som blev ­mainstream. Etta i USA, Storbritannien och 25 andra länder. Sålde i 10 miljoner exemplar.

Badly Drawn Boy

The hour of bewilderbeast (2000)

Vändpunkt för XL som dessförinnan var känt som utpräglat dansmusikbolag. En känslig och utpräglat engelsk singer-songwriter. Vann Mercury Prize.

The White Stripes

Elephant (2003)

Med fjärde ­albumet vände sig Jack White till Richard Russell för att få ut albumet i världen. Inleds med Seven nation army som varje vecka sjungs på fotbollsläktare.

Dizzee Rascal

Boy in da corner (2003)

Historiskt avgörande album i brittisk musikkultur. Introducerade grime, den i dag viktigaste musikformen i England med artister som Skepta och Stormzy.

M.I.A.

Arular, 2005

Debutalbumet från en multikonstnär och Saint Martins-student med rötter i Sri Lanka . Ett av de album som mest påverkat hur musiken låter på 2000-talet.

Radiohead

In rainbows, 2007

Ursprungligen utgivet på internet med uppmaningen ”betala vad ni vill”. När det gavs ut fysiskt vände sig bandet till Richard Russell. Sedan dess har samarbetet fortsatt.

The xx

xx (2009)

Debutalbumet med Londontrio som introducerade ett helt nytt, nästan viskande, sound i popmusiken. Vann Mercury Prize. Syns ­numera ofta på listor över ­tidernas bästa album.

Vampire Weekend

Contra (2010)

Andra albumet var New Yorkbandets första som nådde ­första platsen på Billboard. En musikalisk fortsättning på Paul Simons Graceland.

Adele

21 (2011)

När Richard Russell såg en 17-årig Adele utnämnde han henne till ”a punk rock Barbra Streisand”. Andra albumet sålde i 31 miljoner exemplar, en av skivhistoriens största succéer. Vann Grammy som årets album.

Damon Albarn

Everyday robots (2014)

Inte utgiven på XL men ­producerad av Richard Russell som inspirerade Blur-sångaren att göra en djupt personlig skiva med minnen från uppväxten.

Sampha

Process (2017)

En av de mest originella soulrösterna som kommit fram på 2000-talet. Jämförs med Curtis Mayfield. Vann Mercury Prize.

Ibeyi

Ash (2017)

Franska tvillingsystrar med rötter i Venezuela och Kuba. Andra albumet har rasism och kvinnlighet som tema och är inspelat ­tillsammans med Richard ­Russell i ett hus på landet.

VISA MER
FAKTA
Richard Russell

Ålder: 47.

Yrke: Skivbolagsägare, producent och musiker.

Aktuell med: Utsedd till Executive of the year av Billboard. Egna albumet Everything Is Recorded.

Uppväxt: I judiska kvarter i London-­förorten Edgware, sista stationen på Northern Line. Mamma lärare, pappa försäkringsmäklare.

Karriär: Började på XL under tidigt 1990-tal som talangscout, promotor och artist, tog över bolaget 1994. Vd och ägare av halva bolaget sedan 2007. Det senaste året har han överlämnat den dagliga driften av bolaget till andra och satsar själv på att producera och spela in musik.

Artister han själv producerat: Gil Scott-Heron, Bobby Womack, Damon Albarn, Ibeyi.

Artister han arbetat med: Adele, the xx, Sampha FKA Twigs, Arca, M.I.A. Jungle, Thom Yorke, Jack White, Vampire Weekend.

VISA MER
FAKTA
XL Recordings

Musikinudstrin domineras av tre stora multinationella bolag – Universal, Sony och Warner – vilka tillsammans har cirka 85 procent av marknaden.

Störst av de resterande oberoende bolagen är Londonbaserade Beggars Group, grundat 1977. Beggars Group distribuerar och är delägare till bolag som Rough Trade, Matador, 4AD och XL Recordings.

Beggars Group äger XL till 50 procent. Huvudägaren Richard Russells andel av XL uppskattas av Sunday Times vara värd 1,4 miljarder kronor (siffra från 2018).

VISA MER

Enligt Sunday Times är Richard Russells ägarandel i skivbolaget XL i dag värd 1,4 miljarder kronor. Bolaget har gett ut banbrytande album med ­artister som The Prodigy, The White Stripes, M.I.A., The xx – och Adele. Under en era när albumförsäljning mer eller mindre har upphört, och strömmad ­musik har tagit över, har XL:s artist Adele trots detta sålt 70 miljoner exemplar av sina tre album.

En obegriplig siffra. Artister på världsnivå är i dag överlyckliga om de säljer 100 000 fysiska exemplar. Att XL dessutom är ett litet brittiskt independentbolag gör framgången ännu mer osannolik.

