Di Weekend GRADVALL

»Sociala medier har gjort våra hem till en scen«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Jia Tolentino har kallats ”the best young essayaist at work in the United States”.

Varför skriver jag? Jag skriver för att förstå hur jag tänker. Det skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Egentligen är det osannolikt att just jag blev en person som har skrivande som yrke. Jag har aldrig haft skrivklåda. Jag har aldrig skrivit något för byrålådan. Om jag inte hade haft en deadline och ett arvode skulle jag inte skriva alls.

Men tack vare Jia Tolentino vet jag nu varför jag skriver.

I sin debutbok, essäsamlingen Trick mirror (4th Estate), skriver hon: ”När jag känner mig förvirrad över något så skriver jag tills jag själv blir den person som har skrivit artikeln: en person som är rimligt pålitlig, ­intuitiv och klar”.

Jag förstår exakt. Jag själv är sällan en genomtänkt person, men jag kan bli det efter att jag har skrivit om något.

Hjärnans normaltillstånd är ett kaos av motstridiga känslor. Tankarna lyder inte. Fixering vid så kallat oviktiga saker tränger sig före i kön. Fel saker slukar ens energi. Jia Tolentino skriver om känslan av att ibland inte lita på vad man själv tänker.

Men genom att skriva kan man sortera. Genom skrivprocessen, med sina krav på logik och ordning, kan man få ordning på sina ­tankar.

Det finns paralleller mellan Jia Tolentinos analys av varför hon skriver och Joan Didions formulering om att skriva för att lära sig själv att leva.

Båda är essäister. En essä är en text där ett ämne genomlyses och diskuteras. Essän står på två ben: det ena är research och fakta, det andra är personliga erfarenheter.

Jia Tolentino, 30, har efter boken Trick mirror jämförts med Joan Didion och har kallats ”the best young essayaist at work in the United States”.

De senaste åren har Jia Tolentino känt en gnagande oro och ångest över tillståndet i världen. Hon är inte ensam om det. Hur ska man för­hålla sig till allt som händer? Så mycket av det vi trodde var självklart, inte minst värdet av fakta, är satt ur spel. Det känns som om ingen kör ­bilen.

För att ta reda på varför hon känner vad hon känner har Jia Tolentino skrivit och samlat nio olika essäer om ”saker jag ­obsessat över”. Vad hon återkommer till är internet och vårt beteende på nätet. Vad det gör med oss, hur det förändrar oss som människor

Mycket av kritiken mot nätet, saker som skärm­beroende, kommer utifrån och ovanifrån, men Jia Tolentino har levt på internet hela sitt liv och fortsätter att göra det.

När hon var tio år började hon tillbringa ­större delen av sina kvällar med att surfa runt. När hon var 12 år skrev hon en offentlig dagbok på sajten LiveJournal, 500 ord varje dag. Som 15-åring lade hon upp bilder på sig själv i minikjol på Myspace.

När hon var 25 år var nätet hennes arbetsplats. Hon fick betalt för att ­skriva på sajter vars syfte var att driva trafik. Målet för hennes inlägg var att de skulle nå minst hundra tusen främlingar.

Utan internet skulle hon inte vara där hon är i dag. Uppmärksamhetsekonomin betalar hennes hyra.

Det är just därför som hennes genomlysning av vad internet gör med oss känns så otäck och isande angelägen.

Jia Tolentino citerar sociologen Erving Goffman som 1959 publicerade studien Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik.

Nu låter de Ralf krascha internet

I varje möte med andra människor så spelar vi alltid en roll, en roll som förändras beroende på situationen.

Ibland är detta medveten kalkylerat, exempelvis vid en anställningsintervju, ibland omedvetet. Men en publik av något slag förändrar alltid vårt beteende.

Våra jag är inte något fixerat, organiskt, utan uppstår genom rollspel.

Vad som gjort att vi orkar med vardagslivets dramatik har varit att det finns ett backstageområde där vi inte längre behöver spela för en publik – våra hem.

Men genom sociala medier har även våra hem nu blivit en scen. På internet finns inget backstage. Allt är performance.

Kvinnor har varit mycket smartare än män i övergången till uppmärksamhetsekonomin. Kvinnor dominerar till exempel totalt bland ­influencers.

Jia Tolentino förklarar det genom att citera konstteoretikern John ­Berger som skrivit att kvinnor genom historien tvingats ha en extern medvetenhet om sin egen identitet.

När en man går genom rummet är det bara en man som går genom rummet. Men när en kvinna gör det ser hon även sig själv gående genom rummet.

Kvinnor var därigenom skolade i vikten av personal branding långt ­innan det genom internet blev en mångmiljardbusiness.

Jia Tolentino skriver att det geniala med sociala medier, ur affärssynpunkt, är att de aldrig upplevs som tillfredsställande. Missnöjet med förändringar i flödet på Facebook och Twitter är inget problem, tvärtom.

Labbmöss som får regelbunden belöning slutar klicka på matknappen. Labbmöss som upplever att belöningarna kommer sällan och slumpvis slutar aldrig klicka.

»Jag pratar inte om sex jämt«

GRADVALLS TRE VAL:

ROMAN. Colson Whitehead, The Nickel boys (Doubleday). I Di Weekends bokmässenummer ­hösten 2017 intervjuade jag Colson Whitehead, författaren bakom ­mästerverket Den underjordiska ­järnvägen. Det ska inte gå att följa upp en sådan bok på så kort tid. ­Whitehead gör det.

TV. Ken Burns, Country music (PBS). Efter att ha gjort de definitiva serierna om jazz, baseboll, förbudstiden och Vietnamkriget gör nu arkivariemästaren Ken Burns 16 timmar (åtta avsnitt) om countryhistorien. Första avsnittet sändes i måndags, håll tummarna för att en svensk kanal köper in serien.

DOKUMENTÄR. Travis Scott, Look mom I can fly (Netflix). I Beyoncés fotspår regisserar alla artister nu sina egna dokumentärfilmer – med följd att filmen blir som ett kontrollerat Instagramflöde. Ändå sevärd. Ger inblick i trap-artisters publikkontakt. Konserterna påminner om hardcorepunk.