Di Weekend GRADVALL

Stefan Sundström blir bara bättre och bättre

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Stefan Sundström är aktuell med albumet Domedagspredikan.

Stefan Sundström sällar sig till en skara artister som börjat göra sin allra bästa musik på tröskeln till 60 år, skriver Jan Gradvall.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Stefan Sundström

Domedagspredikan (Gamlestans Grammofonbolag)

4 poäng

När en kyrkorgel tonar fram och till slut tar över ljudbilden i öppningsspåret blir det plötsligt uppenbart vad Stefan Sundström håller på med. Han skriver psalmer.

Sångerna utgör sig för att vara poem, ballader och lite blues, men det är psalmer i smyg. Hymner i moll. Betraktelser över människans utsatthet och ­livet på jorden vars melodier låter hundratals år gamla.

Att nya albumet har titeln Domedagspredikan och omslaget visar Jesus på korset förminskar inte det uttrycket.

Skillnaden är att denne korsfäste ­Jesus dricker en bärs. Det ser ut som Stefan Sundström själv, men det är Ragge, en gammal ljudtekniker. Med albumet Domedagspredikan sällar sig Stefan Sundström till en skara artister – Johnny Cash, Joakim Thåström, Leonard Cohen – som börjat göra sin allra ­bästa musik på tröskeln till 60 år.

Det går inte att skriva texter som Bakvänd kikare när man är 25 år. Det är en betraktelse över hur Sundström i rollen som morfar ser sitt barnbarn leka och inser att grabben vet saker om livet som han själv börjar förstå först nu.

Efter att grabben somnat tar han en cigg på altanen som känns som ”den sista cigarretten”, en tankebild som leder till att Stefan Sundström placerar sig själv framför en exekutionspatrull. Två ­minuter kvar att leva. En sista cigg. Perspektivet förändras, kikaren bakvänds. Sången blickar tillbaka på låtskrivarens eget liv, skildrar hans begravning och oron över barnbarnets och jordens framtid.

Härlig är jorden, det vet vi från en gammal psalm. Men Sundströms nya psalmer gör tillägget: Hur länge till?

Stefan Sundström skriver att det är en tillfällighet att albumet ges ut ­samma dag som den stora klimat­strejken. Tro honom inte.

Musikaliskt är albumet en triumf för konstarten ensemblespel. Inspelat ­under fyra dagar i arbetskollektivet Kapsylens lokaler på Söder i Stockholm står fyra människor mitt emot var­andra – Ola Nyström på gitarr, Nikke Ström på bas, Martin Emtenäs på trummor och Martin Hederos på kyrkorgel och vad som ­låter som Jan Johanssons gamla piano – och spelar som om de förstår innebörden i allt vad sångaren berättar.

Den magnifikt stegrande Bara va en del har förutsättningar att bli den ­sortens urladdningslåt på konserter som ingen vill att den ska ta slut. En återkommande rad sammanfattar en syn på livet som har mycket gemensamt med gröna vågen-pionjären där uppe på korset: ”Att bara va en del av nånting större”.

Det nya zeeländska musikundret

The Hand of doom

Poisonoise (On the dole)

Demon Pact, Omen Searcher, Panza Division – med flera

Jobcentre rejects vol 2: Ultra rare NWOBHM 1980–1985 (On the dole)

4 poäng

När medlem­marna i det tyska hårdrocks­bandet The Hand of doom vittnar om att de hade ”a small fan base” underdriver de inte. Antalet uppskattas till tio till tolv personer. De växte upp i en liten stad på gränsen mellan då­varande Västtyskland och Östtyskland. Bandet spelade in en LP för att visa att de åtminstone hade existerat. 500 exemplar pressades upp. De fyra medlemmarna ­delade upp dem mellan sig, 125 exemplar att sälja på egen hand.

Av tio låtar på albumet så handlar nio om att känslan av att när som helst kunna förintas under det kalla kriget. Den tionde handlar om en seriemördare i Hanover på 1920-talet som våldtog och slaktade pojkar. Musiken kan kategoriseras som hårdrock men drar lika mycket åt Stooges-hållet med riff som kommunicerar med reptilhjärnan.

Återutgivningen av The Hand of dooms album, vilket i dag betingar ett par tusenlappar på skivbörsar, är typisk för skiv­bolaget On the doles utgrävningar i hårdrockshistoriens dammigaste hörn.

Volym två av Jobcentre rejects samlar tio band som under vågen med NWOBHM (New wave of british heavy metal) drömde om samma genombrott som för Iron Maiden, men aldrig nådde utanför pubarna i sin hemstad. Åtta av dem spelade bara in enda singel, tryckt i några hundra exemplar, där de lyckades pressa in ett helt livs frustration, spandexglädje och uttrycksiver.

Robyn dansar i terapisoffan

Metronomy

Metronomy forever (Because Music/Caroline)

4 poäng

Robyn har aldrig pratat så konkret och detaljerat om sitt musikskapande som i ett nytt avsnitt av podden Song exploder där hon disse­kerar sin låt Honey. Under den flera år långa processen att få klart låten anlitade hon Joseph Mount, frontfigur i brittiska elektroniska popbandet Metronomy. Vad han tillförde till låten kallar Robyn för sås. Joseph Mount är en mästare på ljud, ­klanger, atmosfär; det som lyfter och smaksätter men samtidigt aldrig tar över själva komposi­tionen/anrättningen. Hur skicklig Mount är på detta blir uppenbart på hans eget nya ­album. På låtar som Salted caramel ice cream­ är synthesizerljuden framvaskande med precision som för tankarna till Kraftwerk och LCD Soundsystem.