Di Weekend GRADVALL

»Tacka DDR:s punkare för Berlinmurens fall«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Det fanns många olika motståndsgrupper i öst som bidrog till ­Berlinmurens fall, men ingenting stack i ögonen på regimen som unga punkare, skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

De som sköts var så unga.

Peter Fechter var den 27:e person som dog i ett försök att ta sig över Berlinmuren. Han blev bara 18 år.

Den 17 augusti 1962 försökte han sig över till väst tillsammans med en kompis. När han skulle häva sig över sista biten, sköts han i bäckenet av östtyska vakter, föll ned baklänges och blev liggande i ingemanszonen.

Trots sina skrik fick Peter Fechter ingen hjälp av från den östtyska sidan. Västtysk polis kastade över bandage, men förgäves. De hundratals människor som hade samlats kunde bara se på när 18-åringen blödde till döds på marken.

I morgon, den 9 november, är det 30 år sedan Berlinmuren föll. Under hela min uppväxt framstod muren som orubblig. Inte ens dagen innan den föll var det någon som trodde att det var möjligt.

När man i dag tar med sig barn födda på 2000-talet till gränsövergången Checkpoint Charlie är det frustrerande svårt att förklara denna period i historien. Allt man ­säger framstår som skrönor.

Natten då Berlinmuren förvandlades till en historisk parentes (1961–1989) trodde jag fortfarande att historien utvecklades framåt.

Nu vet jag att det inte är så. ­Historien går i cirklar. Demokratier är sköra. Allt kommer att hända igen, nya murar kommer att byggas, frågan är bara var och när.

Att på höstlovet resa till Berlin, tillsammans med barn, se ­minnesmärket tillägnat Peter Fechter – rest på den exakta platsen där han dog – är ett sätt att lära av historien.

Ett annat sätt är att läsa en bok om dem som hade en huvudroll i ­murens fall – Östtysklands punkare.

Det fanns andra viktiga motståndsgrupper i öst som bidrog till ­Berlinmurens fall, bland dem författare och konstnärer, men ingenting stack i ögonen på regimen som unga punkare.

Östtysklands politiska ledare Erich Honecker insåg tidigt vikten av att integrera ungdomskultur i leden. 1949 marscherade 200 000 ungdomar bärandes på facklor framför nationens ledare. Spänstiga ungdomar var nyckeln till regimens överlevnad.

När det i slutet av 1970-talet på Alexanderplatz dök upp ungdomar som hade stuckit säkerhets­nålar genom kinderna och klädde sig i trasiga kläder sågs det därför som den definitiva provokationen.

I dokument från säkerhetspolisen daterat så sent som 12 januari 1989, elva månader innan Berlinmurens fall, ringas punk in som regimens ­huvudproblem.

Hela denna historia dokumenteras i en unik bok, Burning down the haus: Punk rock, revolution and the fall of the Berlin wall (Algonquin) ­skriven av Tim Mohr, amerikan men tysktalande och under många år ­bosatt i Berlin.

Som researchunderlag har han inte bara intervjuat alla nyckelfigurer, utan har även kunnat använda Stasi-arkivets mycket noggranna dokumentation av förföljelserna av oliktänkande.

Alla Stasis dygnslånga förhör av tonåriga punkare finns dokumenterade. Likaså åtgärderna för att krossa punkband och stoppa konserter.

Sökte 273 jobb utan att få napp

Stasichefen Erich Mielke satte i mitten av 1980-talet igång kampanjen Härte gegen punk, hårdhet mot punk, vars innebörd var tillåtelsen att ta till alla former av våld.

I sina förföljelser av punkare satte polis och Stasi även press på föräldrarna. Om inte barnen slutade vara punkare blev föräldrarna av med sina jobb. Att vara arbetslös var dessutom olagligt i kommunismens Östtyskland.

Parallellt med detta hade den östtyska regimen mycket goda relationer med vad som kallades ett broderparti i Sverige, Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, förlagan till nuvarande Vänsterpartiet.

Partiledaren Lars Werner gick ofta till den östtyska ambassadören i Stockholm. De brukade basta tillsammans. Till sin 40-årsfest fick Lars Werner sprit i present från DDR.

I ett Uppdrag granskning från 2003 avslöjades hur VPK hade nära kontakt med DDR långt in på 1980-talet och hur VPK:s internationella sekreterare rapporterade till DDR:s ambassad om vilka som var Sovjettrogna eller inte.

Vid DDR:s 40-årsjubileum hösten 1989, strax före Berlinmurens fall, skickade VPK ett telegram – inte till frihetskämparna – utan till diktatorn Erich Honecker: ”DDR:s utveckling ligger oss varmt om hjärtat. Vi önskar er en stor framgång i byggandet av socialismen”.

Vänsterpartiets nuvarande partiledare, Jonas Sjöstedt, gick med i Kommunistisk ungdom 1978, mitt under fängslandet av punkare i Östtyskland.

Forna östtyska punkare är i dag nyckelfigurer i Tysklands kulturliv. Två av medlemmarna i det ledande tyska bandet Rammstein började i Feeling B, ett östtyskt punkband.

Berghain i Berlin är den ledande technoklubben i världen, en symbol för individuell frihet på alla plan. Klubbens legendariska dörrvakt, Sven Marquardt, är en av de östtyska punkare som trotsade regimen.

Natten när muren föll omfamnade västtyska och östtyska punkare ­varandra.

Svenskt som Springsteen

Gradvalls favoriter:

Bio. Smärta och ära. Ingen kan få idén att göra en sprakande vacker technicolorfilm om att ha ont i ryggen – eller tillåtelse att genomföra den – än Pedro Almodóvar. I den åttonde film som Antonio Banderas (bilden) och ­Almodóvar gör tillsammans smälter de ihop till samma person. Missa heller inte musiken, samlad i Spotify­listan Dolor y gloria.

Dylan. Bob Dylan, Travelin’ thru. Featuring Johnny Cash. The Bootleg Series Vol 15: 1967-1969 (Sony). Det finns en sådan självklarhet och ­enkelhet i Dylans inspelningar i Nashville att det är en sorg att han efter 1969 aldrig spelat in där igen. Guldfynd: Tell me that it isn’t true (take 2).

Låt. Sabina Ddumba, Forgotten ones. De tre strålande nya låtar som Sabina Ddumba har släppt under året – Blow my mind, Conversation och nu Forgotten ones (släpps i dag) – skapar ett helt nytt sound. Afro-pop 3.0. En luftbro mellan Nigeria, London och Stockholm.