Di Weekend GRADVALL

Svenska politiker lämnade svenska musiker i sticket

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

NASHVILLE-FAN. Svenska artisten Jill Johnson.

Jessica Gow/TT

Alla utländska besökare som kommer till Stockholm för att ­beskåda en av världens ledande musikstäder blir grymt ­besvikna. Musikstaden Stockholm är en kuliss. Det finns ingenting där bakom. Det skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Att Stockholm under 2000-talet fått rykte om sig som en världsledande musikstad – här föds morgondagens musik – har enbart med stadens låtskrivare och producenter samt med teknologisidan att göra.

Vad det gäller utbudet av livemusik, musik som går att se och ta på, är Stockholm inte mer musikhuvudstad än Tirana eller Baku.

Förra veckan var jag inbjuden till ännu en paneldiskussion med rubriken ”Hur kan Stockholm bli bättre som musikstad?”.

Uppsåtet var välvilligt. Arrangör var denna gång ett fastighetsbolag. I inbjudan underströks vilken stor betydelse ”de kreativa näringarna” har för att skapa en attraktiv stad. Ett rikt kulturutbud föder kreativitet, vilket i sin tur lyfter alla branscher.

Jag gick inte dit. Jag har slutat gå på samtal som dessa av en anledning. Alla tidigare ­erfarenheter i frågan visar att det från politiskt håll alltid ­slutar med tomma ord.

Om man vill besöka en ­musikstad som inte är kuliss ska man skippa Stockholm och i stället åka till Nashville.

En sen kväll på The Patterson House, en bar inhyst i en historisk byggnad i Nashvilles midtown:

Inspirationen till inredningen kommer från tiden strax före The Prohibition, förbudstiden mellan 1920 och 1933 då tillverkning, transport och försäljning av drycker med alkohol var förbjuden. Estetiken från denna era har även inspirerat Jack Whites turnébands scenkläder. Jack White är en av musikvärldens främsta kreatörer och har just därför valt ­Nashville som bas (se artikel på nästa sida).

The Patterson House drivs av The Goldberg Brothers, två bröder som även ligger bakom Pinewood Social och The Catbird Seat, unika ställen som bidrar till att fler och fler unga amerikaner med kreativa ambitioner lämnar New York och Los Angeles och i stället flyttar till Nashville där hyrorna är rimligare.

Kyparen på The Patterson House ber oss välja mellan åtta olika sorters is i drinkarna och håller en lång utläggning om att allting är närproducerat. Det gäller inte bara spriten och maten. ”Kolla mina boots”, säger han och drar upp byxbenen. ”Tillverkade i Nashville”. Han fortsätter peka på sin klädsel: ”Även jeansen, kolla, även de är gjorda av en designer som bor här”.

Stoltheten och viljan att stödja det lokala kultur- och näringslivet genom­syrar allting i Nashville. När jag på ett branschmingel blir introducerad för Nashvilles borgmästare, Megan Barry, en blond kvinna i 50-årsåldern, sträcker hon fram handen och säger som första fras: ”Welcome to Music City”.

Politiker i Nashville lyssnar inte bara på musik, de lyssnar på musiker och deras behov och intressen.

Bluebird Café är hjärtat i Nashvilles musikkultur. Lokalen rymmer bara 90 personer men vad som utspelas här, med två sittningar varje kväll, symboliserar musikbranschens både förflutna och framtid.

Bluebird Café är Nashville-låtskrivarnas andra hem. Varje kväll slår sig fyra olika låtskrivare med akustiska gitarrer ned på pinnstolar i lokalens mitt, vända mot varandra i fyrkant, och turas sedan om att framföra och berätta om sina låtar.

Miriam Bryant speglar kaoset i Göteborg

När framtiden för Bluebird Café var hotad så köptes det av låtskrivar­förbundet NSAI som nu driver det vidare utan vinstkrav.

NSAI är Nashvilles motsvarighet till SKAP och STIM, de svenska organisationer som företräder och skyddar svenska musikers och låtskrivares intressen.

Dessa organisationer har de senaste åren bett svenska politiker om hjälp och stöd i en omröstning i EU. Det gäller en omröstning om att värna om upphovsrätt och att få amerikanska nätjättar att dela med sig av de ­enorma summor de tjänar på att bygga sin affärsmodell på upphovsrättsskyddad musik.

Att tillmötesgå låtskrivares och musikers intressen borde vara en självklarhet för ett land och en stad som säger sig värna om de kreativa ­näringarna och dess överlevnad.

Men vad hände? När det förra månaden till slut var dags att rösta om copyrightdirektivet så gick samtliga svenska partier, med undantag för ­Socialdemokraterna, emot Sveriges musikers och låtskrivares önskemål, och ställde sig i stället på samma sida som de amerikanska nätjättarna. (Google lade under 2018 ut 193 miljoner kronor på lobbying för att få sin vilja igenom.)

När det väl gällde, då lämnade svenska politiker svenska musiker i sticket.

Tack vare andra länders politiker i EU, med en annan syn på kultur, så gick reformen till slut ändå igenom, även om det sista ordet inte verkar vara sagt.

Så hur kan Stockholm bli en bättre musikstad? Genom att göra det ­möjligt för musiker att leva på musik och säkra lokala spelställen.

Nashville på rätt spår

GRADVALLS TRE VAL:

LÅT. Orup, Det är nånting som är bra med stan i kväll, släpps den 17 maj. Återkomst för en mästare i låtskrivarhantverk. Med referenser till Från Djursholm till Danvikstull och typiskt orupska ordvändningar, utan att för den skulle kännas retro. Pure pop for now people.

DOKUMENTÄR. At the heart of gold: Inside the USA gymnastics scandal, HBO Nordic. Journalistlegenden David Carrs dotter, Erin Lee Carr, går i faderns fotspår. Hennes dokumentär är skonings-lös undersökande journalistik om den landslags­läkare som sexuellt förgrep sig på unga gymnaster.

BIOGRAFI. Bakom Alfons: Gunilla Bergström in på livet (Norstedts). Gunilla Bergström, mamma till ­Alfons Åberg, är en av Sveriges viktigaste men mest okända författare. Biografimästaren Klas ­Gustafson, som skrivit om Beppe,­ ­Cornelis och Monica Z, öppnar upp hennes liv.