Di Weekend GRADVALL

»Vikten av att tala om elefanten i rummet«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Tommy Tomlinson har skrivit boken .

"Varje gång jag tittar mig i spegeln är jag medveten om att det är 35 år sedan jag var på rätt sida av BMI (Body Mass Index)", skriver Jan Gradvall i en krönika där han har läst två nyutkomna böcker om övervikt.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Tjock. Det ordet slutar aldrig göra ont.

Som vit, svensk man är jag till stor del förskonad från kränkande kommentarer i medier. Kvinnor och alla med utländsk bakgrund har det tusen gånger värre. De sällsynta gånger det drabbar mig är det alltid vikten – den synliga övervikten – de siktar sig in på.

För några veckor sedan gick jag förbi en klädbutik på Biblioteksgatan i Stockholm och påmindes om att jag behövde ett par nya skjortor.

Det var förmiddag, jag var ensam kund i butiken. Expediten stod kvar vid kassan och utstrålade måttligt intresse.

Jag hittade två skjortor men var osäker på storleken, angiven i siffror, och gick fram till kassan: ”Jag vill prova de här men är osäker på stor­leken?” Motfråga: ”Viken storlek har du?” Mitt svar: ”Jag brukar ha Large. Eller, ja, kanske drygt Large.”

Expediten ledde mig till provrummet. Jag påmindes om varför jag väldigt sällan går till fysiska klädbutiker. Speglar i 360 grader visar det runt midjan jag försöker förtränga.

Jag kanske inte räknas som tjock, jag tränar ett par gånger i veckan, jag går ut med hunden tre-fyra gånger om dagen, jag försöker. Men varje gång jag tittar mig i spegeln är jag ändå medveten om att det är 35 år sedan jag var på rätt sida av BMI (Body Mass Index), det internationella måttet för övervikt.

Skjortorna som plockats ut för att passa mig visade sig inte ens vara nära i storlek. De satt som korvskinn.

Jag tog på mig mina vanliga kläder igen, gick ut och sökte upp expediten. ”Ursäkta, men jag behöver större, minst två storlekar större tror jag”. Expediten hämtade.

Jag provade igen. Fan, fan, fan. Fortfarande lite för tajt. Jag började bli varm, stressad, halvropade ut ur klädhytten: ”Finns det… ytterligare en storlek större?” Expediten från utsidan: ”Nej, det finns inte. Eller, jo, jag vet att det tillverkas, men vi har inte större in den här i butiken”.

Jag kommer aldrig att gå tillbaka dit igen.

Författaren och journalisten Caitlin Moran var överviktig under hela sin uppväxt och är en av få som återkommande skriver om vikt. Caitlin Moran har träffande beskrivit kolhydrater som de lågutbildades valium.

När det stora vemodet rullar in känner man sig lugnare och tryggare av mackor.

Den amerikanske journalisten Tommy Tomlinsons nya bok är den bästa skildring av övervikt jag har läst. Titeln är briljant dubbelbottnad, The Elephant in the room (Simon & Schuster). Hur det är att känna sig stor är samtalsämnet alla undviker.

När Tommy Tomlinson börjar skriva boken väger han 208 kilo. Definitionen av övervikt är ett BMI på över 30. Tommy Tomlinsons ligger på 60,7. Han skjortor är av storleken XXXXXXL.

Fast så står det inte längre i kragen. Alla dessa X är för deprimerande och kan skrämma bort kunder. Eftersom många i USA i dag är lika stora som Tommy Tomlinson står det i stället 6L.

»Succéförfattaren om kändisskap som vapen«

Tommy Tomlinson skriver om hur han försöker gå ned i vikt, men det blir aldrig en skildring av en Biggest Loser-prestation. Vad han beskriver är ett liv som överviktig, vad det gör med ens självuppfattning, hur det känns. ”Those are the numbers. This is it how feels”.

En av hans inspirationskällor var Roxane Gays bok Hunger, men hans eget liv är väldigt annorlunda jämfört med hennes. Han är krönikör i Charlotte Observer, främst känd för sina sportreportage i tidningar som Sports Illustrated och ESPN Magazine. Arbetarklass med föräldrar som jobbade på bomullsfälten.

Vikt och klass hör samman.

Tomlinsons föräldrar lagade typisk sydstatsmat som friterad kyckling och biscuits & gravy. Varje måltid var en fest. ”Mat är det rikaste fattiga människor har”. Samtidigt brände de alla kalorier under arbetet.

Som journalist arbetar Tommy Tomlinson lika långa arbetspass som sina föräldrar, men skillnaden är att han sitter stilla på en stol.

Vad som är mest överraskande och befriande med boken är att han aldrig slutar älska och hylla mat. Inte minst snabbmat. Jag har aldrig läst så målande beskrivningar av hur gott det är med ostburgare och chips.

Ingen människa är perfekt. Alla går omkring med en massa ”jag borde” som tynger ned tankarna.

Skillnaden är att om man inte tar hand om sin hjärnhälsa syns det inte utåt. Ingen ser om du inte hunnit med att ta in ny information, läsa böcker, förkovra dig, uppdatera kunskaper, tänka nya tankar.

Om du däremot inte orkat, eller hunnit, ge dig ut för att springa eller gå till gymmet syns det direkt.

Övervikt är i dag stigmatiserat och ses som en karaktärsbrist. Men på en buss eller ett flygplan skulle jag hellre hamna bredvid någon som ser ut Tommy Tomlinson än någon med maratonkropp. Chansen är större att den personen har tagit hand om hjärnhälsan och har större aptit på livet.

Tennis: Nadal håller ordning i klassen

Gradvalls val

Dans. Eskapist av Alexander Ekman, Operan, Stockholm. Varenda minut laddat med något man inte sett, hört eller tänkt förut. Vad du än måste betala för en biljett till de endast två föreställningar som är kvar (24 april och 27 april) är den värd det. Som att få hjärnan uppdaterad.

Tv. Störst av allt (Netflix). Genomslaget i Sverige kunde inte ha varit större för tv-serien efter Malin Persson Giolitos roman. Intressant att även läsa utländska reaktioner (engelsk titel Quicksand) med frågor om hur föräldrar inte har mer koll på tonåringars liv.

Album. Kankyō Ongaku: Japanese ambient, environmental & new age music 1980-1990 (Light In The Attic). Under en vår då min hjärna gått på högvarv har detta hållit mig frisk. Kankyō Ongaku är japansk muzak, först nu tillgänglig utanför Japan. Innehåller bland annat Mujis varuhusmusik.