Di Weekend GRADVALL

Sprakande elektrisk från Slowgold

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Amanda Werne och Slowgold har spelat in fem studioalbum. Inget överträffar detta sjätte livealbum.

Anders Deros/Aftonbladet/TT

Efter åtta år tillsammans är trion Slowgold lika tajta som The Jimi Hendrix Experience. Det skriver Jan Gradvall som också recenserar Lindstrøm och Refused.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Slowgold

Live! (Playground)

Betyg: 4

Ljudet av en människa.

Alla tidiga grammofoninspelningarna i 1900-talets gryning var i praktiken liveinspelningar. En mikrofon ställdes fram i ett rum. En musiker tog fram sitt instrument och spelade och sjöng. Vad som fastnade på bandet var det som hördes där och då i rummet, det fanns ingen möjlighet till pålägg. Det var så musiketnologen Alan ­Lomax gjorde alla sina inspelningar.

Livealbumet med Slowgold för tankarna till den sortens inspelningar på fältet, field recordings.

Slowgold är både namnet på en artist och en grupp, precis som Sade och Santana. Slowgold är gitarristen och sångerskan Amanda Werne, född 1989, från Göteborg. Slowgold är också namnet på en trio med basisten Johannes Mattsson och trummisen Erik Berntsson.

Efter åtta år tillsammans har de blivit lika tajta som The Jimi Hendrix Experience.

Amanda Werne och Slowgold har spelat in fem studioalbum. Inget överträffar detta sjätte album, ett sprakande elektriskt livealbum.

Under en välsignad kväll på Slaktkyrkan i Stockholm denna sommar kan man höra hur Amanda Wernes kompositioner förädlas, förändras, får nytt liv.

På ett sätt kan man beskriva musiken som det förmodligen mest otidsenliga som finns i dag –  ändlösa gitarrsolon. Låtarna är som meandrande floder: Amanda längst fram i kajaken med elgitarren som paddel. Det går att höra ekon från Grateful Dead, Neil Young, nordafrikansk ökenblues.

Samtidigt är hennes sätt att sjunga väsensskilt från den psykedeliska rockmusiken: en hög stämma, spröd och klar, som hämtad från flera hundra år gammal folkmusik eller de varelser som kallas tuvstarr i John Bauers sagor.

Amanda Werne nådde en bredare publik när hon var gästsångerska i På spåret 2017. Hon kommer nå ännu fler när hon 2020 är med i kommande ­säsongen av Jills Veranda.

Det här albumet är hennes nya visitkort.

Lindstrøm

Iggy Pop levererar punkpoesi från gungstolen

On a clear day I can see you forever(Smalltown Supersound)

Betyg: 4

Vad vi i dag uppfattar som datoriserad musik är i själva verket motsatsen. Det fanns inga datorer i studion när Kraftwerk spelade in sina epokgörande album. För att få musiken att låta datoriserad krävdes tålamod, tysk ingenjörskonst, snudd på lödkolvar.

När jag för ett par år sedan gjorde en ­intervju i Di Weekend med Giorgio Moroder berättade han hur extremt komplicerat och tidsödande det var 1977 att få I feel love med Donna Summer att låta som robotmusik. Någon knapp att trycka på var ännu inte uppfunnen.

Norske musikern och discjockeyn Lindstrøm går tillbaka till den eran på sitt nya album. Han har inte använt några datorer alls utan kopplat samman ett trettiotal sällsynta synthesizers och trummaskiner.

Albumets fyra elektroniska kompositioner, i snitt runt tio minuter, med ekon av Tangerine Dream och Vangelis, låter så ­fysiska att de nästan har andedräkt. Lindstrøm talar själv om ”glädjen att skapa ­musik genom fysiska ­objekt” och säger att han aldrig mer kommer att gå tillbaka till datorer.

Refused

War music (Spinefarm Records)

Betyg: 4

Varför gör en grupp som Refused egentligen ett nytt album? För 15 år sedan var det en provocerande frågeställning. I dag är den relevant.

»Dansa till min musik«

I dagens streamingvärld har ytterst få artister någon ekonomisk vinning i att spela in album. 90 procent av intäkterna finns i livespelningar.

Hardcorebandet Refused från Umeå har en ikonisk status i musikvärlden som kan jämföras med Black Sabbath, Rage Against The Machine eller Metallica. Ingen som ­köper konsertbiljetter till sådana band vill höra dem spela nya låtar.

Refused har en så ryktbar katalog att bandet när som helst kan åka på en världsturné enbart i kraft av sin historia. Ett band som Refused har väldigt lite att vinna på ett nytt album, men väldigt mycket att förlora.

Efter två singlar som bemöttes med mild entusiasm fanns det skäl till oro, men Refused har sparat sina bästa kort till albumet. Musiken är rejält riffbaserad, lite svängigare (faktiskt inte olikt just Rage Against The Machine) och som gjord för att spela live.

Med Death in Vännäs har Refused också sin bästa låttitel någonsin.