Di Weekend INTERVJUER

»Bättre att säga som det är«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek
Varje år förlorar 500 barn i Sverige en förälder i självmord. Psykologen, författaren och Augustprisvinnaren Jenny Jägerfeld har nu skrivit Sveriges första barnbok på temat, .
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Din bok är avsedd för läsare mellan 9 och 12 år. Varför blev det en barnbok om självmord?

”Många som tar livet av sig upplever att de inte har något val, men för ett barn kan känslan ändå vara att den här personen valde att överge mig. Hur går man vidare från det? Kan man ge något slags hopp, och går det att skriva om det över huvud taget? Det är ett otroligt tabubelagt ämne. Att säga att ens förälder är död i cancer är enormt jobbigt – men det är nästan omöjligt att säga att min mamma eller pappa tog livet av sig. Och folk säger så konstiga saker till barn, som att ’du är så stark som klarar av det’, och gör omskrivningar om döden, som att någon har ’gått bort’ eller ’somnat in’, vilket bara blir otydligt.”

Vad borde man säga i stället?

”Jag tror det är bättre att barn får höra precis som det är. Man visar att man vet att det har hänt, så att barnet inte behöver berätta själv. ’Jag har hört att din mamma tog livet av sig, om du vill prata om det så finns jag här. Och vill du hitta på ­något finns jag också här’.”

Vad är det med en förälders självmord som gör det extra sorgligt och svårt?

”Man har ju förlorat en av de viktigaste personerna i sitt liv, som ofta stått för kärlek och trygghet. De barn som drabbas lider oftare av psykisk ohälsa senare i livet och har betydligt större risk att själva ta sina liv. Och om någon tar livet av sig har de anhöriga ofta levt med psykisk ohälsa i sin närhet länge. Sascha i boken hanterar sin sorg genom att förändra allt med sig själv som är likt mamman. Men på vägen inser hon att man kan vara lik sin mamma utan att också ta livet av sig. Och då kan hon också ha kvar mamman inom sig och fortsätta ha en relation med henne.”

FAKTA
Jenny Jägerfeld

Ålder: 44 år.

Familj: Två döttrar, 8 och 12 år.

Bor: Lägenhet i Liljeholmen, i södra Stockholm.

Gör: Psykolog, ­författare, föreläsare och poddare.

Fritid: Läser, skriver, sjunger karaoke och umgås.

Aktuell: Barnboken Comedy queen (Rabén & Sjögren) och vuxenboken Blixtra, spraka, blända! (Natur & Kultur) i maj.

Frukost: Äggröra, smoothie, juice, kaffe och rostat bröd hemma i 50-talsköket.

VISA MER

Men det är också en rolig bok, där ståuppkomik är centralt. Varför?

”Om man ska skriva om ett sådant här otroligt tungt ämne så måste det också vara roligt. Humor är en jättebra försvarsmekanism som hjälper en att stå ut med svår sorg. Det är inte sällan jag sitter med patienter som varit med om ett trauma men som skämtar asgrovt om det, för att orka.”

»Det var jag och katastrofen«

Hur kan man minska stigmat kring psykisk ohälsa för barn?

”Prata om det. Det ska gå att säga att ’jag var så jävla deprimerad förra året’, för då kommer man också att fatta hur otroligt många som också har varit det. Som psykologen Linn säger i boken, att det farliga är inte att ha de här känslorna och funderingarna, utan det farliga är att vara ensam med dem. Men ansvaret ska inte ligga på barnen, det här är något som vi vuxna måste göra.”

Vad är det med barn- och tonårstiden som gör att du gärna skriver om den?

”Allting händer för första gången och det är så starka känslor. Det är lite som att förlägga en tv-­serie till ett sjukhus, för det är så mycket naturlig dramatik inbyggd i konceptet.”

Hur var din egen tonårstid?

”Jag hade väldigt roliga tonår. Jag flyttade hemifrån under gymnasiet och alla hängde i min ­lägenhet. Jag gjorde massa kreativa saker som ­teatergrupper, poesiföreningar, vi gjorde kortfilmer och sände närradio. Jag var fattig och känslorna gick mycket upp och ned, men jag hade det rätt bra.”

Saga Berlin om livet efter katastrofen

Vad behöver de barn som förlorar en förälder i självmord?

”Det måste finnas ett fungerande system för hur man tar hand om de barn som drabbas av en förälders suicid. Som det ser ut nu saknas ofta ett mer organiserat stöd. Man måste se till att det finns stöd om den andra föräldern inte klarar av sitt föräldraansvar, att skolan vet hur de kan hantera det hela, och att barnet får tillräcklig information samt samtalsstöd om det behövs.”

Hur brukar barnen reagera?

”Barns sorg inte ser ut som vuxnas. Barnet kanske inte alltid visar sorgen på ett förväntat sätt, ­eller så kanske det tar ett väldigt stort ansvar för den kvarvarande föräldern. Det är viktigt att barnet får utrymme och möjlighet att sörja. Att det inte ensamt får axla sin sorg.”