Di Weekend INTERVJUER

Dan Wolgers kreativa drömboende på Gotland

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Jack Mikrut

Konstnären Dan Wolgers slåss inte med väderkvarnar. Han bor i en. ”Mina inbillade väderkvarnar vet jag inget om. Eftersom jag fortfarande tror på dem är de ju inte inbillade. Demoner däremot, i meningen saker som jagar en, de har jag gott om”, säger han.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Det är första gången som Dan och hustrun Elisabet Wolgers tar emot en journalist och en fotograf i sitt andra hem på Gotland.

Kvarnen består av tre våningar – ett rum per våning – och ligger längst ut på Sysne udd på Östergarnslandet.

Varje rum har sin själ. Köket på entré­plan, sovrummet en trappa upp och vardagsrummet högst upp.

Havsutsikten i tre väderstreck är vidunderlig, udden trädlös och blåsten konstant.

”En kvarn anläggs förstås där det stormar som mest. Fast det tänkte inte vi på när vi köpte stället av ett dödsbo för tio år ­sedan”, säger Dan Wolgers och visar runt.

FAKTA
Dan Wolgers

Ålder: 63 år.

Familj: Hustrun Elisabet Wolgers, sönerna Axel och Fred, två barnbarn.

Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm. Ombyggd kvarn på Gotland.

Bakgrund: Målare, skulptör och konstprofessor. Arbetat som förskollärare. Trälinjen vid Nyckelviksskolan. Konsthögskolan 1980-1985. Professor i skulptur 1995-1998.

Tjänar: ”Ingen aning. Har levt mycket på stipendier, och på Bettan. Hon är psykoanalytiker.”

Aktuell: En samling verk av Dan Wolgers visas efter överenskommelse på Galleri Bohman Knäpper på Rådmansgatan 11-19 oktober. Finns även med i it-entreprenören Tom Böttigers konstsamling som är till salu, däribland den inramade tingsrättsdomen i oöppnat kuvert och ett av fotografierna Här slutar allmän väg. Visas till den 15 november på CF Hill i Stockholm.

VISA MER

Kvännen, kvarn på gotländska, är en varsamt ombyggd 1700-talskvarn och paret Wolgers dess andra ägare sedan ombyggnaden på 1950-talet.

”Vi tillbringade alla semestrar på Fårö i många år, ända sedan barnen var små, men till slut blev det för mycket folk. Vi började leta efter en stämning i naturen som påminde om Fårö.”

När så annonsen om en ombyggd kvarn i naturskönt läge dök upp i lokaltidningen slog de till.

”Lite trångt inne ibland, men desto mer plats ute. Vi stormtrivs.”

Några år senare förstärktes känslan att ha hittat hem.

Paret var ute med segelbåten, hade ett uselt sjökort, och behövde söka lä när det började blåsa upp. Till slut lyckades de ta sig hem sjövägen.

”Det var nog ingen som hade seglat in här sedan kriget. Inloppet till den lilla hamnen hade blåst bort men när vi kom in i Nabben, en bit bort från kvarnen, var det som att glida in mellan två grindstolpar till Shangri-La”, berättar Dan Wolgers.

Barn och barnbarn rumsterar numera i en enkel bodlänga, strax intill kvarnen. Ett duschrum med toa är på väg att anläggas bredvid. Annars är tomtens utedass till fyllest.

”Den är underbart oanvändbar”

Själva konstateljén huserar i ett gammalt båtskjul.

Här finns grejer precis överallt. Men i det omfamnade myllret har var sak sin plats.

I köpmannadisken i massivt trä förvaras lim, tejp, skruvar, spik och nubb, knivar och mejslar och annat smått och gott i varsin låda med prydliga etiketter utanpå. Böcker och klämlampor samsas i hyllorna och på bänken tronar en urinal i vitt sanitetsporslin, misstänkt likt en av modernismens mest berömda konstverk.

”Det där är ingen urinal. Det är en ikon, och därför underbart oanvändbar”, fastslår Dan Wolgers.

Han har Marcel Duchamp som en av sina stora idoler och hittade klenoden på en loppis.

