Di Weekend INTERVJUER

»Det bruna barnet var alltid sidekicken – aldrig hjälten«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

ROLIG BOK. When Dimple Met Rishi av Sandhya Menon.

Jag kämpar fortfarande för att känna mig som ­huvudpersonen i min egen historia. Det skriver författaren Anika Husain, vikarie för Jan Gradvall, i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Jag är inte huvudpersonen i någon bok jag läser.

Det är juni 2017 och jag har ett nytt bokpaket som väntar på mig. Det är inte oväntat, jag beställer böcker nästan lika ofta som jag dricker vatten. Men det som chockar mig är flickan på omslaget. Det är en tjej som liknar mig! En tjej med min hudfärg, liknande ansiktsdrag och med henna på händerna. Det tog andan ur mig. Jag insåg då att det var första gången jag någonsin hade läst en bok med en karaktär som jag kunde relatera till. Där och då började jag förstå vikten av sydasiatisk representation i litteraturen.

Jag satt ute på altanen och skakade av skratt när jag läste When Dimple Met Rishi av Sandhya ­Menon, om huvudkaraktären Dimple och hennes högdragna mor. Jag ­kände mig tillfreds av att läsa ­indiska ord ­inströdda med ­engelska, väldigt likt hur jag blandar bengaliska med svenska när jag pratar med mina föräldrar. För första gången ­under mina 21 år på denna jord såg jag min verklighet reflekterad i text.

Att växa upp med bengalisk etnicitet i Sverige var svårt. Jag spelade inte enligt samma regler som mina vänner. Mina vänner tillbringade helgerna med varandra, nästan alltid på ett pyjamasparty, medan jag tillbringade alla mina lördagar vid en bengalisk tillställning. Det var dränerande att försöka förklara varför jag inte bar kortärmade tröjor eller varför det var viktigt för mig att umgås med andra bengaliska ungdomar. Samtidigt ­kände jag mig utanför med mina bengaliska vänner – jag var alltid lite för västerländsk enligt dem. Jag vände mig till böcker som en flykt från vardagen. Jag läste ungefär 120 ungdomsböcker per år och försökte hitta min verklighet återspeglad mellan sidorna.

Men min verklighet existerade inte i de böcker som kom ut på marknaden. En studie gjord av Centre for Literacy in Primary Education i Storbritannien 2018 visade att ­endast 1 procent av alla barnböcker bestod av en ­huvudperson med svart, asiatisk eller minoritetsetnisk bakgrund och bara 4 procent av böckerna innehöll någon sådan karaktär över huvud taget. Vid ännu noggrannare undersökning visade det sig att inte en enda av dessa böcker hade en ­karaktär med bengaliskt ursprung. Det krossade mitt hjärta.

Bristen på representation i barnlitteratur och ungdomsböcker har ­varaktiga konsekvenser. För mig blev det ett internaliserat självhat då jag aldrig såg karaktärer lika mig, eller min kultur representerad. På grund av detta ansåg mina svenska vänner att jag var konstig. De trodde att jag var udda eftersom de aldrig hade sett, läst eller hört talas om en person med ­erfarenheter som mina. För dem var jag bara där som underhållning, med mina ”roliga” anekdoter om mina bengaliska erfarenheter. De böcker som jag läste ­bekräftade detta. Det bruna barnet var alltid ­sidekicken – aldrig hjälten.

Barn- och ungdomsböcker är inte bara portaler till en annan värld utan ett sätt för barn att se sig själva och sina problem ­utforskade i en säker ­miljö. Det är ett sätt för barn att känna sig värdiga, normala, som att de kan uppnå något mera.

När jag deltog på skrivarfestivalen Winchester ­Writers’ Festival på ett stipendium fick jag möjlighet att träffa olika litte­rära agenter. En av dem ville skriva kontrakt med mig omedelbart eftersom min roman porträtterar en huvudkaraktär utanför normen. Min kommande roman handlar om en 17-åring som kämpar med vad hon själv vill mot vad hennes mamma vill att hon ska göra. Den utforskar den kulturella klyftan som andra generationens invandrare kan möta och hur långt man är villig att gå för sin familj.

Det är 2019 och jag kämpar fortfarande för att känna mig som huvudpersonen i min egen historia.

Jag vill aldrig att någon som inte passar in enligt normen ska känna som jag. Därför tar jag kontroll över vår berättelse. Jag berättar historierna och skriver de romaner jag önskar att jag hade tillgång till när jag växte upp. Jag skriver in mig själv i böckerna så att tjejer och killar som jag ­änt­ligen kan vara hjälten i sina berättelser. För även vi förtjänar att se våra verkligheter reflekterade.

Avundsjuka vägen till succé

Anika Hussain deltog i Berättarministeriet och Bonnierförlagens ­författarskola som tonåring. Bor och arbetar i England och kommer snart med sin första roman.

ANIKA HUSSAINS TRE FAVORITER:

TV-SERIE. On My Block. En otroligt bra coming of age-­serie om fyra ungdomar som bor i ett av Los Angeles tuffaste grannskap. Serien är som tonårsåren: ­besvärliga, obekväma och obalanserade, och mycket upp och ner. Men också oerhört charmig.

Skräckskildraren vänder blad till anno 1794

BOK. Opposite of Always. Debutförfattare ­Justin A. Reynolds lyckas skriva en fräsch ­romantisk komedi med en nypa science fiction. Redan från första sidan, så fort jag lärde känna ­karaktärerna Jack och Kate, visste jag att den här boken skulle göra ont. Men det är den värd.

PODCAST. My Favourite Murder. Om du gillar true crime och samtidigt vill gapskratta ska du lyssna på den här podden. Två gånger i veckan ­berättar kreatörerna Georgia Hardstark och Karen ­Kilgariff med humor om hemska och oftast okända mord. Vem visste att mord kunde vara komiskt?