Di Weekend INTERVJUER

Bipoläre entreprenören om vägen tillbaka

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Joey Abrait

Tomas Strand , pr-vd och entreprenör, kraschade hårt. Under fyra år blev han sängliggande i en djup depression. Han förlorade sin firma, flickvän, bostad och allt hopp. Nu, 15 år senare, har han precis gjort en ny exit och satsar på att ­förebygga utmattning hos andra.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Under rubriken Så bränner du ut dig på 30 dagar listar Tomas Strand högt 14 tips på hur man ska bete sig om man vill krascha snabbt och hårt. Bland dem finns:

Att sätta höga mål för sig själv, baserade på prestation och bekräftelse av andra.

Att aldrig ha tråkigt.

Att inte prata med andra om sådant som är jobbigt.

Att lägga sig sent och aldrig be om hjälp.

FAKTA
Tomas Strand

Ålder: 50 år.

Bor: Lägenhet i Stockholm, fritidshus på Gotland.

Familj: Döttrarna Vanessa och Madelene, 5 respektive 27 år och hunden Pippi.

Fritid: Extremt långa promenader, sportbilar, Gotland, migränyoga, ensamresor.

Läser: Biltidningar och Långsamhetens lov av Owe Wikström.

VISA MER
FAKTA
Kvinnor i topp när allt fler chefer drabbas

Den psykiska ohälsan bland chefer har ökat kraftigt de senaste åren.

2014 låg antalet sjukdagar för psykosociala orsaker på 28 dagar per 100 chefer och år. 2019 var siffran 78 dagar per 100 chefer och år.

Kvinnliga chefer har markant högre sjukfrånvaro än sina manliga kollegor.

År 2014 hade kvinnor i chefsposition i genomsnitt 49 sjukdagar per år för psykosociala besvär, 2019 hade siffran ökat till 113 dagar. Även män i chefs­position blir allt oftare sjukskrivna av psykosociala orsaker.

Psykisk ohälsa ger långa sjukskrivningar. Sjukskrivning på grund av psykosociala orsaker ger i snitt 37,5 frånvarodagar. För medicinska orsaker är ­genomsnittet 5,2 frånvarodagar.

Närmare en tredjedel av långtidssjukskrivningar beror idag på psykosociala orsaker.

Källa: Chefshälsorapporten 2019, gjord av Previa och baserad på 12 300 chefer på totalt 440 företag och ­offentliga verksamheter.

VISA MER

Publiken är ett 20-tal bekanta som tagit sig till en lokal på Södermalm i Stockholm under en regnig tisdagskväll. De är här för att ge feedback på föredraget som Tomas Strand håller tillsammans med kollegan Daniel Brodecki, grundare av Mindclub, företaget de nu driver tillsammans. En gäst räcker upp handen och säger att hon saknar något om kost – ska man krascha rejält bör man väl också antingen äta för lite eller helt fel saker?

”Ja! Bra! Skriv upp det!”, säger Tomas Strand till Daniel Brodecki, som sitter i soffan framme vid scenen.

Den omvända psykologin i föredraget använder Tomas Strand för att försöka nå dem som just nu befinner sig i ekorrhjulet. Fasen kallas ”uppvarvning” och är den första av de faser man går igenom i en utmattning. Den följs av kaos, återhämtning och nyorientering. Målet är att ta folk direkt till nyorientering, utan att passera kaos och återhämtning.

”Det svåra är att nå folk som är i uppvarvning, för man är ju inte mottaglig”, säger Tomas Strand, när vi ses en dryg vecka senare på Hotel Skeppsholmen. Han har tagit en lång promenad hit. Att sätta den ena foten före den andra är ett av hans bästa hjälpmedel för att hålla sig själv i balans och bipolariteten i schack.

Han är en av få vd:ar inom näringslivet som ­vågat berätta öppet om sin psykiska ohälsa. I dag bär han den, inte som ett adelsmärke – det är trots allt fortfarande tungt att prata om det – men som ett barn i famnen. Ibland bråkar den, bökar och kränger, men det går att få den att sitta still långa stunder och den är hans börda oavsett vad han tycker om den.

Tomas Strand kan, nu i efterhand, konstatera att han stod på topp 2001. Han var då 31 år, drev ett framgångsrikt företag i byggbranschen samtidigt som han jobbade heltid med reklam och pluggade på juristlinjen. Han hade en schysst ­lägenhet, en ”drömtjej” och en fin dotter på åtta år. Livet bestod av jobb, fest och träning, och bakom sig hade han ett decennium av att vara högpresterande på alla fronter.

Fyra år hemma hos föräldrarna

Men en bottenlös utmattningsdepression drog på mindre än en månad undan mattan för honom.

”Jag fattade inte vad det var. Jag trodde att jag hade fått en sjukdom som ingen tidigare hade haft.”

Under fyra år var Tomas Strand helt borta från det storstadsliv och nätverk av vänner och kollegor som han så framgångsrikt hade byggt upp. Han förlorade bostad, företag, jobb, flickvän och kontakten med sin dotter.

