Di Weekend INTERVJUER

Bäddar för textilrevolt

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

SKAKAR OM INDUSTRIN. Med sin lakanslinje hoppas Fredrika Sundberg på förändringar för Pakistan, ett land där hon har arbetat i över 30 år. ”Det är inte svårt att arbeta i Pakistan om man har respekt för dem man arbetar med.”

Foto: Jonatan Bylars

Passion. Bara så kan bäddtextilsföretagaren Fredrika Sundberg förklara varför hon i över 30 år har pendlat mellan Paris och Pakistan. Och hon kan inte få nog.
När hon snart flyttar till Pakistan på heltid trotsar hon terrorism och en kritiserad textilindustri i hopp om att revolutionera landet.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Med en enkel knyck lägger hon tillbaka sjalen över axeln, där den ska vara. Ståtligt på något sätt. En gest hon har gjort tusentals gånger förr.

”Så här är jag alltid klädd.”

Fredrika Sundberg rycker på axlarna. Hon rättar till sin traditionella dräkt, och korrigerar sedan sig själv:

”När jag är i Pakistan, menar jag. Det finns inget skönare. Men så är jag också halvpakistanier.”

Inte en tanke på revidering denna gång: Fredrika Sundberg är svensk medborgare, men pakistanier i själen.

I över 30 år har hon levt med ett ben i Occidenten och ett i Orienten. Så länge har hon pendlat mellan hemmen i Paris och Karachi, Pakistans största stad och finansiella centrum. Så länge har hon drivit sitt bäddtextilsexportföretag med franska storföretag som kunder. Varuhuskedjan Galeries Lafayette, postorderföretaget La Redoute och stormarknaden Carrefour bland dem. Det har gett henne en unik inblick, inte bara i Pakistans utveckling, utan även i textilindustrins. Den har varit på gott, men mest på ont om man ska ta Fredrika Sundberg på orden.

”Massmarknaden som har drivit på textilindustrin är under all kritik. Så nu har jag bestämt mig för att ta saken i egna händer. Jag ska börja exportera kvalitet från Pakistan och kommer att lyckas.”

Punkt slut. Sådan är hon, ”Madame Sundberg”, som hon kallas i Pakistan. Självsäker som få, redan med legendstatus i sitt andra hemland sedan 1978.

Fotomodell i Paris

Pakistan är i dag världens fjärde största bomullsexportör efter Kina, Indien och USA. Ett land som har präglats starkt av separationen från Indien 1947, då det utropades som självständigt. Både mänskligt och ekonomiskt lidande följde på uppdelningen. Med tillgång till den bördiga Indusdalen, där en av världens första högkulturer slog sig ned redan för över 6000 år sedan, hade de pakistanska bönderna med sina tre skördar om året egentligen rätt goda förutättningar. Men vid uppdelningen hamnade fabrikerna i det hinduiska Indien.

Det var därför ett fattigt land som mötte Fredrika Sundberg första gången hon kom dit av en slump. Hon hade tagit uppehåll från juridikstudierna i Uppsala för att arbeta som fotomodell i Paris. I den franska huvudstaden träffade hon sin blivande man, textilimportören Felix Boutboul, som en månad efter deras första möte tog med henne till Pakistan.

”Från första ögonblicket jag satte mina fötter där var jag förälskad i landet. Människorna var, och är fortfarande, så oerhört vänliga, maten fantastisk och klimatet underbart. I det här landet kände jag genast att jag skulle kunna göra mig nyttig. Mycket mer än som jurist i Sverige i alla fall, där 2000 andra tjejer var mycket duktigare än jag.”

Katastrofal start

Där och då bestämde hon sig för att starta ett textilexportföretag. Att det blev just lakan berodde på enkelheten. Mycket mindre krångel än med kläder som ska ha rätt passform. Ändå höll hennes företag på att gå omkull redan från start, när hon tre år efter det första besöket i Pakistan fick sin första order: tre containrar med bäddset för Kooperativa förbundet, dåvarande Coop.

”Jag var jättenöjd över den stora order vi hade fått. Eftersom jag var mån om att det skulle bli bra stannade jag kvar i Pakistan i två månader för att kontrollera produktionen, från råvara till paketering. Det enda jag inte gjorde kontrollerade var packkartongerna.”

Med en vikt på närmare 120 kilo var de omöjliga att lyfta, väl framme i Norrköping där centrallagret låg. Paketen fick rivas upp till osäljbart skick – och måste packas om i Sverige för cirka en halv miljon kronor i dagens penningvärde.

”Det var en katastrof och jag var utom mig av förtvivlan. Jag såg mig själv ta första bästa tåg tillbaka till Uppsala när den pakistanske fabrikschefen, som också var med i Norrköping, sa att han skulle betala. Då kände jag att ’okej, om det är på det här sättet, då kan vi nog fortsätta göra affärer’.”

Varför då?
”För att han stod för sina fel och tog ansvar för dem. Han betedde sig professionellt, vilket det generellt har visat sig att de gör i Pakistan. De är hederliga, kanske för att de är troende muslimer och därmed gudfruktiga. Ger de sitt ord står de för det, utan att det behövs något skriftligt kontrakt. Det är bra affärsmoral tycker jag, och något man ibland kan anklaga kunderna för att sakna.”

Det säger hon och ger med en synnerligen skarp blick ett litet smakprov på vad som väntar den som ljuger för Fredrika Sundberg. Med de få ord hon kan på urdu gör hon sig hjälpligt förstådd, men det är hennes kroppsspråk som har gett upphov till ett talesätt bland medarbetarna: ”När Fredrika ser en pakistanier i ögonen vet hon vad han åt till middag i går”.

