Di Weekend INTERVJUER

Bröt nacken – men hoppas på EM-plats

Charlotte Mordasini går under smeknamnet Chacha, mamma Nicola Mordasini kallas Nico. Moshmosh är Charlotte Mordasinis namn på sin mormor Eva Lundin, en felsägning från barndomen som hängt kvar.

Foto: Jesper Frisk

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Ett missförstånd i ansatsen mellan två hinder kunde ha inneburit slutet på karriären. Men efter en lyckad operation av frakturen i nacken hoppas hoppryttaren Charlotte Mordasini, barnbarn till framlidne företagsledaren Adolf Lundin, åter på en plats i det svenska EM-laget.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

”Jag visste att något var fel när jag inte kunde lyfta huvudet. Jag försökte faktiskt att lyfta det med händerna, men jag insåg snabbt att det inte var någon bra idé. Jag bestämde mig för att ligga kvar och vänta på ambulansen i stället”, berättar Charlotte Mordasini om minuterna efter olyckan.

Det var när hon i april hoppade en ny sjuåring, på hennes mormor Eva Lundins gård i franska Viry, nära gränsen till Genève, som det inträffade. Ekipaget kom fel mot en kombination och hästen försökte ta ett galoppsprång mellan hindren i stället för två.

”Jag anade med en gång vart det barkade. Det är vid just den typen av misstag det kan gå riktigt illa.”

Ekipaget landade mitt i oxern.

”Hon var alldeles lugn”, kommenterar hennes mamma Nicola Mordasini, syster till Ian och Lukas Lundin, kända från råvarubolagen som bär familjens namn.

FAKTA
Charlotte Mordasini

Ålder: 28 år.

Bor: Utanför Genève.

Aktuell: Hoppas fortfarande på en plats i EM-truppen i hoppning.

Familj: Ingår i släkten Lundin. Lever tillsammans med ryttare Mark McAuley.

Förebilder: Malin Baryard Johnsson och Pénélope Leprevost. ”Jag väljer såklart kvinnliga förebilder. Jag ser upp till Malin på grund av hennes starka sinne. Det fascinerar mig hur kylig hon är när hon kommer in på banan. Sedan är jag väldigt förtjust i hur Pénélope Leprevost rider.”

VISA MER

”Jag kunde röra både armar och ben, så jag hade inte panik. Men jag hade en stickande känsla i armen och fingrarna som oroade mig. Och jag kunde inte komma upp”, minns Charlotte Mordasini.

Att hon hade brutit nacken kunde ingen av dem föreställa sig. Eva Lundin har också råkat ut för en liknande olycka, men med betydligt lindrigare utfall.

”Jag blev chockad när de sa att jag hade en fraktur och att jag behövde opereras”, säger Charlotte Mordasini.

”Väldigt sugen”

Att det var en skada som gick att operera är hon dock glad för. När Di Weekend är på besök måste hon på läkarens inrådan fortfarande hålla sig på marken, men beskedet efter operationen var ändå att hon skulle kunna vara tillbaka i sadeln efter bara sex veckor. Första inplanerade tävlingen efter skadan är Lons le Saunier i början av juni.

Hon ser ut att röra sig relativt obehindrat och känner inte längre av den starka huvudvärken från första veckan efter olyckan.

”Som jag förstår det tar återhämtningen mycket längre tid för de frakturer som inte går att operera”, säger hon.

En av diskarna i nacken har plockats bort och ersatts med ett implantat. Dessutom har själva benbrottet lagats med titan.

Är du inte alls rädd för att rida eller hoppa igen?

”Det får jag väl se. Just nu oroar jag mig inte. Jag är snarare väldigt sugen, men jag kanske inte börjar med hästen som var involverad i olyckan.”

”Han kunde namnen på alla hästar”

Vi befinner oss på den franska gård som Eva Lundin bott på sedan 1980-talet, belägen alldeles intill den schweiziska gränsen. Runt Genèvesjön finns Eva och Adolf Lundins fyra barn utspridda. Barnbarnet Charlotte Mordasini bor utanför Genève. Redan innan Eva Lundin och hennes man köpte gården hade de ett ställe i Frankrike, men Eva Lundin ville gärna ha en gård närmare Genève, som låg lite mer på landet och med stallet närmare huset.

Maken Adolf Lundin fick följa med på många hästutflykter, men red inte själv.

”Han kunde till och med namnen på alla hästarna ett tag. Det kan knappt jag i dag”, säger Eva Lundin.

La Tuilière, som gården heter, har varit en av familjen Lundins samlingspunkter genom åren, sommarstället på Nämdö i Stockholms skärgård en annan. Hästgårdens namn syftar till att det en gång funnits ett tegelbruk i den nuvarande stallbyggnaden.