Den största delen av tiden bodde han hemma hos sina föräldrar Kerstin och Peter Strand i Strängnäs. Han tillbringade dagarna, ofta veckor i sträck, till sängs i pojkrummet med blicken fäst på väggen eller med ögonen slutna. Den antidepressiva medicin han fick hjälpte inte.

”Första halvåret var det mycket ångest. Men ­sedan var allt bara stängt. Det var som att jag inte fanns i min kropp. Hela själen stängde ned.”

”Men jag hade en återkommande dagdröm, att det skulle finnas en röd knapp bredvid sängen. Om man tryckte på den, då hade man aldrig funnits. Alltså, du behövde inte ta livet av dig, utan då hade din mamma aldrig fött dig, och ingen nära hade drabbats av ditt misslyckande. Det var min önskedröm som jag låg och tänkte på.”

”Lät mig vara i bubblan”

Trots att utmattningssyndrom och utmattningsdepression i dag är så vanliga att de kallas folksjukdomar, drabbades Tomas Strand hårdare än de flesta. Men han hade också ovanliga förutsättningar för sin återhämtning. Hans föräldrar såg till att han fick i sig mat, att han duschade, och gjorde tålmodiga försök att få ned honom till nedervåningen eller att gå utomhus.

”De var helt fantastiska. De störde mig inte i den där bubblan jag var tvungen att vara i, för de var övertygade om att jag skulle komma tillbaka. De hade ju sett vilken kraft jag besitter, och fattade att den inte kan vara borta helt plötsligt utan att det är en fas som kommer att ebba ut.”

Det är ovanligt att hålla sig så lugn när en närstående mår dåligt.

”De gjorde inte så jättestor grej av det, trots att det var det. När de tog med mig på semester låg jag på rummet hela veckan. Då konstaterade de bara att det inte funkade.”

Helt skambefriat?

”Noll skam.”

Tre gånger började Tomas Strand må bättre, men varje gång växlade han upp för snabbt och föll ännu djupare ned i sjukdomen.

I huvudet på en Spotifymiljardär Formulerade egen strategi

Den slutgiltiga vändningen skedde när en läkare 2004 ställde diagnosen bipolär sjukdom, det som förr kallades manodepressivitet. Tendensen att köra fullt ut på alla cylindrar under ett maniskt skov var det som höll honom sjuk – ett tillstånd som uppmuntrades av de antidepressiva medicinerna. Den vanligaste behandlingen för bipolär sjukdom är istället förebyggande, med hjälp av ­litium som dämpar både den maniska och den ­depressiva fasen av sjukdomen.

”Det blev en vändning. Sedan tog det ett år innan jag kunde tänka klart. Då lade jag upp en strategi för mig själv som jag fortfarande är imponerad över. Den har funkat perfekt.”

Strategin var att acceptera att han inte längre var samma människa och att livet måste byggas upp långsamt, i myrsteg. Han började arbeta som dörrvakt på Riche i Stockholm och arbetstränade sedan i en junior position på en pr-byrå. Skaffade en hyresrätt, träffade sin dotter varannan helg.

”Man måste lägga sig på en så låg nivå att man inte kan falla. När du känner att du är riktigt, riktigt stabil tar du ett litet kliv till och stannar där lite för länge innan du tar nästa.”

Som bipolär var han tvungen att sätta upp extra hårda regler när han därefter startade en ny pr-­byrå, den som i dag efter en sammanslagning heter Abby Priest. Att bara arbeta med ett bolag i taget och att låta bolaget växa långsamt är två av dem.

”Bipolariteten är en entreprenöriell superkraft. Men jag vågar inte ha så höga ambitioner med de bolag jag driver, för då driver jag dem dit men går under på vägen”, säger Tomas Strand.

Vila, rörelse och prestation

Han använder sig av en enkel modell för att behålla balansen – en variation av vila, rörelse och prestation, där alla är lika viktiga. Att underprestera är lika destruktivt för hans mående som att överprestera. Rörelse handlar inte enbart om motion, utan kan lika gärna vara en tågresa eller att köra bil nedcabbat – två situationer där Tomas Strand mår som bäst.

För fem år sedan berättade han för första gången om sin sjukdomstid i branschtidningen Resumé. Få i ledande position inom näringslivet vågar tala så öppet om psykisk ohälsa, trots att det är relativt vanligt förekommande.

Varför är det fortfarande tabu bland näringslivsledare?

”Det är fortfarande många män i min ålder på vd-poster och där finns det en föreställning om att man inte ska visa sig svag. Även om man ­i dag vet att det kan vara en fördel, så känner man inte så själv. Sedan är det också jobbigt att prata om det. Men jag tror att det kommer att ändras ganska snart.”

Han riktade en uppmaning till andra i näringslivet som mådde dåligt att kontakta honom för att få hjälp och stöd. Under åren har han haft kontakt med över 100 personer som befunnit sig i olika stadier av utmattning och depression, ibland också suicidbenägna.

”Det har varit tungt att bära, ibland gränsfall att jag orkade. Men jag sade aldrig nej.”

