Di Weekend GRADVALL

Vielen dank, Einstürzende Neubauten

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Stämningen på nya albumet för tankarna till tv-serien , en serie som på samma gång är hopplöst mörk, otäck, vacker, förförisk och fullständigt beroendeframkallade.

Banbrytande Einstürzende Neubauten har gjort en magnifik comeback, skriver Jan Gradvall som också har lyssnat på Sparks och Jason Isbell.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Einstürzende Neubauten

Alles in allem (Potomak)

Betyg: 4

På kartan var Västberlin en ö mitt i Östtyskland, omringad med taggtråd, ständigt under hot. Staden blev en plats för unga och kreativa som inte såg någon framtid och de hade ingenting att förlora.

Fyra år efter att David Bowie och Iggy Pop spelade in sina fyra mästerverk i Västberlin, med Berlinmuren synlig utanför studiofönstret, tog en tysk grupp över facklan.

Gruppen valde ett namn som sammanfattande stadens historia, Einstürzende Neubauten, ”kollapsande nybyggen”. Det finns inga ruiner i en stad där allt varit ruiner. Som instrument på scenen kompletterade de gitarrer och trummor med hammare, slipmaskiner, borrar, cementblandare.

Inspiration kom snarare från konstnärer som Joseph Beuys än andra musiker.

Vad som inledningsvis uppfattades som olyssningsbart kom att förändra populärmusiken. Einstürzende Neubauten omdefinierade vad musik är – hur musik kan låta – och röjde vägen för Joakim Thåström, Nick Cave, Nine inch nails, Rammstein och hundratals hiphop-producenter som samplar industriljud.

40 år efter den allra första konserten på Moon Club i Västberlin våren 1980 gör Einstürzende Neubauten nu en magnifik comeback.

Gruppledaren Blixa Bargeld säger att de fått tänka om vad det gäller letandet av nya instrument: ”De släpper inte längre in oss på skrotupplag på grund av nya regler för säkerhet och försäkringar”.

Fokus har hamnat på låtskrivandet. Vad Einstürzende Neubauten uppnår här kan man jämföras sent i livet-album som You want it darker av Leonard Cohen och Nick Caves Ghosteen.

Mina fem år med skoltyska räcker inte till för att uppfatta nyanser men temat på albumet är Berlin och allt vad staden varit med om. Am Landwehrkanal handlar om mordet på den judiska politikern Rosa Luxemburg, vars lik dumpades i kanalen Landwehr.

Stämningen på albumet för tankarna till tv-serien Babylon Berlin, en serie som på samma gång är hopplöst mörk, otäck, vacker, förförisk och fullständigt beroendeframkallade.

Vielen dank, Blixa. Du bist der Beste.

Lorentz

Krig och fred (Sony)

Betyg: 4

Iggy Pop levererar punkpoesi från gungstolen

Yung Lean

Starz (Year0001)

Betyg: 4

På samma sätt som vi i dag förknippar svenskt 1960-tal med Hep Stars och Tages kommer vi att förknippa 2010-talet med Lorentz och Yung Lean. Två barn av sin tid, uppväxta med internet och hiphop, som byggt sina egna världar.

Att de släpper sina nya album samma dag är en tillfällighet som inte känns som en tillfällighet. Deras sätt att rappa och sjunga, förstärkt av effekter, har brutit mot alla regler för hur man ska rappa och sjunga. Mumlandet har upphöjts till en konstart. Båda använder ord som målare använder färger. Till en lyssningslänk har Yung Lean valt ­lösenordet Yves Klein.

Det är knappast troligt att Lorentz och Yung Lean kommer att dominera 2020-­talet lika mycket som det föregående årtiondet – Hep Stars och Tages klarade inte sitt decennieskifte – men musiken fortsätter att vara 100 procent originalitet och kvalitet.

Sparks

A steady drip, drip, drip (BMG)

Betyg: 4

Det tidiga 1970-talet var en unik period i musikhistorien där de artister som experimenterade som vildast, både med sound och det visuella, även var de som hamnade på planscher till tonårsrum. Av denna generation med David Bowie, Roxy Music och Sparks är bröderna Mael i Sparks de enda som fortfarande är aktiva. Ron och Russell har nått riskgruppsålder, men är fortfarande cutting edge. Sparks 2000-tal har varit lika starkt som deras 1970-tal. Den maniska Lawnmover, är den perfekta Sparkslåten.

Kreativa toner från 1920-talet

Jason Isbell & the 400 units

Reunions (Southeastern)

Betyg: 4

Alla hemma­klinkare på gitarr som längtar efter ny inspiration, det här är albumet för er. Americanagenren kan ibland kännas som ett fängelse: det finns oskrivna men hörbara regler för hur man ska låta, spela, sjunga, tycka. Referenserna måste vara så kallat autentiska.

Jason Isbell rymmer här från fängelset, kanske stärkt av sin medverkan i superfolkliga filmen A star is born. ­Albumet Reunions är varmt och brett och underbart okreddigt, med referenser som Pink Floyds Hey you, Dire Straits

Lady writer och The Allman Brothers Band Ramblin’ man.