Di Weekend GRADVALL

Springsteensk svärta fulländar Melissa Horns album

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Melissa Horn.

Jesper Frisk

I sina känslostormar lyckas hon ha fullständigt kontroll över det musikaliska uttrycket. Det skriver Jan Gradvall om Melissa Horns nya album. Han har också lyssnat på Lana Del Rey.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Melissa Horn

Konstgjord andning (Sony)

5 poäng

Fully realized. Alla försök att översätta det uttrycket når inte ända fram. Att skapa ­något handlar om att genomgå olika sta­dier i en process. Idé. Genomförande. Slutresultat.

Oftast sker förändringar på vägen. Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Hur man föreställt sig att verket ska vara blir är inte detsamma som slutresultatet.

För att hålla ihop allt krävs en enorm koncentration som de flesta helt enkelt inte mäktar med. Känslo­stormar är till exempel sällan förenligt med precision.

Men Melissa Horns nya album tillhör de sällsynta exempel som verkligen känns fully realized.

På ett plan är albumet en slussöppning av känslor. Melissa Horn, i dag fyllda 32 år, har på sina tidigare fem album skrivit självutlämnande om kraschade förhållanden, vilsenhet, tvivel på sig själv.

Det är inget mot vad hon gör här. Konstgjord andning håller inte tillbaka någonting. Det finns en ilska och en ”zero fucks given”-attityd som hade känts punk, om hon inte fortsatt sjunga så lågmält.

Från en relation till en annan

jag har blandat ihop era namn

jag är skadad av referenser

och mitt eget namn

Britta Persson plockar vuxenpoäng

Samtidigt lyckas hon i dessa känslostormar ha fullständigt kontroll över det musikaliska uttrycket. Det är hon som på samma gång intar rollen av patient och kirurg.

Bruce Springsteens Darkness on the edge of the town är ett annat exempel på ett album som är fully realized. Ett album där artisten blottade sitt mörkaste mörker samtidigt som slutresultat andades kirurgisk precision och en nästan ohälsosam strävan efter perfektion.

Nitton av tjugo svenska, engelska och amerikanska album som släpps i dag innehåller max några låtar som är fulländade rent kompositionsmässigt.

Konstgjord andning är tio av tio. Vilka låtar. Vilka arrangemang, underbart oförutsägbara, med Pugh-nynnandet i titelspåret, utforskande piano, udda bakgrundsljud.

Vilken artist!

Lana Del Rey

Norman fucking Rockwell (Polydor)

Iggy Pop levererar punkpoesi från gungstolen

4 poäng

Lana Del Rey är inte bara en ­artist. Hon är en plats. Lana Del Rey är Los Angeles på samma sätt som Lou Reed var New York, Edith Piaf var Paris eller ­Charles Dickens var London. Trots sina rötter i New York är det Los Angeles hon hela tiden framkallar. Eller nästan suggererar fram, som i en seans. Palmerna, det melankoliska ­ljuset, summertime sadness, det levnadsmätta, ­rebel without a cause-känslan.

Lana Del Reys annektering av Los ­Angeles sammanfaller också med att staden under 2000-talet åter igen blivit popmusikens ­centrum. 1970-talet var New York, 1980­-­talet var London, men 2000-talet har bara handlat om LA. Det är där låtarna skrivs, drömmarna tillverkas, bilderna tas.

Att en mästare av bildfilter som Lana Del Rey debuterade samma år som Instagram lanserades, 2010, känns symptomatiskt.

Medan Lana Del Reys storhet ligger i att skapa stämningar har det ibland varit sämre ställt med själva låtarna. Lana Del Rey själv är ofta mer imponerande än sina album, men Norman fucking Rockwell fungerar perfekt, hennes mest sammanhållna verk.