Di Weekend INTERVJUER

»Det var jag och katastrofen«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Di Weekend har ätit frukost med Carolina SetterwalL.

Joey Abrait

En morgon hittade Carolina Setterwall sin sambo död i sängen. Plötsligt var hon ensam med deras son som då bara var några månader gammal.

Nu debuterar hon med romanen Låt oss hoppas på det bästa.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Den 27 oktober 2014 dog din man Aksel i sömnen av hjärtstopp, bara 34 gammal. Samma kväll skrev du ett blogginlägg om händelsen. Hur valde du det?

”Dagen var bara ett kaos. Det hade varit poliser, ambulansmän, rättsläkare och släktingar runt omkring mig hela dagen. Allt var så overkligt och jag var helt avtrubbad. På natten när min son Ivan hade somnat var jag ensam för första gången. Jag visste att nu kommer ett helvete börja för mig och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig igenom det. Det kom jättemånga sms och jag orkade inte svara på något. Jag kände att jag var tvungen att berätta på något sätt utan att själv behöva prata.”

Hur kom du senare fram till att du ville skriva en bok om händelsen?

”Jag fortsatte att skriva om nätterna när jag inte kunde sova. Jag kunde inte koncentrera mig på filmer, böcker eller poddar. Det var bara jag och katastrofen. Efter 1,5 år började jag skriva på en bok. Det var ett val att skildra det medan jag fortfarande var i det. Jag kommer inte kunna bjuda på några visdomar om hur man läker eller går vidare. För jag vet inte. Och hade jag skrivit längre fram hade det blivit mer som en memoar än ett tidsdokument.”

Det är en väldigt personlig bok, där du närgånget skriver om tiden både innan och efter din sambos död, om er relation och människorna i er närhet. Hur känns det inför boksläppet?

”Lite konstigt, allt har varit så privat i flera år. Det är först nu som jag har börjat tänka på att alla kommer att kunna läsa. Jag har försökt förbereda mig på de känslorna, men det är väldigt tudelat. Jag försöker att inte gräva ner mig i det som är ångestfyllt.”

FAKTA
Carolina Setterwall

Ålder: 39 år.

Gör: Content manager på Berghs School of Communication i Stockholm. Slutar 1 maj.

Bor: På Södermalm i Stockholm.

Familj: Sonen Ivan, 4 år.

Bakgrund: Utbildad kommunikatör, har bland annat arbetat på Nöjesguiden, Live Nation och Natur & Kultur. Har de senaste sju åren arbetat på Berghs.

Frukost: Gröt, morotsjuice och kaffe på kaféet Louie Louie i Stockholm.

Aktuell: Med boken Låt oss hoppas på det bästa (Albert Bonniers förlag), den 9 mars.

VISA MER

Vad har varit jobbigast att skriva om?

”Min och Aksels relation. Att gå tillbaka i relationen och blottlägga mig själv och vår dynamik. Det fanns saker som jag inte ens hade pratat om med mina vänner, som att jag drev på för hårt och snabbt och var en ganska dålig partner. Det var kämpigt att sätta ord på.”

»Bättre att säga som det är«

Vad tror du att din son kommer att känna när han läser boken?

”Han får höra väldigt mycket berättelser om sin pappa av hans familj, vänner och kollegor. Jag hoppas att Ivan får en insikt i sina föräldrars relation och sin pappas egenheter. Aksel var en mångbottnad människa. Jag hoppas att det blir en kompletterande bit.”

Har du någon kontakt med någon som varit med om en liknande situation?

”Jag är med i en sluten Facebookgrupp som heter Ensamförälder Sverige. Kriteriet är att ha förlorat en förälder till sitt hemmaboende barn. Vi är omkring 200 personer mellan åldrarna 22 till 50. Där kan alla tala om saker som avundsjuka, svärföräldrar och om irriterande kommentarer som man får. Sorg är inte bara att man vill ligga och gråta hela natten för att allt är så tragiskt. Det kan vara så mycket fula känslor också, som bitterhet, avundsjuk och ilska. Genom gruppen har jag förstått att sorgeprocesser är olika för olika personer, och att det är okej.”

Vad hoppas du att människor som läser boken ska känna?

”Jag hoppas att man ska känna att den här boken inte bara handlar om död utan att det handlar om liv som inte blir perfekta och inte går som man har tänkt sig. Om när man hoppas på det bästa men det blir det värsta.

Bokklassikern får mörkare ton

Hur mår du i dag, drygt tre år senare?

”Jag är otroligt trött. Men jag mår bättre än vad jag har gjort på fyra år och jag är lugnare. Om allt flyter på mår jag som bäst. Men det återstår lite tid innan jag blir den energiska personen jag var innan.”

Hur ser du på framtiden?

”Jag är inte i framtiden längre, på samma sätt som jag brukade vara. Men allt har varit så fruktansvärt hetsigt för mig de senaste åren. Precis nu ska jag chilla lite. Jag vill gå på matiné, fika med kompisar och rida. Sedan får det ordna sig.”