Marcel Duchamp (1887-1968) gav världen ready-mades, vardagsprylar som tillskrivs vara konstverk. Hans urinal Fountain signerad R. Mutt 1917 på en utställning i New York blev en skandal. Originalverket försvann, men Duchamp blev en förgrundsgestalt inom modernism och konceptkonst för nya generationer i öst och väst, däribland Andy Warhol och Ai Weiwei.

”Jag vill inte göra ögongodis. Jag ser ­poesi i starka och kraftfulla funktioner”, fortsätter Dan Wolgers och donar med termoskaffe och fikabröd.

Som i Duchamps urinal eller hans egen Gula sidorna.

1992 fick han uppdraget att formge Stockholms telefonkatalog Gula sidorna, men i stället för att göra en bild satte han dit sitt eget telefonnummer. Och blev fullständigt nedringd.

”Vi i familjen hade inte märkt av så mycket av Dannes kändisskap, men efter Gula sidorna blev det helt annorlunda. Det kom även hot så barnen fick sluta svara i telefon”, berättar hustrun Elisabet Wolgers lite senare.

Sönerna Fred och Axel är i dag 32 och 36 år. Axel har egna barn på 4 och 7 år.

”Jo, i dag är man glad för att man låg före den sociala medier-eran och alla mobil­telefoner med sina kameror och annat”, ­inflikar Dan Wolgers.

Året därpå, 1993, lånade han två bänkar av Liljevalchs konsthall, sålde dem på auktion och bänkarna hamnade hos en frisör innan de köptes tillbaka av konsthallen. Dan Wolgers är brorson till Beppe Wolgers, och hans konst beskrivs ofta som dadaistisk, lekfull och provokativ.

”Det är den inte”, säger han själv.

Tilltaget med Liljevalchs bänkar var till exempel en konstpolitisk protest mot det låga utställningsarvodet genom att skaffa sig ersättning på annat sätt.

”Däremot tror jag att all god konst medför någon form av chock. Att till exempel upptäcka att man tänkt fel eller bara nå nya insikter kan vara chockerande”, säger han.

Konstnären fälldes för förskingring och fick böta 1 800 kronor. Det oöppnade ­kuvertet med tingsrättens dom sålde han för 20 000 kronor så just den gången gick han plus. Till skillnad från kända bildkonstnärer som Ernst Billgren, Lars Lerin och Linn Fernström är det annars skralt på intäktssidan.

”Det är ingen direkt rusning efter mina grejer utan jag har levt mycket på stipendier, och på Bettan. Hon är psykoanalytiker. Folk vill gärna se vad jag gör, men går sedan någon annanstans och köper det som ska hänga ovanför soffan.”

Sveriges dyraste konstnär krymper formatet

Gula sidornas andra del K-Ö trycktes upp till alla Stockholmshushåll och säljs i dag på auktioner för mellan 500 och 5 000 kronor styck. Även Museum of Modern Art i New York har ett exemplar.

Hans spektakulära fotografisvit av Här slutar allmän väg hamnade så småningom på Moderna museet i Stockholm, medan delar av hans installation i en skogsdunge i skånska Wanås skulpturpark försvann. Till slut fanns bara enstaka plastbitar kvar.

”Lite som ett annat konstverk, lådan från 1980 som stängde av sig själv. Den dog liksom”, konstaterar Dan Wolgers, mäkta tillfreds med förloppet från allt till ingenting.

Eller som i hans senaste utställning på Stockholmsgalleriet Bohman-Knäpper med tre fotografier på teaterpublik i jätteformat, köpta på nätet, med en spegelvänd version av varje bild för symmetrins skull och garnerade med konstnärens namnteckning i kolossalformat tvärs över bilderna.

”De överdrivet stora signaturerna gör att namnet i sig paradoxalt nog försvinner. Folk har frågat var jag ska signera någonstans? Konst har inget ärende. För mig är verken ett sätt att visa att jag som upphovsmakare är oviktig.”

Inte heller verken i sig är viktiga.

Det viktiga, enligt Dan Wolgers, är vad som händer i mellanrummet mellan verket och betraktaren.

”Jag har gått olika stigar, men kanske åt samma håll. Mycket av mitt arbete går åt till att avhålla mig från att lösa problem. Konst handlar varken om problemlösning eller att utföra idéer.”

… utan konst handlar om?

