Di Weekend GRADVALL

»Självinsikt vägen framåt för destruktiva musiker«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Alex Kapranos i bandet Franz Ferdinand har i en tidningsintervju berättat om det tuffa turnélivet.

Charles Sykes

Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett nytt annorlunda resultat. Det är därför dags att vi slutar bli överraskade eller chockerande när artister får sammanbrott och faller igenom. Det kommer att hända igen. Det finns ett mönster.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

I en intervju i Di Weekend avslöjar Så mycket bättre-stjärnan Albin Lee Meldau att han just tillbringat en månad på ett behandlingshem mot missbruk och beroende.

Efter att han i flera år rest runt och gjort konserter världen över, ibland fyra-fem spelningar om dagen, med dussinet restimmar per dygn – samtidigt som han varit hög eller berusad – tappade han efter Så mycket bättre till slut kontrollen över sitt liv, totalt utmattad.

”Jag har på behandlingshemmet lärt mig att det värsta som finns, om man har de här problemen som jag har, är något de kallar HALT, Hungry, Angry, Lonely, Tired”, säger Albin Lee Meldau.

”Jag måste till varje pris undvika de sakerna. Att ha rutiner är viktigt för alla. Vanliga människor klarar sig om de ruckar på rutiner någon gång, men för mig är det döden.”

Albin Lee Meldau är en ovanlig artist för att han är så modig att han vågar berätta om detta offentligt. Men många andra artister ­befinner sig i samma situation.

I Storbritannien har det startats en organisation för musiker som mår dåligt, Help Musicians UK. I en undersökning som organisation gjort, där musiker ur alla genrer intervjuats, visar det sig att 67 procent haft depressioner eller allvarliga psykologiska problem.

I jämförelse med befolkningen i övrigt löper musiker tre gånger ­högre risk att drabbas av depressioner.

En anledning till att framgångsrika musiker undviker att tala om sina problem är att det lätt kan uppfattas som i-landsproblem, lyxgnäll i limousinen.

Alex Kapranos, frontfigur i bandet Franz Ferdinand, är ett undantag när han i Financial Times berättar om vad en turné innebär: ”Om man tar några människor med ­depressiv läggning, placerar dem varje dag i en miljö med obegränsad tillgång till ångestsdämpande medel (alkohol, droger, läkemedel), ovanpå detta dessutom ruckar på deras sömnrutiner, och ­sedan låter dem tillbringa 23 av dygnets timmar understimulerande och sysslolösa, för att sedan den 24:e timmen (själva konserten) försätta dem i ett tillstånd av extrem stimulans och maximalt adrenalinpåslag, så ­undrar jag vad som kommer att hända efter några veckor.”

Den anspänning som ett framträdande innebär och den tomhet som ­infinner sig efteråt är något som inte bara musiker känner igen.

Jag har aldrig varit musiker, men jag har gjort många scenframträdande och medverkar regelbundet i direktsänd tv. Efter det massiva adrenalin­påslag som liveframträdandet kräver – man måste vara fullständigt alert, måste hålla nervositeten stången – följer en lättnad som dock inte känns som en lättnad utan bara tomt, som ett baksug. Ett vakuum där ångest och tvivel hittar näring för att växa.

Man undrar vad andra yrkesgrupper, säg en bagare eller en day­trader, skulle känna om de utövade sitt yrke under samma förutsättningar som en turnerande musiker.

Under 23 timmar ska du bara sitta och vänta. Den 24:e timmen ska du inför tusentals kritiska ögon göra en absolut perfekt arbetsinsats och tjäna alla pengar du och kanske även din familj ska leva på.

Vad som skiljer en musiker från andra yrkesgrupper är att en bagare ­eller en daytrader dock inte behöver vara i kontakt med sitt inre mörker för att göra sitt jobb.

En anledning till att vi tar del av musik och konst är att det hjälper oss att förstå livet. När musiker och konstnärer låter sina känslor välla fram kan vi bättre förstå våra egna.

Man skulle kunna tro att det är de mest harmoniska musikerna som blir populärast. Historien visar att det är precis tvärtom.

»Jag har rökt hasch varje dag sen jag var 15«

De största svenska artisterna, från Monica Zetterlund och Cornelis Vreeswijk till våra dagars Kent, Eva Dahlgren eller Albin Lee Meldau, har nått så djupt hos lyssnarna för att de i musiken bearbetar sina mörkaste känslor.

Känslan av underläge och revansch är en drivkraft. Den som är populärast och snyggast på skolgården blir sällan en stor artist.

Hur man ska kunna hjälpa musiker som mår dåligt? Till att börja med genom att börja prata om det och inte ta till förenklade lösningar som att skylla på managers eller skivbolag.

En person med så kallat vanligt jobb kan gå till sin chef när man inte ­orkar längre. Artister har inte sådana anställningsförhållanden, artister jobbar åt sig själva och är nästan alltid egna företagare.

Albin Lee Meldau är som allra modigast när han inte skyller sin situation på någon utomstående.

Vägen framåt är självinsikt. Att inse sina begränsningar och börja lyssna på varningsklockorna.

GRADVALLS TRE VAL:

Goldbergvariationerna i nytt ljus

OSCARLÅT. Willie Watson & Tim Blake Nelson, When a cowboy ­trades his spurs for wings. Bröderna Coens senaste film The ballad of Buster Scruggs försvann lite när den släpptes ­direkt på Netflix. Tre överraskande ­Oscarnomineringar kan ändra på det. Countryguld ­signerat låtskrivarna Gillian Welch och Dave Rawlings.

PODCAST. Hurry slowly. Välgjord podd av ­Jocelyn K Glei med ett tema som nog intresserar många: hur man blir produktiv genom att inte höja utan tvärtom sänka tempot. Temat i ett avsnitt: ”Vems schema följer du egentligen?”.

MUSIKBIOGRAFI. Peo Thyrén, Från Noice till nu – du lever bara en gång (Bokfabriken). Uppriktigt och okonstlat skrivet om ett storögt tonårsband från porslinssamhället Gustavsberg som blev störst i Sverige. ”På turnéerna krökade vi i nivå med Christer Pettersson när han friades för Palmemordet”. Två i Noice dog i sviterna av missbruk.