Det är framför allt kvinnorna i familjen som har fastnat för ridningen. Eva Lundins två döttrar Nicola Mordasini och Mona Hamilton rider båda två. Ian och Lukas Lundin gör det inte.

”Enda undantaget bland männen i familjen är min bror Loïc. Han tävlar också en del, men på amatörnivå”, säger Charlotte Mordasini.

”Man bör inte hoppa efter 80”

83-åriga Eva Lundin har ridit längre än de flesta, men valde att sitta av för gott för tre år sedan.

”Jag red från det att jag var 9 år tills att jag blev 80 år. Nu sköter jag allt möjligt annat, som unghästar och föl. På slutet kunde jag ändå bara skritta ut i skogen”, säger Eva Lundin.

”Var inte det tillräckligt utmanande?”, undrar Charlotte Mordasini.

”Nej. Men jag tror inte att man bör hoppa efter 80”, säger Eva Lundin.

Eva Lundins föräldrar Walter och Gurli Wehtje, liksom hennes morfar Paul U. Bergström, grundare av varuhuset Pub, var också vana ryttare.

Vid sidan av det hon gör på gården, sitter Eva Lundin också i auktionsföretaget Bukowskis styrelse. Familjen köpte verksamheten 2007, precis innan finanskrisen bröt ut, och företaget har visat sig vara något svårare att driva än vad Eva Lundin hade förväntat sig. Hon tycker dock att styrelsearbetet är roligt, och att hon lär sig mycket av verksamheten på Bukowskis.

Även om Eva Lundin fortfarande är aktiv på gården har hennes dotter Nicola Mordasini tagit över mycket av det administrativa arbetet. Att skapa rätt stämning, så att alla trivs, är enligt Nicola Mordasini den största utmaningen.

”Alla arbetar väldigt hårt. Det är tungt och det är lätt att man blir trött och irriterad. Det försöker jag motverka”, säger hon.

Att anställa en kock, som lagar lunch till alla på gården beskriver hon som ett av sina bättre beslut. Det löste det rent praktiska problemet med att alla måste få tid att äta. Dessutom skapar lunchen en naturlig mötespunkt i vardagen, när alla sitter ned tillsammans.

I dag serveras fisk med tomater, sparris med lufttorkad skinka och parmesan, rödbetor med getost och flera andra små grönsaksrätter. På golvet under bordet trängs hundarna. De flesta på gården verkar äga minst en.

”Jag har också en hund, men han bor hos min mamma. Han valde henne framför mig”, säger Charlotte Mordasini.

”Vi träffades på en tävling”

Stämningen vid lunchen är lättsam och språken blandas vilt. Charlotte Mordasini, som har franska som modersmål, talar ogärna svenska, även om hon förstår det mesta. Hennes irländska pojkvän, hoppryttaren Marc McAuley, har blivit duktig på franska och Eva Lundin och Nicola Mordasini växlar friskt mellan svenska, franska och engelska. Det gäller att vara uppmärksam för att hänga med.

Runt gården kan man ana att utsikten normalt är storslagen, med alptoppar i horisonten. Regnet döljer dock tyvärr det mesta av utsikten för dagen.

”Det är riktigt nära till vissa skidsystem. Ibland händer det att vi rider på förmiddagen och åker skidor på eftermiddagen”, berättar Charlotte Mordasini.

Boningshuset i sten är byggt i mitten av 1800-talet och ligger bara några meter från stallet där familjens topphästar huserar. Förutom de hästar Charlotte Mordasini tävlar handlar det om Mark McAuleys framtidshopp.

”Vi träffades på en tävling. Då bodde han i Italien, men för drygt två år sedan flyttade han hit.”

Att vara två tävlingsryttare på gården blev ett riktigt lyft för Charlotte Mordasini. Hon tränar visserligen fortfarande sporadiskt för Michel Robert, men att ha en annan toppryttare på plats varje dag var något hon insåg att hon hade saknat.

Under tiden som Charlotte Mordasini har ridförbud hjälper Nicola Mordasini, som själv har tävlat hoppning på amatörnivå, till med att motionera hennes hästar. Det tyngsta lasset drar dock Mark McAuley.

”I vanliga fall kanske vi tävlar två eller tre helger per månad. Men nu när jag är borta tävlar han varje helg”, berättar Charlotte Mordasini.

Nicola Mordasini tycker på ett sätt att det är skönare när det bara är Mark McAuley som tävlar.

”Då behöver jag inte vara lika nervös”, säger hon.

Hon är inte rädd för att hennes dotter ska falla av på tävlingsbanan, men spänningen är stor, särskilt så länge det finns chans för en felfri runda.

