Di Weekend GRADVALL

»Skilda världar men samma mål i Serbien och Sverige«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Foto: TT

En workshop i Belgrad under den feministiska kulturfestivalen BeFem tydliggör skillnaderna mellan Seriben och Sverige, skriver Jan Gradvalls vikarie Amie Bramme Sey.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

I mitten av juni besökte jag Belgrad för första gången. Jag var inbjuden av den feministiska kulturfestivalen BeFem för att tillsammans med Fanna Ndow Norrby hålla en workshop i konsten att skapa en podcast.

Lokalen där vi skulle träffas var belägen på bottenvåningen i ett slitet grått höghus. Inredningen bestod av omatchade möbler som stod huller om buller i alla rum. Facklitteratur om feminism och mänskliga rättigheter skrivna på serbiska och engelska trängdes på en liten hylla av trä. Stället hade en egen bar. Med en cigg hängande i mungipan serverade en kvinna inhemsk öl. Den lilla huskatten klöste konstant nya små hål på den mörkgröna sammetssoffan. Lokalen var totalt inrökt och osade av kämparglöd.

Nio personer hade tagit sig till vår workshop.

Först kändes det futtigt med en så liten skara människor, det måste jag erkänna. Men sedan peppade jag och Fanna varandra med att påminna oss om att vi trots allt driver en relativt liten podd med fokus på rasism i Sverige. På svenska! Nu befann vi oss i Serbien och nio personer hade ändå tagit sig tid för att komma och höra hur vi tänker och jobbar. Det var ju egentligen hur coolt som helst.

Under workshopen förklarade vi grundläggande vad en podd är och hur enkelt det faktiskt kan vara att skapa och publicera eget material. Vi tipsade om hur man kan tänka kreativt under idéstadiet och vi lärde ut våra bästa strategier för hur sociala medier kan användas i marknadsföringssyfte. Vi visade också upp ett tiotal svenska feministiska poddar som berör ämnesområden som skönhet, populärkultur, psykisk ohälsa, sex och politik.

Ingen av de nio deltagarna lyssnade på poddar – inte på radio heller för den delen. Media över lag tycktes inte ha någon hög status, den beskrevs som korrupt, sensationell och partisk. Det finns inga feministiska poddar på serbiska, den feministiska rörelsen är förhållandevis liten i landet. Det är förvisso nionde året i rad som BeFem anordnas, men tidigare år har det krävts att polisstyrka vaktar utanför festivalplatsen på grund av hot. Även hbtq-rörelsen Belgrade Pride har utsatts för hot och våld från serbiska nationalister.

Med vår workshop gläntade vi på dörren till nya vägar att sprida ett budskap, att locka fler att bli aktiva i samma kamp och på så sätt söndra stereotypiserande normer och fascistisk politik. Vi försökte ge deltagarna enkla verktyg för att göra sina röster hörda.

Att skapa och publicera samtal är att äga sina egna berättelser.

Musikgiganter mot strömmen

Det kändes som en mäktig och viktig upplevelse.

Väl hemma från Serbien funderar jag över hur det fungerar i Sverige. Vilka tilldelas utrymme att uttrycka sig genom olika sorters konst och berättarformer?

Vanligtvis hyllar jag inte Sverige som ett jämställt land. Huruvida ett land är jämställt eller inte är inte en åsiktsfråga. Sverige har absolut kommit en bit på vägen, men många parametrar visar fortfarande på orättvisor och diskriminering kopplat till kön, hudfärg och religiös tro.

Men med resan till Serbien färskt i minnet blev kontrasten tydlig.

Jag gläds över utbudet av kultur som vi har att tillgå här hemma i Svea, skapade av rasifierade personer och uttalade feminister.

I år har jag älskat de känsliga nyanserna i Rojda Sekersöz berättelse om vänskap, systerskap och mod i hennes debutfilm Dröm Vidare. Jag drömmer mig bort till Ulises ”Stor” Infante Azocars briljanta lyrik på albumet Under Broarna. Jag tänker på Johannes Anyurus senaste bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och Sherihan ”Cherrie” Abdulles minnesvärda sommarprat som sändes i början av juli.

Popikonen ska fylla Liseberg

Till hösten släpper Evin Ahmad sin debutroman. Jag inspireras av den nyskapade kulturföreningen Podium. Jag längtar till Mona Masris tv-serie och är ledsen över att ha missat Mapeis pjäs Råttkungen på Stadsteatern i Vällingby.

Drömbilden är att rasifierade och feministiska konstnärer, vare sig de befinner sig i Serbien eller Sverige, en dag känner tillräckligt mycket frihet för att plocka fram berättelserna som vilar i skuggan av politiskt färgat skapande. Berättelser om kärlek eller sagor om katter som klöser i mörkgröna sammetssoffor.

Livsviktigt eller nonsens.

3 FAVORITER

  1. SKULPTURPARK. Om du har lyxen att köra runt med bil på vägarna runt Kristianstad i Skåne så måste du stanna till i Wanås. Ät restaurangens hemmagjorda mjukglass och gå vilse i den magiska skulpturskogen. Missa inte konstnärsduon Nathalie Djurberg och Hans Bergs verk In Dreams.
  2. UTOMHUSTEATER. Till sensommaren på Teatern under bron, det vill säga under brofästet på Liljeholmsbron vid Hornstulls strand, kommer vi att kunna se pjäsen Skuldsanering av manusförfattaren Martin Bengtsson, i regi av Rojda Sekersöz. Premiär 18 augusti.
  3. KONSERT. Jag är sjukt peppad på att uppleva Migos i Slottskogen i Göteborg under Way out west. Eftersom allt denna trio rör vid blir till guldkedjor och grills så kan vi nog förvänta oss en riktigt fet spelning på Sveriges bästa sommarfestival. Se och lyssna på videon till låten T-shirt på Youtube.