Di Weekend GRADVALL

Superbegåvningens experimentalbum är svårbegripligt

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Childish Gambino.

Childish Gambino har inte längre något att bevisa och vill demonstrativt vill visa det. Det skriver Jan Gradvall om nya albumet 3.15.20. Han har också lyssnat på Dungen, The Weeknd och Pearl Jam.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Childish Gambino

3.15.20 (RCA)

2 poäng

Vad gör en stav­hoppare som redan vunnit allt, men behöver göra ett hopp till?

River med flit. Eller kanske ännu mer utstuderat, vilket Childish Gambino gör här: joggar fram till höjdhopps­ribban, kliver in under den och lägger sig på den mjuka mattan och tittar på stjärnorna.

3.15.20 är mer en reaktion än ett ­album. En reaktion från en super­begåvning som inte längre har något att bevisa och demonstrativt vill visa det.

Donald Glover (Childish Gambino är hans namn som musiker) har redan satt världsrekord och vunnit allt.

Inom loppet av två år har han skrivit och spelat huvud­rollen i den briljanta tv-serien ­Atlanta (två Golden Globe, två Emmy), spelat Lando Calrissian i Star Wars, gjort ­rösten till Simba i nyinspelningen av Lejonkungen och släppt mä­ster­verket This is America (fyra Grammys).

Medan hans ständige samarbetspartner Ludwig Göransson ­varit ­upptagen med filmmusik har ­Donald Glover experimenterat själv i studion. Nya albumet är resultatet av detta. Ste­nade funkexperiment i Princes och Sly Stones anda. Endast två av elva låtar har låttitlar, resten är döpta ­efter tidkoder. De fyra låtar som Göransson producerat tillhör de mest begripliga.

Dungen

Dungen Live (Mexican Summ/Border)

3 poäng

Samma vecka som Childish Gambino ­släpper ett album med låtar döpta efter albumets tid­koder släpper Dungen ett live­album där låtarna heter saker som AI, A5, B2. I båda fallen handlar det om en markering. Ett sätt att visa att musiken är tänkt att ses som ett enda långt stycke, men ­också understryka att artisten inte är intresserad av att följa regler. Dungen Live är ett dokument av ett sagolikt liveband med rötter som sträcker sig tillbaka till band som ­Kebnekajse och Träd, Gräs och Stenar.

Max Martin skriver om regelboken

The Weeknd

After hours (Republic)

4 poäng

Netflix-diamanten Uncut gems med Adam Sandler är en av de mest stressframkallade och bästa filmerna i modern tid.

I ett hektiskt New York, där alla kämpar för sin ekonomiska överlevnad, dyker ­artisten The Weeknd upp och spelar sig själv.

Pulsen i Uncut gems hålls upp av isbits­kyla, men är samtidigt förförisk elektronisk musik som leder tankarna tillbaka till 1980-talet.

The Weeknd tar med sig undergångsstämningen från Uncut gems till sitt eget nya album. Textrader som ”The city’s cold and empty” och låttitlar som Scared to live får ytterligare en klangbotten denna vår.

After hours är redan det mest spelade ­albumet i världen just nu och kommer att förbli så en bra bit in på sommaren.

The Weeknd räknas som en del av R&B-världen, där han är en av många bra samtida artister. Men när han tar steget in i syntpop låter han inte som någon annan. De fem låtar som han har gjort tillsammans med Max Martin och Oscar Holter kör rakt igenom de uppställda vägkonerna för popmusikens färdriktning och hamnar i outforskat territorium.

Handlingen i Uncut gems kretsar kring jakten på en stenbit med hypnotiskt ­vackra opaler från Etiopien.

The Weeknd själv har sina rötter i Etiopien. Det kan vara en till­fällighet, men ­efter att ha lyssnat på ­albumet är det svårt att släppa den symbolik som The Weeknds medverkan i filmen innebär.

The Weeknd är den ovärderliga stenen som världen åtrår.

Fnissig jamsession med Håkan Hellström

Pearl Jam

Gigaton (Republic)

4 poäng

Få, om något, rockband i världen behärskar formatet utomhuskonserter som Pearl Jam. Lollapalooza i slutet av juni med Pearl Jam som huvudattraktion vore precis vad Stockholm skulle behöva, men ingen vet ännu om den festivalen kan genomföras.

Bandets första studioalbum på sju år är koncist, hårt och inspirerat. Att sjunga om att Amerika gått från ledare som Sitting Bull till Sitting Bullshit (Donald Trump) är kanske juvenilt, men ganska roligt. Gang of Four-funkiga Dance of the clairvoyants, där basisten och gitarristen ­byter instrument, tillhör det bästa Pearl Jam har gjort.