Di Weekend GRADVALL

Tungt om unikt band

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Joakim Thåström i Imperiet.

Foto: Mikael Almse

Silver, guld och misär är en värdig dokumentation av ett unikt band, skriver Jan Gradvall.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Per Hägglund spelade saxofon med Ebba Grön på turnéer och album. 1983 åker han till Indien och Nepal med sin flickvän. På ett SAS-plan på väg hem från Calcutta får de tag i en Dagens Nyheter. De har inte läst en svensk tidning på fyra månader.

I tidningen blir Per Hägglund varse om två avgörande nyheter. Ebba Grön har splittrats. I stället har Joakim Thåström, Stry Terrarie och Gurra bildat ett nytt band som heter Imperiet.

När Hägglund ringer sina kompisar så fort han kommer hem, svarar Gurra:

”Var fan har du varit? Du har ju varit borta skitlänge. Vi ska spela på Tekniska högskolan på torsdag”.

»Varje tid föder sitt behov av under­hållning«

Så fick Per Hägglund reda på att han var medlem i Imperiet.

I en ny och bokstavligen blytung vinylbox med Imperiet – Silver, guld och misär (Universal) totalt elva lp-skivor med allt som bandet spelade in – berättas historien om bandet i en ny intervju med bandmedlemmarna Per Hägglund och Thåström gjord av musikern och journalisten Tomas Andersson Wij.

En annan ny uppgift som kommer fram i boxtexten är att Thåström i mitten av 1980-talet fick erbjudande från Levi’s om att göra reklam för jeans. Summan var 1,5 miljoner kronor, en summa som kan sättas i relation till att ettor i Stockholm då kostade ungefär 200 000 kronor. Thåström tackade nej.

Ljudet av New York

Imperiet tackade även till nej till konserter när det fanns reklamskyltar. I stället ordnade man egen konsert på Skeppsholmen med Cornelis Vreeswijk som förartist, sålde 16 000 biljetter och skänkte samtliga intäkter till Nicaragua.

Silver, guld och misär är en värdig dokumentation av ett unikt band, ett band olikt alla andra i svensk rockhistoria. Ett band som stundtals överskattades av sina devota fans – albumen kunde vara ojämna, bandet tappade fokus på slutet – men på samma gång fortfarande känns underskattade.