Som musikindustrin ser ut dag är det tre multinationella ­bolag, Universal, Sony och Warner, som dominerar branschen totalt och därmed dikterar spelreglerna.

I februari 2011 skrev jag en krönika i Di Weekend om att Adele, då precis på randen till att bli riktigt stor, anmärkningsvärt nog fortfarande inte spelades i kommersiella radiokanaler i Sverige. Ett halvdussin branschpersoner jag pratade med sade anonymt: ”Detta hade aldrig inträffat om Adele om legat på något av de stora bolagen. Då hade hon spelats direkt.”

Det ger en föraning om vilken sorts argument som har använts för att locka över Adele till någon av de tre stora. Förutom järnvägsvagnar fyllda med sedlar handlar det om kontakter och muskler vad det gäller marknadsföring.

Är du inte orolig att något av de stora bolagen ska bjuda över och värva Adele?

Richard Russell rycker på axlarna.

”Som skivbolag äger du ingenting. Allting bygger på relationer och samarbeten. Alla måste få arbeta med vem de vill. Det är det handlar om. Du kan aldrig i förväg veta vem du vill arbeta med. Så om Adele en dag hellre vill jobba med någon annan får det bli så.”

Han sitter still med sina korslagda ben, tar en djup klunk svart kaffe och tillägger:

”Vad som är rätt för dig är det som händer. Det är därför det händer”.

Hemligheten bakom XL är just personliga relationer. Richard Russell har en genuin och djup kärlek till musik och bryr sig mer om musiken än om pengar. Artisterna känner det och söker sig till honom.

2006 hörde Richard Russell några låtar som en 17-årig sångerska från London lagt upp på Myspace. Hon hette Adele Atkins men skippade sitt ­efternamn när hon gjorde spelningar. Richard Russell gick och såg henne på en klubbspelning i västra London och beskrev vad han såg som ”a punk rock Barbra Streisand”. När Adeles stjärna började stiga tackade hon ändå nej till att göra flera stora festivalspelningar, med utebliven omsättning på hundratals miljoner som följd.

”Men varför skulle vi pressa henne? Om det inte är hennes grej ska hon inte göra det.”

När Richard Russell blev svårt sjuk 2013 – han drabbades av en auto­immun sjukdom som gjorde att han blev paralyserad – var artister och vänner som Adele och Damon Albarn där vid hans sjukdomsbädd.

Efter att ha varit producent åt andra har Richard Russell i år gjort sitt första egna album under namnet Everything Is Recorded. Albumet är en hyllning till kraften i musik. Stämningen i musiken är präglat av insikter från hans sjukdom. På albumet har han samplat rösten från den amerikanske predikanten TD Jakes som förkunnar:

”There are moments in our lives that we feel completely alone. We feel as though no one knows what we’re going through”.

Det är inte bara hans rökelse som skiljer Richard Russell från andra i musikindustrin.

Under de snart 70 år som rockmusiken existerat – Fats Dominos The fat man från 1949 kan kallas den första rocksingeln – har i princip alla skiv­bolag agerat efter en och samma princip: volym föder framgång.

Det gäller att skriva kontrakt med så många talanger som möjligt. Facit visar nämligen att ingen i förväg listar ut vilken artist eller låtskrivare som kommer att bli superstjärna. Men skriver man kontrakt med tio önskar chansen att hitta en.

Richard Russells filosofi med XL är den rakt motsatta. De anställda på XL sitter och lyssnar på tusentals nya artister, men bolaget skriver kontrakt med i snitt en eller två artister om året.

Caius Pawson är en av de som jobbar under Richard Russell. Caius Pawson driver Young Turks som fungerar som en dotteretikett till XL. Under tio år på bolaget har Pawson bara skrivit kontrakt med två artister – två på tio år.

Men de två är å andra sidan trion The xx (intervjuade i Di Weekend ­augusti 2017 och ett av världens mest hyllade band) och sångerskan FKA Twigs (ännu inte fått stort genombrott, men lysande recensioner och jämförs med Björk). Ett perfekt facit enligt Russell.

Richard Russells filosofi går ut på att lyssna – att verkligen lyssna ordentligt.

Ska man hålla koll på vad som släpps i dag får man skumma sig igenom stora mängder musik. På Spotify läggs det upp 30 000 låtar om dagen. Antalet låtar som spelas in av hoppfulla och okontrakterade artister är mångdubbelt större.

Så många låtar skickas till A&R-personer på skivbolag att dessa talangscouter knappast har tid att lyssna längre än några sekunder här och där.

