Di Weekend GRADVALL

Solange är bländande

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Solange.

Max Hirschberger

Hon dyker ner i soul, jazz och hiphop men simmar iväg till platser där ingen av dessa genrer varit förut. Det skriver Jan Gradvall om Solanges nya album.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Solange

When I get home (Columbia/Sony)

4 poäng

Beyoncé som en framtida Polarpristagare? Det är ett utmärkt förslag. Sedan debutsingeln med Destiny’s Child 1997 har Beyoncé, trots att hon endast är 37 år, legat i framkant i populärmusikens utveckling i över två decennier.

Men tänk om hennes ­lillasyrra hinner före till ­priset?

Ställer man frågan ”Har musikbranschen blivit ytligare och mer pengastyrd?” svarar förmodligen 95 procent ja. Poängen är dock att det alltid låtit så. Så svarade man även 1974 eller 1988 eller 1996.

Det bästa argumentet mot denna form av tunnelseende omvärldsanalys, präglad av kronisk nostalgi, är att ­lyssna på Solanges nya album.

Solange Knowles, fem år yngre än Beyoncé, har på kort tid vuxit till den sortens kulturella ikon och super­stjärna som kan släppa ett album utan någon som helst förhandspublicitet. Det är Solange – det räcker.

Och vad använder Solange sin position till?

Jo, till att spela in egensinnig musik som fullständigt struntar i rådande musiktrender ­eller om någon låt kan spelas på radion.

When I get home kan jämföras med verk av konstnärer som Keith Jarrett, Joni Mitchell, Stevie Wonder, Gilberto Gil, Steve Reich eller Björk. För att nu nämna några av de som just fått Polarpriset. Solange har själv nämnt Steve Reich och Stevie Wonders lite bortglömda album The ­Secret life of plants som inspirations-­källa till detta album.

Solanges musikalitet är bländande. Hon dyker ner i soul, jazz och hiphop men simmar iväg till platser där ingen av dessa genrer varit förut.

Albumtiteln When I get home syftar på systrarna Knowles uppväxtstad Houston. Den största staden i Texas förknippas med country och artister som ZZ Top, men Houston har också fostrat nyckelfigurer inom svart musik, från Johnny Guitar Watson och Lightnin’ Hopkins till Geto Boys, alla hostmedicinrappare – och så systrarna Knowles.

Att lyssna på When I get home känns som att gå omkring bland Houstons skyskrapor en febrigt het dag och känna hur asfalten löses upp och smälter samman med den uråldriga myllan där under.

Hilary Hahn fångar livet

Per Texas Johansson, ­Torbjörn Zetterberg, ­Konrad Agnes

Orakel (Moserobie)

4 poäng

När man lyssnar på den aldrig sinande strömmen av gamla jazzinspel­ningar som hittas i arkiven – varje år grävs det upp något gammalt nytt av John Coltrane, Miles ­Davis & Co – slås man av att i princip allt som mästarna spelade in under vissa ­perioder är värt att lyssna på. Det handlar inte om album, det handlar om hela år­gångar eller till och med decennium. Briljansen var konstant. Per Texas Johansson och hans kollegor är inne i ett liknande stim just nu. Musik som visar att det klassiska jazzformatet med saxofon, kontrabas och trummor aldrig töms ut på möjligheter.

Willemark Knutsson Öberg

Svenska låtar (Playing With Music/Border)

4 poäng

Den legendariska Atlantisstudion på Karlbergsvägen i Stockholm med Janne Hansson i kontrollrummet: tre musiker som förstår att det stora öppna studiorummet, en gammal biograf, har en lika stor del i känslan som tonerna. Lena Willemark (sång, fiol), Jonas Knutsson (saxofon) och Mats Öberg (klaviatur, munspel) lyssnar mer än de spelar. Det är ett uppvisning i konsten att hålla igen. Materialet är utpräglat svenska låtar: Evert Taube, Eva Dahlgren, Cornelis Vreeswijk, Ola Magnell, Marie Bergman. Musiken är så ren och klar och full av rymd och syre att man lyssnar på ett sätt som påminner om djupandning.

Esperanza Spalding – smakrikt och genialiskt

Erik Lundin

Zebrapojken (Mansa Banda Music)

4 poäng

Människor delas upp i två kate­gorier: de som har och de som inte har. ­Utvecklingen i världen och i Sverige visar att gapet dem emellan inte minskar utan tvärtom ökar.

Ibrahima Erik Lundin Banda från Rinke­by rapporterar från en förlorad värld som är osynlig i annan svensk kultur och media. ”Min bakgrund är långgrund, vada i skit och saknade John Blund.” Samtidigt som hans texter blir allt mörkare är hans språk så kraftfullt, virtuost och innovativt att han inspirerar mer än desillusionerar. På ­Zebrapojken suddar Erik Lundin ut gränser mellan rap och spoken word-­poesi. Albumet är mer P1 än P3. Att påstå att det finns någon bättre låttextför­fattare eller mer angelägen poet i Sverige är lögn.