Det stöd som han kunnat erbjuda har känts som en droppe i havet. Med tiden har en känsla av frustration vuxit. I stället för att hjälpa vill han arbeta förebyggande. Via en podcast kom han i kontakt med Daniel Brodecki, som var med om Gott­rörakraschen som barn 1991, där SAS-flygplanet Dana Viking fick motorstopp bara minuterna ­efter att ha lyft från Arlanda och tvingades nödlanda i skogen. Under sitt vuxna liv har han fördjupat sig i begreppet ”personlig hållbarhet”. 2015 grundade han Mindclub, som bland annat erbjuder så kallade retreats där deltagarna under två dygn lär känna sig själva på djupet.

Övertygades på retreat

När vi träffas första gången, under sommaren i fjol, pratar Tomas Strand om Daniel Brodecki och Mindclub, men har ännu inte varit med på någon retreat själv. Ett halvår senare mejlar han och ­berättar att han beslutat sig för att sälja sin andel i Abby Priest. I stället ska han bli delägare i Mindclub, tillsammans med Oskar Kerstis, som lämnat sitt jobb som managementkonsult för att bli vd.

Vad var det som fick dig att ta steget?

”Det var två saker. Dels hade jag gått ned så mycket i prestation på jobbet i och med att jag tog in en ny vd, en kvinna som är ganska mycket yngre än jag, så jag fick inte bra balans i jobbet längre. Jag trodde att det skulle kännas skönt, men det passar inte mig att stå vid sidan som ägare, och jag kände samtidigt väldigt tydligt att hon är rätt för bolaget.”

”Den andra grejen var att jag gick på ett ­retreat själv. Jag har varit rätt skeptisk till hela ­måbra-branschen och det är svårt att hitta en bra affärsmodell i den. Men då fattade jag att det här kan göra skillnad på riktigt, om man når ut med det. Det är jag ju bra på, och kände att om jag går in i det här så har jag faktiskt chansen att bidra.”

Möt fotografen bakom Humans of New York Vill ”vaccinera” mot utmattning

När restriktionerna kring folksamlingar släpps ska Daniel Brodecki och Tomas Strand använda sitt föredrag till att locka kunder bland företag som vill få hållbara medarbetare. Tomas Strand använder termen ”vaccinera folk mot utmattning”.

Går det?

”Ja och nej. Bolag ska tjäna pengar, de bryr sig inte alltid om medarbetarna, men det kostar oerhört mycket pengar när folk blir sjukskrivna. Därför är detta intressant för företag. Trots att jag är bipolär tror jag faktiskt att jag hade sluppit bli sjuk om jag hade gått på ett retreat när jag var 25 år. Man måste våga släppa ’ensam är stark’. Det kan man bara uppnå i en trygg grupp med mjuka övningar som öppnar upp.”

Tanken på att dela sina innersta bördor – saker man kanske inte ens är medveten om själv – med ett 20-tal främmande människor, är avskräckande för många.

Är folk rädda för vad som ska komma fram? Att man ska känna sig tvungen att göra en drastisk förändring i sitt liv som man kanske egentligen inte vågar?

”Ja, jättemånga känner så innan. Jag skickade dit två av mina anställda som fastnat lite i sin utveckling. Båda kom tillbaka med en starkare självkänsla och nya insikter som ledde till att de sade upp sig efter en tid. Men då ska de inte vara där, vare sig för sig själva eller för bolaget.”

Pandemin har inte bara lett till att Mindclub har tvingats skjuta fram sin föreläsningsturné. ­Tomas Strand har skrivit klart den bok han börjat på långt innan krisen, som av en slump handlar om vad som händer när kritiska samhällsfunktioner slutar fungera. Publicering väntas till hösten. Men för Tomas Strand personligen har våren varit tuffare än han trodde.

”Friheten har kringskurits och jag är väldigt ­beroende av den för att fungera som bäst. Jag har försökt förvalta tiden så bra som möjligt genom promenader och att arbeta på affärsidéer som kan lämpa sig bra efter kristider. Jag har också ett ­löpande pr-uppdrag vilket ger känslan av att ha ett ’riktigt’ jobb vid sidan av bokskrivandet, som mer känns som ett kul intresse än så länge.”

Hur mår du själv idag?

”Jag hade det tufft förra våren och sommaren, det var första gången sedan jag blev frisk som jag verkligen mådde dåligt. Men det var för att jag gick ned till nästan noll i prestation när jag tog in en ny vd och fick för mycket vila. Men nu mår jag jämnbra.”

Om man ser till medicinen och modellen med prestation, vila och rörelse, vilken är viktigast för att må bra?

”Jag har kört långa perioder utan medicin, så jag kan verkligen jämföra. Om jag inte äter medicin blir modellen mycket viktigare, jag måste följa den slaviskt. Men det klarar jag inte nu när jag har min dotter, för jag tillgodoser alltid andras ­behov före mina egna. Men medicinen är inget skyddsnät. Jag skulle inte klara mig med bara medicin, utan allt det andra.”