Di Weekend GRADVALL

Sparks – lekfullt och spänstigt

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Sparks – bröderna Ron och Russell Mael.

Foto: Philippe Mazzoni

”Så smart, fräsch, lekfull, icke-tråkig, spänstig och dynamisk att all annan popmusik låter konservativ vid en jämförelse.”
Det skriver Jan Gradvall om Sparks nya album. Han har också lyssnat på LCD Soundsystem och The National

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Sparks
Hippopotamus
(BMG/Pias)

4 poäng

RECENSION. Parallellt med att Lars Gustafsson skrev sin oöverträffade romansvit Sprickorna i muren från 1971 och framåt, uppstod även en tillfällig spricka i populärkulturen.

Under några år blev det plötsligt möjligt för egentligen hopplöst excentriska popartister att smita igenom öppningen i muren och nå toppen på listorna. Artister som klädde sig som påfåglar och sjöng som opera- och operettstjärnor.

Därefter cementerades muren igen och allting återgick till det normala. Mainstream på en sida. Freakshow på den andra.

De som hann slinka igenom sprickorna i muren där under första halvan av 1970-talet var artister som Queen, Roxy Music och kanske i synnerhet Sparks. Två bröder från Kalifornien som gjorde musik så udda och egensinnig att det i dag framstår som obegripligt att album som Kimono my house fanns i varannan svensk gillestuga.

Men det album i Sparks-katalogen som i dag framstår som ännu viktigare än klassikerna från 1970-talet är Lil’ Beethoven, deras 19:e album från 2002.

Ett album där bröderna Ron och Russell Mael helt ändrade sound på rockmusiken. Ut med elgitarrer, bas och traditionella rockinstrument.

I stället in med symfonikorkester.

Detta i sig var ingenting nytt, många har adderat symfoniska inslag, men vad Sparks gjorde var att spela på symfoniorkesterns instrument – cello, fioler, harpa, pukor – fast med samma frenesi som ett punkband.

Samt att använda Eminem som referens för sången.

Från Lil’ Beethoven och framåt har Sparks, både på turnéer och album, upplevt en andra storhetstid. Fast på den andra sidan muren, långt bortom massmedia, i samma kupé som konstmusik.

Magnifikt farväl

Nya albumet Hippopotamus med Ron, 72, och Russel, 68, kröner denna andra storhetstid med musik så smart, fräsch, lekfull, icke-tråkig, spänstig och dynamisk att all annan popmusik låter konservativ vid en jämförelse. Dessutom: Årets smartaste omslag.

 

LCD Soundsystem
American dream
(DFA/Sony)
4 poäng

RECENSION. Snart två år efter att David Bowie dog kan man höra hur mycket hans bortgång har påverkat den musik som görs i dag. The Killers och Arcade Fire har nyligen släppt låtar som låter som hyllningar till Bowie.

Den av Bowies epoker som återbesöks mest är hans Berlinperiod. Någon har träffande beskrivit 1980-talet som ett decennium där resten av musikvärlden försökte hinna i fatt vad Bowie gjorde på 1970-talet.

Det är också talande att när Sound and vision från 1977 används som blåkopia för musik på 2010-talet så låter resultatet ändå modernt och framåtblickande.

LCD Soundsystem, ett New York-kollektiv som leds av James Murphy, går ett steg längre. Bowie har alltid hörts i LCD Soundsystems musik. James Murphy och David Bowie jobbade också tillsammans och blev vänner.

American dream är ett superbt album, lika influerat av Talking Heads (särskilt Remain in light) som Bowie.

Öppna öronen

Höjdpunkten är det tolv minuter långa avslutningsspåret Black screen där Murphy sjunger om sin vän, ackompanjerad av Hansa-dystopiska synthesizertoner. Partiet vid 7.14, där musiken stannar upp och börjar om, kysser Bowie på kinden.

 

The National
Sleep well beast
(4AD/Playground)

4 poäng

RECENSION. Ryktet om Leonard Cohens död är betydligt överdrivet. The National gör musik som låter som en ensam, dinglande glödlampa i ett stenhus på Hydra samtidigt som polstjärnan sitter ensam vid natthimlens bardisk och beställer in en ouzo till.

Vad The National gör är att de tar Leonard Cohens skärpa, cynism och gudomliga melodikänsla och låter honom bli medlem i Joy Division. Bandets sjunde album, snudd på bandets allra bästa, är så magnifikt vemodigt att det får en att vilja flyga rakt in i den där glödlampan som en nattinsekt. Andra spåret heter Day I die. Sen blir det ännu mörkare.