Di Weekend GRADVALL

Springsteen i toppform

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

"Western stars är det första Springsteenalbum jag skulle kunna lyssna på utan sång", skriver Jan Gradvall.

Bruce Springsteens nya album är det bästa han har spelat in på 32 år, skriver Jan Gradvall som också delar ut toppbetyg åt Gyllene Tider.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Bruce Springsteen

Western stars (Columbia/Sony)

Betyg: 5

Det handlar inte om var du är. Det handlar om var du är i ditt huvud.

Bruce Springsteen kan inte längre planlöst åka omkring och prata med folk på bensinmackar. Han åker inte godståg. Han ställer sig framför allt inte vid vägrenen och liftar.

Men han kan göra allt det i sångerna på sitt nya album Western stars, ett album för dagdrömmare.

Bruce Springsteen har suttit hemma i sitt bibliotek omgiven av böcker som John Steinbecks Travels with Charley, den briljanta reseskildringen där Steinbeck bilar genom USA ackompanjerad av sin pudel, Charley.

Dagdrömmande i bibliotekets skönaste stol har Springsteen också lyssnat mycket noga på de geografiskt präglade poplåtar som Jimmy Webb skrev till Glen Campbell, amerikanska mästerverk som By the time I get to Phoenix och Wichita Lineman, ­karaktärsdrivna sånger om en ”everyman” i rörelse.

När Springsteen sjunger om White lines in my head är det inte en anspelning på kokain utan vägmarkeringar.

Resultatet är det bästa album Bruce Springsteen spelat in på 32 år.

Vad som framför allt förbluffar är arrangemangen. Befriad av kravet på att skriva för The E Street Band har Springsteen stannat kvar i sitt eget huvud och drömt fram storslagna, svepande, filmiska, fullständigt ­underbara orkesterarrangemang stora som ­livet.

Western stars är det första Springsteenalbum jag skulle kunna lyssna på utan sång.

Samtidigt är fokus på berättelserna. Western stars påminner på så sätt lite om Nebraska (1982), inte alls i soundet och stämningen – Nebraska är karg och svartvit, Western stars är varm och färgrik – men båda albumen är som fristående novellsamlingar där Springsteen inte skriver om sitt eget liv utom om karaktärer.

Western stars kan uppfattas som ett opolitiskt album. Men i ett Amerika där ingen längre drömmer är att ta tillbaka drömmarna politiskt i sig.

John Foxx – underbart excentrisk

Gyllene Tider

Samma skrot och korn (Cosmos)

Betyg: 5

Om det här verkligen är ett farväl så är det det mest värdiga farväl ett svenskt band någonsin tagit.

Det finns en föreställning om att de mest folkkära artisterna blir så populära för att de är breda och folkliga. Något för alla-principen.

Det stämmer inte alls när man tittar på svensk populärmusikhistoria.

De artister som blivit allra mest älskade i Sverige är i själva verket en samling väldigt udda karaktärer. Original som varit ett vägskäl från att bli utskrattade.

En skrålande bohem som var salongs­berusad i sju decennier (Evert Taube), en överviktig och lynnig holländare (Cornelis Vreeswijk), en värmlänning som dagdrömde om Harlem (Monica Zetterlund).

Gyllene Tider är egentligen ett jättekonstigt band från Halmstad. Fem fjuniga ynglingar i jeans och träskor som presenterade sig 1977 men var alldeles för ocoola för att bli en del av punkscenen.

Sångaren lät lika spröd och ömtålig som John Holm. Låtarna lät som verk av hemmasittare som ägnat sin uppväxt åt att ­memorera allt som spelades i Melodiradion och idoliserade Bengt Haslum. Bandets ­dominerade instrument var en italiensk orgel.

Greta Van Fleet – räddarna i rocknöden

Vad Gyllene Tider gjort på sitt farväl­album – Gyllene Tider har sagt att bandet lägger ned efter sommarens avskedsturné – är att åka till ett superflott slott i Frankrike och spela in ett supersimpelt garagerockalbum.

Samma skrot och korn låter som det spelats in i ett garage i Halmstad, ett radhusgarage överfullt av hockeymål, gräsklippare och drickabackar, medan ljudet från Glassbilen tränger igenom den uppfäll­bara garageporten. Texterna låter skrivna på kollegieblock, ocensurerad inspiration.

Vad som kan hända när fem människor möts är att det uppstår en sjätte person. Gyllene Tider är den sjätte personen. ­Gyllene Tider är ett band med en själ.

När gamla rockband turnerar brukar de sällan kunna spela låtar från sitt nya ­album. Publiken blir för rastlös. Rolling Stones brukar spela max en låt skriven de senaste 30 åren.

Men Gyllene Tider kan och borde spela minst hälften av de här låtarna på sin sommarturné. Sånger som Vid hennes sida – som Lars Winnerbäck borde göra en cover på – och Henry har en plan på gång (en slags uppföljare till Billy) låter som blivande klassiker.