Den egna hoppkarriären avslutades i samband med att barnen började tävla.

God affär att rida åt andra

”Det ger så mycket mer att följa med dem på tävlingar”, säger hon.

Sammanlagt är det elva hopphästar som ska hållas i gång. Charlotte Mordasini rider en vanlig dag ungefär fem av dem. De sex unghästarna på gården tränas av en beridare. Totalt är det ungefär 25 hästar på gården. Just nu finns det några tomma boxar, men Charlotte Mordasini skulle ändå gärna bygga ut med ytterligare ett stall. Fler unghästar är på väg till gården.

”Tyvärr är det så kuperat att det är svårt att hitta någon yta som lämpar sig för en ny stallbyggnad”, säger hon.

Aveln som ett lotteri

När vi kommer till huvudstallet går Charlotte Mordasini direkt in i topphästen Romane du Theils box och rättar till hennes täcke, som hamnat rejält på sned.

”Mark har inte ridit henne så länge. Han vet inte att man alltid måste vänta tills hon har rullat sig innan man lägger på täcket. Hon gör det varje gång”, säger hon och skrattar.

Tillsammans har Charlotte Mordasini och Mark McAuley ambitionen att driva verksamheten på gården med vinst. Planen är att, liksom många andra ryttare på toppnivå, bedriva handel med hästar. Avel pågår redan i viss utsträckning under Nicola Mordasinis skyddande hand. Ungefär fyra föl brukar det bli varje år. Ett föl går med sin mamma i en hage på gården, men fler än så blir det inte i år.

Unghästarna går på en annan gård, ungefär 40 minuter bort, tills de blir tre och kommer till la Tuilière för inridning. Bara de bästa uppfödningarna blir kvar. Hästarna som avlas på gården bär också gårdens namn, vilket ger bra publicitet om de lyckas på tävlingsbanorna.

”Aveln är rolig, men det är också något av ett lotteri. Man vet aldrig vad man får”, säger Charlotte Mordasini.

Hon och Mark McAuley köper ofta relativt unga hästar. När hästen förädlats går den sedan att sälja med vinst. Att visa upp både sig själva och hästarna på tävling är en viktig del i det hela. För att ha en chans att faktiskt få det att gå runt innebär det också att de då och då måste göra sig av med någon av topphästarna i stallet.

”Har man en hästägare eller stor sponsor i bakgrunden kanske man kan leva på prispengar, men här gör vi allt själva och betalar för våra egna hästar och allt annat.”

Hittills är det dock i huvudsak Charlotte Mordasinis mamma och mormor som står som ägare till hästarna. Båda figurerar årligen i olika sammanställningar över de mest förmögna svenska kvinnorna.

Jag tror att många skulle invända mot att du egentligen måste sälja hästar. Är det verkligen så?

”Jag skulle inte känna mig bekväm med att bara spendera. Prispengarna kan aldrig kompensera för vad hästarna kostar. Min familj tycker att det är bra att vi försöker att bli lite lönsamma.”

”Jag och Mark vill gärna bli mer oberoende och se om vi kan tjäna tillräckligt med pengar för att bekosta vår verksamhet och våra hästar. Det kan nog ta ett tag, men vi vill inte vara beroende av min familj för alltid”.

Att pengar är en viktig faktor för elitryttare är ett faktum. Samtidigt är det inte ovanligt att personer utan vare sig hästintresserade eller förmögna familjer slår sig fram till toppen. Charlotte Mordasini har ringat in tre faktorer som hon tror avgör en ryttares utsikter: bra hästar, hårt arbete och talang. Har man mycket av två av dem kan det ibland kompensera för viss avsaknad av den tredje.

”Har man de tre delarna, så kan man helt klart lyckas. Men många toppryttare kommer inte från förmögna familjer och klarar sig ändå med hjälp av sponsorer och hästägare”.

Sålde häst till Applegrundarens dotter

Den senaste stjärnan som Charlotte Mordasini valde att sälja heter Tiny Toon Semilly. Köparen var ingen mindre än Applegrundaren Steve Jobs dotter Eve Jobs.

”Amerikaner letar alltid efter hästar i Europa. Eve Jobs tränar för irländaren Eddie Macken och hans son är god vän med Mark, det var på den vägen hon fick höra talas om vår häst.”

”Jag är verkligen glad att det blev hon. Jag kan vara säker på att hästen får det bra och tillsammans har de redan hoppat högre än vad Eve gjort tidigare.”

Även Microsoftgrundaren Bill Gates har varit spekulant på en av hennes hästar.

”Han ville köpa Romane du Theil, men det fick han inte. Hon är mitt bästa sto.”

