Di Weekend GRADVALL

Sleater-Kinney – komplext och explosivt

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

ROZETTE RAGO

Sleater-Kinney påminner om Depeche Modes sotigaste ögonblick, skriver Jan Gradvall. Han är också lyssnat på Abdullah Ibrahim och Benny Anderssons orkester.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Sleater-Kinney Center won’t hold (Caroline) 4 poäng

Bristen på kvinnliga producenter i musik­världen är till och med värre än vad statistiken visar. I de fall det förekommer handlar det i 100 fall av 100 om kvinnliga artister som producerar sin egen musik.

Men denna höst kommer, slutligen, tecken på en förändring. Lucinda ­Williams producerar ett kommande album med Jesse Malin, Annie Clark (St Vincent) har producerat detta ­album med Sleater-Kinney.

Kritikernestorn Greil Marcus ­utnämnde vid millennieskiftet kvinnliga punktrion Sleater-­Kinney till ”America’s best rock band”. Han överdrev, men inte mycket. Efter ett tio år långt ­uppehåll 2006–2015 fortsätter nu bandet att göra komplex, explosiv musik om att försöka hitta sin egen väg genom livet.

Precis som The Doors, inga jäm­förelser i övrigt, är Sleater-Kinney ett band vars sound formats genom avsaknaden av en basist. Frontduon ­Carrie Browstein (känd från komediserien Portlandia) och Corin Tucker – trummisen hoppade av när nya ­albumet var klart – är båda ­gitarrister och sångare och turas om att väva originella gitarrslingor runt sångmelodin.

Annie Clarks orädda produktion ger musiken i en ny elektronisk riktning. Ingen kunde gissa att Sleater-Kinney en dag skulle på­minna om Depeche Modes sotigaste ögonblick.

Abdullah Ibrahim

The Balance (Gearbox)

4 poäng

När Duke Ellington 1963 ­producerade ett album med Dollar Brand lärde han honom ett sätt att tänka som går att applicera, inte bara i musikvärlden, utan i alla branscher. När du varvar nytt och gammalt, presentera det gamla som det vore helt nytt och det nya som det vore ­välkänt.

Den 84-årige Abdullah Ibrahim fortsätter att tänka så på sitt nya strålande jazz­album The Balance, en passande titel för ett album så perfekt avvägt att man som lyssnare blir helt lugn.

Britta Persson plockar vuxenpoäng

När Cassius Clay konverterade till ­islam bytte namn till Muhammad Ali. När Dollar Brand konverterade bytte han namn till Abdullah Ibrahim.

Första gången jag hörde talas om honom var när Erik Hörnfeldt i Expressen intervjuade The Clash 1979. Gitarristen Mick Jones svarade att han lyssnade på Chic och Dollar Brand. Sydafrikansk piano­jazz var en utmaning för en ung punklyssnare, men i dag förstår jag kopplingen.

Benny Anderssons Orkester

Bästa låtarna (Mono Music)

4 poäng

Att Paul McCartney lät så overkligt bra på sin senaste turné, med ett mirakulöst tajt band, är ingen tillfällighet. Hans nuvarande band är det han spelat med längst, ja, ­längre än med Beatles eller Wings.

Rockigt sprängstoff

Det finns paralleller till Benny Andersson. Under de 19 år som de 16 musikerna i BAO (Benny Anderssons orkester) spelat tillsammans har de sammansvetsas till ett världsunikt band.

Sommarens turné med BAO liknar inget annat jag upplevt. När Abba blev invalda i Rock and Roll Hall of Fame tackade Benny Andersson den svenska Melodiradion där alla genrer och årtionden blandades.

Under en fyra timmar lång konsert, med en dansbana framför scen, återskapar BAO Melodiradion. Bandet varvar folkmusik med stycken av Sjostakovitj och Bach, ­obskyra Abba-låtar som Lovers (Live a ­little longer) och One man, one woman och skapar kvällens mesta allsång till Gamle svarten, en hyllning till en häst skriven på 1930-talet.

Nya albumet Bästa låtarna visar att duon Björn & Benny fortsätter att skriva bra lika på 2000-talet som under 1900-talet. Den helt nya, Om du var jag, låter som en vinnare av Melodifestivalen 1968, 1977, 1991 eller 2020.