”Att hålla i det icke-rationella. Att inte släppa i väg konstens poetiska lyskraft till den akademiska maffian och dess nyttotänk och mätande. Jag slutade undervisa på grund av mäthetsen. Hur lär du ut konst effektivt?”

Dan Wolgers häller upp mer kaffe och fortsätter:

”Har man konkreta mål för enskilda verk eller konstnärskapet blir man en hantverkare. Inget fel i det. Det är bara något annat.”

I analys – varje dag

Han arbetade som förskollärare innan han 1980 sökte till Konsthögskolan, gamla Mejan, på uppmaning av sin träslöjdlärare på Nyckelviksskolan. Tre år senare tog galleristen William Aronwitsch honom under sina vingar och såg till att han fick en flygande start. Dan Wolgers arbetade som professor i skulptur 1995–1998 och kan i år fira 36 år som konstnär.

Hans konst hyllas internationellt och nuvarande chefen för Liljevalchs, Mårten Castenfors, har kallat honom ”geni” och ”med inslag av dynamit”.

I sitt konstnärskap har Dan Wolgers blivit svenskarnas ständige lektor i konsten att låta sig omslutas av, inte begripa sig på, konst.

Hans egen största demon är just rädslan att inte förstå.

”De som säger att de inte är jagade av ­något inbillar sig bara. Mina demoner är att inte ha fattat något, att göra fel och så har jag en blockering mot att lära mig saker. Detta stammar förstår ur barndomen, då detta var en verklighet, kanske inbillad. Ur detta som jagar mig har i sin tur mitt konstnärskap vuxit, inbillar jag mig.”

Dan Wolgers leker med orden på sitt eget kontradiktoriska vis.

Vad är trohet för dig?

”Att följa de moraliska påbuden, som jag anser vara särskilt starka i den konstnärliga världen. Min moral är besvärande, för att inte säga hämmande, stark om man med moral menar önskan att göra rätt och riktigt. Den som tror att konstnären i gemen tillåter sig vad som helst har inte fattat ­någonting, de bara inbillar sig. Min trohet till konsten tillåter inga frivoliteter och ingen nonchalans, oavsett konsekvenserna för mig själv.”

Dan Wolgers har gått i psykoanalys varje dag i flera år. Dock inte hos hustrun. Han förpassar uttrycket ”navelskåderi” till schabloner i serietidningar.

”När man begriper sig själv bättre begriper man också andra, och det är verkligt krävande, men man slipper ändå att bli frisk”, säger han.

Konstpris förenar vänner i döden

Hustrun och psykoanalytikern Elisabet Wolgers håller delvis med:

”Jag förstår vad han menar, men skulle kanske inte uttrycka mig så. Det är inte lätt att prata om psykoanalys över en kopp kaffe så att det inte missförstås eller leder till spekulationer. Men det är inte en enkel fråga om friskt eller sjukt.”

Paret är överens om att Elisabet var nöjd när Dan fyllde 20 år strax efter att det hade blivit ihop.

”Jag var 23 och Danne 19 år när vi träffades. Det var en lättnad att inte vara ihop med en tonåring”, ler Elisabet Wolgers.

De hade jobbat ihop på textilkonstnären Inez Svenssons och kocken Carl Butlers bistro Svensson & Butler i Stockholm, och tittat åt varandra ett tag innan det lossnade på allvar.

”Jag tyckte väldigt mycket om Dans händer. Man vet inte vad det är som man fastnar för när det händer. Det är först efteråt som man kan klä det i ord”, fortsätter Elisabet Wolgers.

I höst har paret varit tillsammans i 45 år, nästan ett halvt århundrade.

”Om vi gick förbi ett skyltfönster för en järnaffär eller liknande såg Danne allt som inte jag såg. Det lilla längst in i hörnet ­eller uppe i taket. Det var en märklig känsla. Den blicken har han fortfarande.”

Dan Wolgers sitter tyst en stund.

”Jag har alltid tänkt ’framåt, framåt’ och ’på’t igen’. I dag känner jag mig friare än förut, som om jag har blivit kvitt något och vunnit något annat. Ett slags kvällens frihet”, säger han, tar på sig kängorna och ger sig på nytt ut i blåsten.