Di Weekend INTERVJUER

Bästa väninnor på teaterscenen

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Di Weekend har ätit frukost med Ruth Vega Fernandez och Maja Rung.

Evelina Carborn

Den hyllade romansviten av Elena Ferrante fortsätter att vara glödhet. Nyligen hade tv-serien med samma namn premiär och i vår spelar Maja Rung och Ruth Vega Fernandez Elena och Lila på Stadsteatern.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Det blir första gången Min fantastiska väninna sätts upp som pjäs i Skandinavien. Vad lockade med projektet?

maja Rung: ”Jag blev jätteglad när jag blev tillfrågad om att spela Elena. Jag hade läst alla fyra delarna i serien och tyckte så himla mycket om dem. Det kändes också spännande att sätta upp den på scen.”

Har ni båda läst böckerna?

Ruth Vega Fernandez: ”Jag håller på nu, men mina två barndomskamrater hade pratat mycket om böckerna och sagt att de tänkt på mig när de läste dem.”

Vad tänkte de då?

RVF: ”De sa att Lila, som jag ska spela, på­minde dem om mig och att jag skulle förstå när jag ­läste böckerna. Ungefär samtidigt blev jag uppringd om den här rollen, men sa först nej, eftersom jag bor i Paris och att det är ett så stort projekt att ­flytta hit, skriva in min son på förskola och att jag och min kille ska pendla.”

Vad fick dig att ändra dig?

RVF: ”Delvis var det att jag känner igen mig i Lila som först framstår som tuff, tyken och hård. Nu förstår jag vad mina vänner syftade på. Men jag föll också för att det känns ovanligt med två kvinnliga huvudroller som spelar en vänskaps­relation. Ofta är kvinnor antagonister, som fru och älskarinna, och det är sällsynt med kvinnorelationer som inte kretsar kring män.”

I böckerna får man följa väninnorna från att de är barn tills att de är i 60-årsåldern. Hur skulle ni beskriva deras vänskap?

RVF: ”Det intressanta, enligt mig, är att vänskapen tillåts vara komplex. I början utgår man från att Lila är stygg och Elena är snäll, men sedan skiftar det beroende på kontexten de är i och hur de agerar utåt, kontra vad de känner inuti. Det är ­sällan kvinnoroller har så många gråskalor, vilket känns extra spännande.”

FAKTA
Ruth Vega Fernandez

Ålder: 41 år.

Familj: Pojkvän och son.

Bor: Paris.

Bakgrund: Född på Kanarieöarna, bodde i Sverige tills hon var 16 år. Utbildad vid scenskolan i Lyon och Balettakademin och Operan i Göteborg. Roller i Upp till Kamp, Call Girl, Cirkeln och Gentlemen.

Frukost: Äggsmörgås och cappuccino.

VISA MER
FAKTA
Maja Rung

Ålder: 31 år.

Bor: Stockholm.

Familj: Föräldrar, syster och pojkvän.

Bakgrund: Uppvuxen i Karlstad, ­utbildad vid teaterhögskolan i Göteborg. Fast anställd på Stockholms stadsteater sedan 2015 där hon spelat Snövit under 2018. I jul aktuell i SVT-­serien Systrar.

Frukost: Ostsmörgås och bryggkaffe.

VISA MER

MR: ”Jag håller med. Den här maktbalansen som pågår mellan tjejerna är så väl fångad och jag ­tycker att det är imponerande hur Ferrante ­lyckas ta fram både det vackra och fula hos människor. Där man kan känna igen sig i dubbelheten hos ­karaktärerna, att till exempel kunna hata och ­älska en person på samma gång.”

»Stieg Larssons höga moral imponerar« Har ni själva liknande vänskapsrelationer?

MR: ”Jag har faktiskt en vän jag bråkar med i bland, vilket känns ovant. Det känns som att det ligger i den svenska kulturen att i mångt och ­mycket undvika konflikt och man kanske ­hellre låter en vänskap rinna ut i sanden i ­stället för att stå och skrika ’du har sårat mig’.”

RVF: ”Ja, här i Sverige snackar man hellre skit bakom ryggen på någon än att gå i konfrontation. Det har jag som spansk alltid reagerat på och tyckt är märkligt. Så gör man inte i Spanien. Men för egen del ser jag många likheter. Jag är uppvuxen i ett hårt kvarter, med många invandrarvänner, där relationerna liknar de i böckerna.”

Efter succén med romansviten, och HBO-­serien som nyligen hade premiär, har många en bild av karaktärerna. Hur tar man sig an ­rollerna då?

MR: ”Pjäsen kan ju aldrig bli boken eller tv-­serien, men man får försöka hitta samma färg ­eller essens och göra sin tolkning. Men jag har ju ­också supertydliga bilder och i mitt huvud ser Elena inte alls ut som jag.”

»Jag tycker om ordet äntligen«

RVF: ”Jo, det tycker jag! Men jag blev helt knäckt när jag såg trailern till tv-serien, för där är småtjejerna så perfekta att man nästan börjar lipa.”

I och med att Kulturhuset ska renoveras flyttar Stockholms stadsteater vid årsskiftet och pjäsen sätts upp på Årsta kulturhus. Hur känns det?

MR: ”Jättekul. Det finns många paralleller ­mellan böckernas förort till Neapel och Årsta som en stad i staden, med funkisbostäder byggda på 1950- och 60-talen.”

RVF: ”Årsta är ju också ett arbetarkvarter från början, och det bidrar till att lyfta den politiska ­aspekten i böckerna, där populärlitteratur sällan skildrar arbetarklassen och hur situationer ­begränsar vilka val människor kan göra.”