Di Weekend GRADVALL

Svenskt som Springsteen

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Jack Plunkett

En drömmare med en gitarr runt halsen, vars erfarenheter och bildspråk är lätt att ta till sig som svensk. Det skriver Jan Gradvall om Sharon Van Ettens nya album. Han har också lyssnat på Deerhunter och The Specials.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Sharon Van Etten

Remind me tomorrow (Jaguar/Playground)

4 poäng

Hur kan Bruce Springsteen vara större i Sverige än något annat land i världen? Svar: Sve­rige är New Jersey.

Vi förstår exakt hur det är att växa upp i en avkrok. Vi vet att vi inte är lika coola som andra. Vi har kvar ena benet på åkrarna.

Vi har också samma relation till ­bilar som i New Jersey. Även E4:an är fylld av ”broken heroes on a last chance power drive”, inte på väg till New York, men till snabbmatsrestauranger prydda med fotografier av New York.

Sharon Van Etten är en annan rockartist från New Jersey, en drömmare med en gitarr runt halsen, vars erfarenheter och bildspråk är lätt att ta till sig som svensk.

Sångerna på nya albumet har marinerats under fem år. Sharon Van Etten tog paus från ­musiken för att plugga psyko­logi och satsa på skådespeleri. Hon syns i nyversionen av Twin Peaks och har en roll i Netflix-serien The OA, skriven av Zal Batmanglij, bror till Rostam Batmanglij, originalmedlem i ­Vampire Weekend. Under musik­uppe­hållet blev ­Sharon Van Essen ­mamma. Hon har sagt i en intervju att de sånger hon gått och ruvat på tog en ny vändning; plötsligt insåg hon att hon skrev till sin son.

Albumets mästerverk, ­Seventeen, är adresserat till hennes eget 17-åriga jag, den vilsna tonåringen som stor­ögd drev omkring på Man­hattans gator. I sin uppbyggnad och stegring är Seventeen Springsteen-episk, fast ruffare och mer monotont arrangerad, influerad av mörka synthesizerduon Suicide, vars Dream baby dream Springsteen spelat in.

Cirklar sluts, drömmare fortsätter drömma.

Deerhunter

Why hasn’t everything already disappeared? (4AD/Playground)

4 poäng

Väldigt sällan men ändå regelbundet, typ vartannat decennium, kommer det amerikanska band som fungerar ungefär som kaffefilter. Vad som rinner igenom dem är hela samtiden, nationens känslor och motsättningar. Sångerna som droppar ned är kondenserade, vibrerande av koffein, livsförhöjande.

Michael Stipe och REM hade en sådan position på 1980-talet och fram till början av 1990-talet. Bradford Cox och hans band Deerhunter har en sådan position på 2010-talet.

Esperanza Spalding – smakrikt och genialiskt

Både REM och Deerhunter är från ­Georgia i sydstaterna. Michael Stipe och Bradford Cox känner varandra och har en hel del gemensamt. Intellektuella med stor passion för litteratur, konst och filosofi som bryter helt mot rockmusikens macho­föreställningar om hur sångare ska vara.

Bradford Cox är asexuell och vill att det ska definieras som en erkänd sexuell läggning. ”Att tro att det beror på att man ännu inte hittat den rätta är extremt fördomsfullt”.

Deerhunters musik kan härledas till Beatles vita dubbelalbum. I grunden melodiös popmusik, här med barocka inslag som cembalo, fast med regelboken sönderriven vad det gäller ljud och arrangemang.

Death in midsummer handlar om vanliga människor som drabbas av ledarnas idéer. Bradford Cox inspirerades av ett fotografi från ryska revolutionen 1917 som visar ­ högar av staplade lik.

The Specials

Encore (Universal)

3 poäng

I höstas spreds nyheten om ett knivdåd i ­Coventry. West Midlands snittar på sju knivdåd om ­dagen. Att just detta fick uppmärksamheten beror på att den avlidna 21-åringens farfar visade sig vara ­Neville Staple i The Specials.

Tragedin vittnade både om hur gamla medlemmarna i skabandet The Specials ­blivit, samt hur relevant bandets musik fortfarande är; sånger om klass, rasism, droger, tidiga graviditeter, sprickor i det brittiska imperiet.

Sångaren och toastern Neville Staple är inte längre med i The Specials.

Springsteen i toppform

Inte heller keyboardisten och låtskrivaren Jerry Dammers, bandets hjärna.

Inte heller gitarristen Roddy Radiation som på scen såg ut som han ville spela i The Clash.

Inte heller trummisen John Bradbury som dog för tre år sedan och lämnade ­efter sig ett arv värt noll kronor.

Så vad är egentligen kvar?

På papperet ser ett The Specials med ett endast tre originalmedlemmar – sångaren Terry Hall, gitarristen och sångaren Lynval Golding och basisten Horace Panter – ut som ännu ett av dessa band som återförenats för att lösa avbetalningsplaner.

Men det låter – ganska bra. Smarta c­overs av The Equals (brittisk grupp med både svarta och vita medlemmar, precis som The Specials) och en Trojan-singel från 1970 av The Valentines.

På det bästa spåret, 10 commandments, lämnas mikrofonen över till Saffiyah Khan, ung spoken word-poet och politisk aktivist som gripits av polisen iklädd en t-shirt med The Specials.