Filmregissören Jean-Luc Godard har sagt: ”Jag håller med om att en film ska ha en början, en mitt och ett slut, men inte nödvändigtvis i den ordningen.”
Att berätta en historia från A till Ö kan bli skittråkigt. Om man däremot börjar med R, fortsätter med S och T – och först därefter lägger in A eller kanske rent av C? – då kan det bli riktigt intressant.
När jag skriver mina långa reportage för DI Weekend kan jag fastna i timmar (tyvärr ibland dagar) med första stycket för att jag inte kan bestämma mig för i vilken ordning jag ska berätta historien.
En bra inspirationskälla, även för en skrivande person, är att titta på tv-serier.
Experimenterade med icke-linjärt berättande är en anledning till att tv-mediet just nu upplever sin guldålder. Det har aldrig gjorts bättre tv-serier än på 2000-talet.
Ett exempel är Ozark. I avsnitt åtta av Netflix-serien bryter man plötsligt berättarlinjen helt och hållet.
Det åttonde avsnittet utspelar sig tio år före de första sju avsnitten. Det handlar inte bara om en flashback, det är mer komplext än så. För när man får reda på bakgrunden till att ett par av huvudkaraktärerna agerar som de gör, blivit som de blivit, förändras både ens intryck av vad man hittills sett samt förväntningar på vad som ska komma.
För mig var det åttonde avsnittet ögonblicket när Ozark gick från en bra serie i mängden till en serie som jag kanske håller för den bästa nya serien som kommit 2017.
Icke-linjärt berättande är i sig ingenting nytt. Redan i Homeros Iliaden används flashbacks. Många författare har experimenterat med narrativ kronologi genom att överge linjär berättande. James Joyces Ulysses och Emily Brontës Svindlande höjder är två exempel.
Inom film har det förekommit i olika former sedan stumfilmseran. Bland regissörer som berättat icke-linjärt finns just Jean-Luc Godard, Nicolas Roeg och inte minst Robert Altman.
Den som förde in det i den breda populärkulturen var Quentin Tarantino med Reservoir dogs (1992) och Pulp Fiction (1994). Som storögd biotittare var det som om någon random blandat manusbladen likt en kortlek. Allt låg i fel ordning – rätt ordning.
Men ingenstans har icke-linjärt berättande nått en lika bred publik som i tv-serier. Dagens genomsnittlige tv-serieslukare och Netflix-abonnent är van vid berättarmässiga experiment som tidigare endast förekom i filmfestivalfilmer.
Den icke-linjära berättarrevolutionen började med Lost (2004–2010).
Lost var på samma gång extremt experimentell och extremt framgångsrik. I tv-kritikern Alan Sepinwalls bok The Revolution was televised (Touchstone) – en bok som jag rekommenderar om 2000-talets guldålder – framkommer det att det icke-linjära berättandet inte var något som var planerat från början.
Allting talade mot Lost. Idén kom inte från en manusförfattare utan från en tv-chef, vilket brukar vara detsamma som katastrof. Tv-chefen gick på stranden under en familjesemester och kom på att man kunde göra en fusion av Tom Hanks-filmen Cast away och Expedition: Robinson. Den första manusförfattaren fick sparken.
Det var först när JJ Abrams och Damon Lindelof kom in i sista minuten och sa saker som ”Ön måste vara en karaktär” som det började hända saker. Pilotavsnittet skrevs och regisserades på 6–8 veckor, rekordkort i Hollywood. Alla A-listenamn bland skådespelarna var då redan kontrakterade till andra pilotserier. Lost fick utgå från okända skådisar på B-listan, vilket visade sig passa serien perfekt.
I och med att det inte finns någon storyline att följa började Lost växla mellan flashbacks i kombination med hisnande flash-forwards, vilket öppnade upp en helt ny form av berättande. Det mest extrema exemplet kom under den sjätte säsongen med ett avsnitt som utspelade sig tusen år tillbaka i tiden.
Damon Lindelof gick vidare från Lost till Leftovers, en serie som varit en tydlig inspirationskälla till Ozark.
Förr i tiden brukade vi titta på tv-serier för att uppleva igenkänning och trygghet. Om Familjen Macahan skulle göras i dag skulle den öppna med Luke Macahans framtida död – pensionär, flytande livlös i en svimmingpool på 1920-talet – för att sedan kasta oss till en scen när Vargtass föds på prärien.
Jag skrev detta som ett skämt. Nu när jag läser det igen inser jag att jag skulle vilja se den serien.
GRADVALLS TRE VAL:
- BIO. Thor: Ragnarök. De två stridsscenerna där Thor slåss till tonerna av Led Zeppelins Immigrant song känns som den slutgiltiga definitionen av heavy metal. Led Zeppelin tackar nej till 99 av 100 filmförfrågningar, men man förstår varför de inte kunde säga nej här.
- tv. Spårlöst, TV4. I en tid av lättviktiga dokumentärprogram är Spårlöst ett lysande undantag. Adoptivbarn får i vuxen ålder hjälp att spåra sina biologiska föräldrar i andra världsdelar. Jenny Alversjö, Maria Forsblom och Hans Fahlén intervjuar med respekt och varsamhet.
- BARNBOK. Anna Höglund & Gunnar Lundkvist, Den stora boken om Igelkotten och Mullvaden (Lilla Piratförlaget). Samlingsvolym med fyra tecknade böcker utgivna på 1990-talet. Tillhör det mest udda och finaste som gjorts i svensk barnkultur. En relationsskildring för både barn och vuxna.