Di Weekend INTERVJUER

Avslöjar allt om Almedalen

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Di Weekend har ätit frukost med regissören Cecilia Björk.

Evelina Carborn

Partiledare som tar selfies och ministrar som låtsaspromenerar på stan för fotografer. I dokumentären har regissören Cecilia Björk följt politiker, lobbyister och ­journalister under Almedalsveckan.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Varför ville du göra en film om Almedalsveckan?

”Av en slump var jag i Visby under ­Almedalsveckan för några år sedan. Jag fascinerades av att veckan är som ett mikrokosmos, det är så mycket folk och mycket saker som händer på kort tid. ­Saker som inte annars syns blir syn­liga.”

Som vad?

”Olika maktstrukturer. Framför allt samspelet mellan politiker och medier. Filmen är ett tids­dokument och en spegel av hur vår demokrati fungerar. Jag har ett dubbelt ärende med filmen. Dels att skildra Almedalen, en av Sveriges största politiska mötesplatser som har funnits i 50 år. Dels att visa det som inte ryms i mediebevakningen, mellanrummen mellan det tillrättalagda och alla tusentals människor som åker dit och vill göra sina röster hörda.”

Du har filmat i Almdalen de senaste tre åren. Vad har tagit mest tid?

”Det har varit månader och månader av planering för att få kontakt med människor jag ville ­följa. Att utforska samspelet mellan politik och medier är abstrakt. Att hitta scener där det blir konkret har tagit tid.”

Har din bild av veckan förändrats under ­arbetet?

”Almedalen speglar den politiska tillvaron i stort och de frågor som bränner i samhället blir otroligt synliga här. Samtidigt kan man få känslan av att veckan är som ett självspelande piano, som fortsätter spela oavsett vad som händer runtom. Jag får ofta frågan om titeln är ironisk, men den är snarare avmätt. Det finns de som tycker att ­Almedalen är en fantastisk demokratisk mötesplats för politik, medan andra bara tycker det är smetigt och rosévin. Sanningen ligger någonstans mittemellan.”

Barnsligt rolig Hugh Grant Filmen blir komisk i bland, var det avsiktligt?

”När jag började filma hade jag en intensiv ­längtan efter andra skildringar av politik. Bevakningen av politik är ofta fragmenterad och ­bygger på att det ska vara spännande. Jag saknade ­mellanrummen och att själv lägga ihop a och b. Sedan visade det sig att det ofta finns humor i ­mellanrummen. M änniskor är ganska roliga om man har tålamod och låter ­kameran rulla. Särskilt i Almedalen uppstår det absurda situationer.”

Har du något exempel?

”Inledningsscenen visar Ebba Busch Thor när hon gör sig klar för sitt första partiledartal och tar en selfie med sin pressekreterare. Vi fick filma den situationen, men när vi satt i klippningen upptäckte vi att ljudet var väldigt dåligt. Jag skrev ett manus på replikerna och frågade om hon kunde komma till en ljudstudio och göra sina egna ­repliker på nytt. Hon sa ja till det, vilket var ­extremt generöst.”

FAKTA
Cecilia Björk

Ålder: 36 år.

Familj: Singel.

Bor: På Södermalm i Stockholm.

Bakgrund: Civil­ingenjör i medie­teknik vid Linköpings universitet. Manusskrivarutbildningar på Berghs School of Commu­nication och Manuspiloterna. Författarlinjen vid Biskops Arnö Folkhögskola. Gjorde kortfilmen Saliga 2014.

Aktuell: Med dokumentären En bra vecka för demo­kratin, premiär 18 maj.

Frukost: Ostmacka, kaffe och juice på Bageri Petrus i Stockholm.

VISA MER
I slutet av filmen får tittaren följa två journalister som rapporterar om Nordiska motståndsrörelsens medverkan i fjol, men de syns aldrig i bild. Var det ett medvetet grepp?

”Det tog många månader att komma fram till hur jag skulle hantera det. Att jag skildrar händelsen, men inte har med dem i bild, handlar i grund och botten om att jag efterlyser en bredare diskussion om hur vi skildrar den typen av organisationer som använder provokation som metod.”

Tarik Saleh om framgångens pris Du är knuten till produktionsbolaget Plattform där du bland annat varit rollsättare till kort­filmen Hopptornet, som filmar människor som försöker ta beslut om de ska hoppa från tio meter. Filmen blev en stor succé. Varför tror du att den blivit så populär?

”För att den fångar en universellt mänsklig ­situation: hur ser vi ut när vi tar ett svårt beslut?”

Vad tittar du själv på för film?

”Jag återvänder ständigt till filmare som ­Michael Haneke, Ulrich Seidl och Harun ­Farocki. Den senaste riktigt bra svenska dokumentären jag såg var The Deminer av Hogir Hirori. Den handlar om en minröjare, lite som verklighetens Hurt Locker helt utan Hollywoodskimmer.”