”De vet att jag ser igenom dem när de ljuger, det är lönlöst att ens försöka med mig.”

En bra egenskap av allt att döma. När hon drogs inför rätta i Paris för påstådd mönsterstöld på lakan, klarade hon sig genom att bevisa att motparten ljög. På det sättet blev hon också av med en illojal affärspartner i Pakistan. Om det även var så hon tacklade de hårda importkvoter som varor från Pakistan belades med, förtäljer inte historien.

Köper mat på kredit

Men nu har i alla fall turen kommit till den hårt kritiserade textilindustrin att granskas av Fredrika Sundbergs genomträngande blick. För under 30 år har hon sett mycket mer av branschen än dess rätsida. Pakistan var till exempel ett av de första länderna dit multinationella företag förlade sin produktion. Några år senare lämnades landet för andra asiatiska låglöneländer. En utveckling driven av massmarknadens omättliga hunger efter ökade kvantiteter och billigare priser.

”När många lämnade Pakistan bestämde jag mig för att stanna kvar, jag hade fyra barn och kunde inte vara överallt. Men det jag ser generellt i Asien är att det har uppstått en win-loose situation. Man kan inte kalla det något annat när de stora multinationella företagen har 80 procents marginal på sina varor medan de som arbetar i fabrikerna köper mat på kredit”, säger hon.

”I Bangladesh till exempel är de slavar. Där tar det tre minuter att sy ett plagg. Det är orimligt och deras arbetsvillkor är usla. I Pakistan är det mycket bättre, men fortfarande inte bra. För det är ingen som ställer sig frågan: Är det normalt att ett lakan kostar 149 kronor? Nej det är det inte, och det är det jag vill göra något åt.”

Höjer lönerna

Därför har hon, efter att i 30 år ha producerat lakan för andra, startat en egen lakanslinje som säljs under namnet Maison Sunberg. Kvaliteten ska vara av samma klass som Mille notti, Schlossberg, Frette och andra lakan i lyxsegmentet. Och framför allt producerade under schysta villkor. Hon höjer lönerna från 10000 rupier, motsvarande 830 kronor i månaden, till 30000 rupier, för att hon bedömer att man inte kan klara sig på mindre. Och bönderna får rätt ersättning för sin bomull, oavsett vad New York-börsen säger. Eller kommer att få i alla fall, om allt går som planerat.

”I dagsläget producerar Pakistan bara kortfibrig bomull, som duger till jeans och handdukar men inte till lyxlakan. Så nu har jag investerat i 75 acres (amerikanska tunnland, motsvarande 30 hektar, Di Weekends anm) långfibrig bomull.”

En vågad satsning, kanske den första i sitt slag. Premiärskörden väntas i september.

”Jag är övertygad om att vi kommer att lyckas och i så fall blir det en revolution för landet som i åratal tvingats producera dålig bomull för multinationella företag. Troligtvis kommer jag också att bli hatad av Monsanto (det multinationella företaget vars intåg i bland annat Indien har anklagats för att ha orsakat en självmordsvåg bland indiska bönder, Di Weekends anm).”

Terrorn slår mot landet

För varje sålt lakansset skänker Fredrika Sundberg dessutom en summa pengar till Nobelpristagaren Malalas fond, som arbetar för flickors rätt till utbildning.

”Att värdesätta kvinnors utbildning är jätteviktigt. Kvinnor som är utbildade kommer att sätta sina barn i skolan. Bara så kan man bekämpa den framväxande terrorismen i landet.”

Senast 2013 krävde ett kraftigt jordskalv över 500 dödsoffer i Pakistan. Men de senaste åren är det inte bara jord-bävningar som har satt landet på kartan.

Bara i fjol genomfördes fem terrorattentat i huvudstaden Islamabad och närliggande Rawalpindi. I juni samma år attackerades flygplatsen i Karachi med ett tjugotal döda som följd. I huvudsak är attentaten riktade mot pakistanska myndigheter och polis, men även utländska medborgare har utsatts. Därför har Pakistan klassats som en no go zone, och svenska UD avråder från icke nödvändiga resor till landet.

”Landet har förändrats mycket sedan 1970-talet. Då var det lugnt och fredligt. I  dag behöver jag vidta fler säkerhetsåtgärder. Åker jag någonstans vill jag till exempel gärna ha en följebil med säkerhetsvakter för att inte bli en måltavla, främst för att undvika att bli rånad.”

Är du aldrig rädd?
”Nej”, säger Fredrika Sundberg utan att blinka.

”Det man ser i medierna är en sak och visst finns det farliga element, men jag känner mig aldrig osäker eller hotad i Karachi. Det är en 20-miljonersstad och livet rullar på som vanligt där borta. I perioder har jag bott där på heltid med min familj. Det enda jag inte gillade var att lämna mina barn i Pakistan när jag själv reste till Europa. Men för egen del är jag inte alls oroad, inte mer än vad jag är i andra storstäder som Paris, London eller New York i alla fall.”

Det ultimata beviset på det är att hon snart planerar att flytta till Pakistan på heltid. Hon har ingenting att förlora, tycker hon och tar ett pakistanskt ordspråk till hjälp.

”Det säger: ’Du kan förlora pengar men aldrig ditt rykte’. Det är väldigt enkelt. Något du förlorar kan du få igen, ett rykte kan du aldrig få tillbaka. Det är den moraliska kompass jag arbetar efter, det är därför jag behöver vara i Pakistan.”