På skivbolaget XL:s kontor i västra London hänger med en tavla med budord för hur lyssnandet bör gå till. Budorden kommer från innerfordralet till soul & jazz-poeten Gil Scott-Herons I’m new here, ett album som Richard Russell producerade och gav ut 2010. Gil Scott-Heron kämpade en stor del av sitt liv mot drogberoende. Han dog året efter att albumet gavs ut.

Slowgold - exceptionellt begåvat

Gil Scott-Heron är en av Richard Russells främsta inspirationskällor. En annan av sina gamla soulhjältar som Russell gjort ett album med är Bobby Womack (The bravest man in the world, 2000). Även för Womack blev det en svanesång, han dog efter att albumet gavs ut.

Budorden om hur man bör lyssna på musik lyder som följer:

Lyssna på musiken första gången under optimala förhållanden.

Inte i din bil eller på en portal spelare med hörlurar.

Gör dig av med alla distraktioner (även henne eller honom).

Stäng av din mobil.

Stäng av allting som ringer eller piper eller brummar eller visslar.

Gör dig själv bekväm.

Spela lp-skivan.

LYSSNA igenom hela till slutet.

Tänk igenom vad du har.

Tänk igenom vem som skulle kunna uppskatta denna investering.

Besluta dig för om det finns någon att dela detta med.

Spela igen.

Har du låtit hänga upp dessa budord på kontoret för att påminna de anställda?

”Nej, egentligen inte, jag instruerar aldrig någon om något. Jag gör skivor, det är mitt jobb. Det är Gils ord, inte mina. Det började med att jag tycker väldigt om sleeve notes, berättande texter på skivomslag. Jag frågade Gil om han kunde skriva något till lp-skivan. Vad han sedan skickade över var nästan en sorts meditation över lyssnande. Timothy Leary talade om ’set and setting’, tillstånd och miljö. Leary talade kanske om LSD men det går att överföra till musik.”

Du arbetar med få artister. Du verkar lägga ned väldigt mycket tid på att känslan måste vara helt rätt vid inspelningen.

”Allt som man jobbar med måste vara viktigt. Allt måste verkligen räknas. Om du gör några saker som är bra, men samtidigt många som är dåliga, påverkar det allting. Att redigera bort från livet och arbetet är oerhört viktigt.”

Precis som i skrivande.

”Absolut. De största författarna har nästan alla haft väldigt bra förläggare och redaktörer som arbetat osynliga i bakgrunden. Max Perkins har skrivit en väldigt bra bok om processen. Han arbetade bland annat med F Scott Fitzgerald och skriver om konsten att redigera, en arbetsprocess få har insyn i.”

Din roll på XL kanske har mer gemensamt med redaktörer och förläggare i bokvärlden än i musiken?

”Det är en del av det, definitivt. Jag är en redaktör, jag tycker om det. Det album som jag nu gjort själv, Everything is Recorded, är ett bra exempel på det. Först skapade vi en enda stor röra. En massa olika musiker kom till studion och spelade. Utifrån dessa kanske 100 timmar musik redigerade jag ned allt till 40 minuter. Jag tycker båda om att samarbeta samt den solitära aspekten av det. Att bara sitta där själv, dricka kaffe och lyssna.”

Var sitter du då?

”Mestadels i studion, The Copper House, i västra London, som jag lät bygga för fem år sedan. Studion har en distinkt atmosfär. Det finns en liten trädgård. Jag kommer dit tidigt på morgonen och mediterar. Sedan börjar jag arbeta. Du vet aldrig vad som kommer att ske. Ibland händer ingenting. Men jag känner att jag behöver vara där varje dag.”

Har den svåra sjukdomen du gick igenom för några år sedan gjort det viktigare för dig att verkligen använda din tid?

”Det har påverkat. Sjukdomen medförde ett totalt stopp i mitt liv. Allting stannade under en period. Att människor som jag har arbetat med, som Gil Scott-Heron och Bobby Womack, har gått bort har också bidragit till insikten om att verkligen ta vara på tiden. Så fort jag blev frisk började jag arbetet med min egen skiva. Musiken blev en del av läkeprocessen. Att bli paralyserad är en erfarenhet som speglas i texterna. Det är en läkande skiva.”

Ett tema på albumet är ensamhet. Var hittade du predikanten som du har samplat?

”På Youtube. Ensamhet är det svåraste som finns för människor. Inte nödvändigtvis att vara ensam, men att känna sig ensam. Musik som har starkast effekt på mig har en känsla av ensamhet. Många av rösterna som drabbar mig mest uttrycker det.”

Mogna för XL Du använder många samplingar. Tydliga samplingar. Man hör direkt vilken låt och artist det är hämtat ifrån.

