Di Weekend GRADVALL

»Vägen alltid framåt för melodiernas Michelangelo«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

PÅ VÄRLDSTURNÉ. Paul McCartney, 76 år.

Amy Harris

För att övertyga sin omgivning, och kanske även sig själv, om varför man lägger svettigt många tusenlappar på att åka och se Paul McCartney live år 2018, måste man backa 500 år tillbaka tiden. Det skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Året är 1498. Michelangelo är världens främsta konstnär. Han har tre år tidigare tagit över som chefsarkitekt för Peters­kyrkan. Nu har han just påbörjat arbete arbetet med Pietà, en marmor­skulptur i kyrkan där jungfru Maria håller sin döde son Jesus i knäet.

Plötsligt kommer nyheten om att det släpps biljetter till att från läktarplats kunna följa Michelangelos arbete. Biljetterna är dyra. Köper du?

Paul McCartney är pophistoriens odiskutabelt mest hörda kompositör. Under 1960-talet hade han en svår konkurrent i John Lennon, men jämför man de bådas melodier under 1970-talet vinner McCartney.

Paul McCartney har 32 listettor på Billboard. Ingen kommer i närheten.

Att den främste melodimakaren i pophistorien ännu inte blivit just historia utan fortfarande är aktiv och går att beskåda livs levande är – placera här in öppningsackordet till A Hard day’s night för ­dramatisk effekt – mindblowing.

Paul McCartney, 76 år, är just nu ute på världsturnén Freshen Up. För att hushålla med energin gör han endast 34 spelningar på fyra kontinenter utspridda under nio månader. (I kväll är han i Glasgow.)

Det närmaste melodiernas Michelangelo kom Sverige denna gång var Köpenhamn. Så jag köpte biljett och åkte dit.

Om mina barnbarns barnbarn på 2400-talet kommer att kunna resa tillbaka i tiden kommer de att leta upp mig och göra en high five för ett kulturhistoriskt korrekt beslut.

Redan utanför arenan i tältet med turnésouvenirer visar Paul McCartney vad som gör honom unik.

Försäljningsutbudet är det vanliga i sådana här sammanhang: t-shirts, luvtröjor och halsdukar med motiv från den pågående turnén. Mitt bland allt detta hänger en ensam t-shirt, av vintagemodell, som vittnar om att soloartisten Paul McCartney en gång spelade i ett mycket känt band. På t-shirten står det – Wings.

Paul McCartney har humorn intakt. På scen är han heller ingen introvert Bob Dylan som ­tvingar publiken att anpassa sig till honom, utan en underhållare som ­redan som tonåring i Hamburg lärde sig att det är hans jobb att tillfredsställa publiken.

Under två timmar och 45 minuter spelar Paul McCartney många låtar från sina soloalbum. Han spelar också sju låtar av Wings, 22 låtar av ­Beatles och en låt av sitt första band, Quarrymen.

Det händer något i en arena när sånger som Blackbird och Hey Jude framförs och det är uppenbart att alla närvarande kan dem utantill.

Detta är sånger som skapat individuella och kollektiva minnen under50 år.

Vad händer i dag med det kollektiva musikaliska minnet?

Det var inte bättre förr, men musiken är inte längre en plats för gemensamma musikaliska referensramar. Streamingtjänster som Spotify, Apple Music och Pandora snittar på 20 000 nyupplagda låtar per dag. Under 2018 har sju miljoner låtar lagts till på Spotify.

»Vem är störst just nu, Drake eller Metallica«

Ingen kan längre ha överblick. Alla skapar sina egna individuella populärkulturella universum. Det uppstår inga nya Blackbird eller Hey Jude som en hel generation känner igen.

Lägg till konkurrens om vår tid och uppmärksamhet från 487 pågående amerikanska tv-serier. Plus att det varje minut, dygnet runt, läggs upp 400 timmar nytt videoinnehåll på Youtube.

Mitt främsta musikaliska ögonblick från 2018 inträffade i en Uber-bil någonstans i West Hollywood, Los Angeles. Chauffören är armenier, precis som en majoritet av Uber-chaufförerna i Los Angeles, och spelade hiphop och trap.

Plötsligt dök det upp en egendomlig, hypnotiskt suggestiv låt som tyckts spegla allt som pågick på gatorna runt omkring och i hela världen. Jag kände igen rösten men var tvungen att kolla genom appen Shazam för att vara säker: Travis Scott, låten Sicko mode.

Sicko mode påminner lite om Wings-klassikern Band on the run på så sätt att den efter en minut helt byter tempo och stämning.

Efter att Sicko mode gavs ut i augusti har den bitit sig kvar, i motsats till de flesta låtar som försvinner efter en vecka, och blev till slut förra veckan etta på Billboardlistan.

Rapparen och sångaren Travis Scott, en 26-åring från Houston, Texas, är en typisk artist för vår tid på så sätt att han trotsar genrebeskrivningar. När han uppträdde på Saturday night live i oktober hade han med sig ett liveband bestående av gitarrvirtuosen John Mayer och Kevin Parker, känd för sitt psykedeliska band Tame Impala.

Paul McCartney och Travis Scott visar tillsammans vad musik handlar om. Vårda historien men bejaka utvecklingen. Vägen är alltid framåt.

Kane Brown – äkta country

GRADVALLS TRE VAL

TV. The little drummer girl, C More. Miniserie i sex delar av John le Carrés spionroman med Alexander Skarsgård och Florence Pugh. Typiska kalla kriget-miljöer fast ändå inte: färgerna är ­klarare. Koreanske regissören Park Chan-wook får 1970-talet att framstå som ett alternativt universum. Bonus: orimligt många inzoomningar på snygga vintagearmbandsur.

ALBUM. Bruce Springsteen, The Live series: Songs of the road. Det ultimata Håkan Matson-­albumet. Samlingsalbum med Springsteen-låtar om bilar och vägar. Enbart udda liveinspelningar, inklusive rariteten Action in the streets från en spelning i Albany 1977.

FILM. Roma. Hyllad som årets bästa biofilm av New York Times. I Sverige får den direktpremiär på Netflix i dag, 14 december. Mästerregissören ­Alfonso Cuarón (Children of men, Gravity) tillägnar den svartvita filmen alla kvinnor som präglat hans liv.