Några av de bästa hästarna är det viktigt att behålla, påpekar Charlotte Mordasini. De behövs för att bygga upp ryttarens namn.

”Tävlar man inte på rätt nivå, får man inte chans att sälja hästar till de som har råd att betala riktigt bra”.

Utöver Romane du Theil är det Miebello som får följa med Charlotte Mordasini på de tuffaste tävlingarna. Miebello är uppfödd av landslagsryttaren Johan Lundh, som tävlade honom i många år.

De hästar som inte håller måttet säljs relativt omgående. Hur svårt det är att sälja dem beror på var problemet ligger. Handlar det om att de inte hoppar tillräckligt högt, kan de ändå passa väldigt bra till ryttare som hoppar lägre klasser. Är hästen en bra hoppare, men väldigt svårriden, är det värre.

”Är hästen för svår för oss, är den för svår för ganska många”, konstaterar Charlotte Mordasini.

Att hon och Mark McAuley köper lite yngre hästar handlar mycket om pris. Hästar i sina bästa år säljs för tiotals miljoner, och priserna har på senare år dragit i väg.

”Köpare från USA och Qatar tenderar att dra upp priserna, de har förändrat marknaden”, berättar Charlotte Mordasini.

Nu är det inte bara svårt, utan omöjligt, att köpa en häst som bevisat sina färdigheter på toppnivå, anser hon.

Hon har bra kontakt med en hästhandlare i närheten och han brukar höra av sig när han har något till salu som han tror skulle passa henne. Och då gäller det att vara snabb och åka för att titta med en gång.

Hästjobb att välja bilder

”De bästa hästarna går vansinnig snabbt, även om de är riktigt dyra”, säger Eva Lundin.

Valt ett liv med hästar

Bland familjens kvinnor är det bara geologen Mona Hamilton som haft en operativ roll i familjeföretaget. Eva Lundin och Nicola Mordasini har valt ett liv med hästarna i stället.

”Jag och min man pratade mycket om affärer och jag var något av ett bollplank, men hästarna har alltid varit min grej”, säger Eva Lundin.

Efter studier i Paris har Charlotte Mordasini en mastersutbildning i internationell handel. Hon utesluter inte en framtid inom familjeföretagen.

”Men jag vill ge mig själv chansen att satsa helhjärtat på ryttarkarriären”, säger hon.

Hon upplever inte att hon påverkas särskilt av att hennes morbror Ian Lundin nu misstänks för medhjälp till grovt folkrättsbrott. Det talas inte om det i ridvärlden.

Eva Lundin säger att de inom familjen känner för Ian Lundin eftersom situationen är tuff för honom. Utredningen har pågått i sju år, och även om han delgivits misstanke är det oklart om det bli åtal och i så fall när.

”Allt är mycket märkligt, men vi hoppas att det löser sig. Det är så klart inte bra för familjen, men vi känner oss inte skyldiga. Men det är inte upp till oss att besluta om det”, säger hon.

Det är fortfarande oklart huruvida Charlotte Mordasini lyckas ta sig till Falsterbo. Tävlingarna där har en speciell plats i hennes hjärta. Det var där hon 2015, efter en tredjeplats i tävlingens viktigaste klass, fick sitt stora genombrott och på allvar blev ett namn i den svenska ryttareliten. Hon hade då bara tävlat under svensk flagg i ett halvår. Med tre pass har hon haft möjlighet att välja vilket land hon vill tävla för. Att det blev just Sverige har flera förklaringar.

”Det är den svenska sidan av min familj som håller på med hästar. Vi har alltid hållit på de svenska ryttarna”, säger Charlotte.

”Sedan är det svenska landslaget bättre på att lyfta nya talanger”, fyller Nicola Mordasini i.

Var med som reserv i OS och EM

Charlotte Mordasini säger att hon har förstått att vissa tycker det är konstigt att man kan känna sig som en medborgare i tre olika länder, men att det verkligen är så det känns för henne.

”Jag känner mig schweizisk eftersom det är där jag är född och det är där jag bor. Jag känner mig svensk eftersom min familj kommer därifrån. Och så känner jag mig fransk, för det är i Frankrike jag arbetar och tillbringar mycket av min tid.”

Nationshoppningar och mästerskap är de tävlingar hon gillar mest. Förra gången det var dags för EM, liksom vid OS i Rio, var hon med som reserv i landslaget. När det gäller årets EM, som avgörs i Göteborg, är det oklart hur skadan kommer att påverka hennes chanser att kvala in i laget. Men hoppet lever.

”Hinner jag med några viktiga tävlingar och det går bra, så finns det en chans”, säger hon.