”Många artister vågar inte använda samplingar längre, på grund av att juridiken upplevs som krånglig. För mig är samplingar viktiga av flera skäl. Det är en poäng att tydligt visa, ’Kolla, vi använder det här’. Jag upptäckte till exempel James Brown genom att hiphop-producenter samplade honom. Genom en sampling lyfter man inte bara in toner och beats utan hela atmosfären och känslan från inspelningstillfället och platsen.”

Vad får dig att sitta och leta predikantröster på Youtube?

”Jag samlar på samplingar. Jag har det någorlunda välorganiserat i Logic i datorn. Jag behöver hela tiden nya samplingar. Jag lyssnar hela tiden och spelar in saker som jag hör, även ljud på gatan.”

Med smartphone?

”Ja. När telefoner började ha inspelningsfunktion gjorde det mitt liv enklare! Jag brukade alltid gå omkring med diktafon eller bandspelare tidigare.”

Sättet du producerar musik, samt de artister du väljer att jobba med, visar att texterna är lika viktiga för dig som musiken.

”Det har jag fått med mig efter att ha lyssnat på hiphop under hela min uppväxt. Om du inte lyssnar på texterna hör du inte musiken. I dag har vi nya former av hiphop där texterna är mindre viktiga, med artister som förvrider sin röst som Future och Young Thug. Jag gillar det också. Det har gjort genren mer internationell.”

Västra London, där du bor och arbetar, har en speciell atmosfär med många karibiska emigranter och lång historia med reggae. Har västra London påverkat din musik?

”Så klart. Karnivalen i Notting Hill var en enorm upplevelse första gången jag var där. Jag växte upp långt ut i förorterna, i Edgware, sista stoppet på Northern Line, och beslutade mig efter karnevalen att det var i detta område jag måste försöka bo i. Det finns ett otroligt rikt musikaliskt och kulturellt arv i området. Musik och politik växer ihop, kulturen med sound systems och piratradiostationer. Allt med en betoning på mullrande bas. Just sound systems, discjockeyer som anordnar fester med gigantiska högtalare, med sin tradition av olika sångare, har präglat min egen musik.”

Har din ekonomiska framgång bidragit till att du ännu mer kan fokusera enbart på musiken?

”Jag har alltid enbart fokuserat på musiken. Om du fokuserar på pengar, kommer du inte att tjäna pengar. De allra flesta som startar ett skivbolag kommer inte att bli rika. Om du är ute efter pengar, finns det andra branscher som är mycket bättre att satsa på.”

Dina föräldrar kom till London som judiska emigranter från Östeuropa. Vad tyckte de om ditt karriärval?

”För dem verkade det inte vara ett bra val. De ville att jag skulle ha en bra utbildning och ett riktigt jobb. Alla deras erfarenheter från Polen visade att det var vägen framåt. Men när jag hela tiden tog tunnelbanan in till skivaffärerna i Soho och köpte hiphopskivor förstod de min passion. I dag är de tacksamma över mitt val.”

Du har alltid haft väldigt bra koll på vad som händer just nu i musikvärlden, en egenskap många förlorar med åldern. Hur upptäcker du ny musik?

”Mycket genom att arbeta med unga artister. De bryr sig inte om vad som hänt tidigare. Vad det handlar om för dem är vad som händer just nu. Och så ska det vara. Den inställningen är värdefull. Samtidigt kan jag själv förstå dagens musik genom att känner till vad som hänt innan.”

Och man blir aldrig fullärd i musik?

”Nej, det är ändlöst. Vad du vet är ingenting i jämförelse med vad du inte vet.”

Samtidigt verkar du bilda de unga artisterna om gammal musik?

”Mina studier av musikhistorien kan leda till att jag kan bidra med saker. Sampha, en ung soulartist på XL, hade aldrig hört Curtis Mayfield. Du behöver inte förstå Curtis Mayfield för att uppskatta Sampha, men Curtis Mayfield kan hjälpa dig till ett annat perspektiv. Det är mycket lättare att förstå Kanye West om du förstår David Bowie. Det är mycket lättare att förstå Frank Ocean om du förstår Miles Davis. Det är mycket lättare att förstå Jay-Z om du förstår Frank Sinatra. De största artisterna är arketyper.”

Alla artister som XL gett ut, liksom din egen skiva Everything Is Recorded, har haft genomtänkta albumomslag.

”Jag gillar streaming, det är bra. Samtidigt upplever vi just nu en gyllene era för album. Artister som Frank Ocean och D’Angelo och Sufjan Stevens har släppt fantastiska album de senaste åren. Kanske har det att göra med att albumet är som en kanvas. En bra form. En lagom yta. Att tänka i albumformat kan underlätta när man skriver och spelar in. Jag har växt upp med vinylalbum där omslaget varit en del av det konstnärliga uttrycket. Det är värt att lägga ned omsorg på det. Det är värt att göra det vackert.”